Burkan, prostitution och frivillighet
Posted on February 8, 2010
Filed Under Dagens Sherpa | Leave a Comment
Det är få, både till vänster och höger, som anser att det borde vara tillåtet att sälja och köpa sex, även när detta sker med båda parters medgivande. Den lyckliga horan finns inte och även om hon fanns så innebär sexköp generellt en sådan exploatering av kvinnokroppen att det inte bör vara tillåtet. Man kan anta att ett mål med den ”nya” sexköpslagen var att färre kvinnor skulle fastna i prostitution.
Argumenten för en individualiserad föräldraförsäkring liknar prostitutions-argumenten i det att det inte är tillräckligt att kvinnor gör hyfsat fria val att stanna hemma. Det finns här ett annat värde, jämställdhet, och så länge som kvinnor och män lever på ett sätt som inte är förenligt med detta värde så finns det skäl att lagstifta. En lagstiftning är även tänkt att ha flera positiva effekter, kanske framförallt genom att stärka kvinnans position på arbetsmarknaden och bidra till en mer jämlik relation på hemmaplan.
Analogt skulle man, med detta som teoretisk grund, kunna komma fram till följande vänsterposition angående huruvida niqab eller burka bör vara tillåtet: Den är ett uttryck för patriarkala strukturer och kvinnoförtryck. Den lyckliga burka-bäraren finns inte och finns hon så är det – ungefär som i fallet med kvinnan som vill sälja sin kropp – mest ett uttryck för ett, i marxistiskt anda, falsk medvetande. Kvinnan handlar mot sina egna intressen. Det fria valet är inte tillräckligt fritt då ingen rationell människa egentligen skulle välja att sälja sex eller klä sig i burka. Om någon ändå väljer detta så är bara uttryck för att hon har så usla alternativ. Ett förbud leder förhoppningsvis till att färre tvingas bära burkan, samt att en grupp kvinnor lättare kan komma in i arbetslivet då burken inte längre utgör ett hinder i jobbsökandet. Således bör burkan förbjudas.
Så när Arena i senaste numret gör en enkät bland svenska opinionsbildare angående deras inställning till huruvida burka och niqab bör förbjudas på allmän plats och/eller i skolan (vilket har föreslagits av en grupp centerpartister) så är det intressant att studera svaren från de på vänsterkanten.
En del av argumenten ter sig lite märkliga, givet den bild vi har om hur dessa personer generellt ställer sig i frågor om kvinnors underordning. Ett av argumenten som Lars Ohly framför är att många kvinnor bär den frivilligt och att de kvinnor som bär den, inte med nödvändighet är förtryckta. Stefan Jonsson menar att det ska vara upp till kvinnorna om de ska bära burkan eller ej. Andras Malm kan inte se att ett förbud vore ett försvar för kvinnors fri- och rättigheter. Kvinnans kropp, menar Malm, ska inte vara föremål för lagstiftning. Man kan inte, i den mån niqab är en kvinnofälla, förbjuda folk från att hoppa i sådana fällor, det må gälla att bli hemmafruar eller porrskådisar.
Att folk ska få göra som de vill så länge de inte skadar andra är en vanlig uppfattning. Att människor ska få sluta vilka kontrakt de behagar är också det en vanlig uppfattning. Kort sagt: människors fria val bör tas på allvar. Men det är vad folk som kallar sig liberaler brukar hävda. Detta folk brukar även vara skeptiska till lagstiftning då den är ineffektiv eller helt enkelt moralisk felaktig då den griper in i fria människors fria val.
Kan bara konstatera att dessa argument (alla är inte förtryckta som gör X; låt kvinnorna själva få välja; man kan inte lagstifta bort kvinnofällor) inte används av vänstern när majoriteten av de svenska kvinnornas intressen ska tas till vara. Då är det hårt mot hårt och den som anser att man kan sälja sex med bibehållen självaktning får på nöten (”den lyckliga horan finns inte”) på samma sätt som nyliberalen som anser att folk ska få göra som de finner bäst. Ett förtryck är ett förtryck och kvinnofällarna ska desarmeras, gärna genom lagstiftning.
Åtminstone jag är skeptisk till idén att det, i det idealtypiska fallet, är ett friare val – behäftat med mindre förtryck och större autonomi – att sätta på sig en burka än att ta ut 80 procent av föräldraledigheten. Är det någon som kanske kunde vara i behov av lite lagstiftning på hennes sida så är det kvinnan i burka. Med det inte sagt att lagstiftning i fallet med burka, allt sammantaget, är att föredra eller att den, om så vore, ens skulle kunna fungera. Poängen är snarast den att om man som debattör brukar omhulda vissa värden så kan det vara bra att förklara varför dessa helt plötsligt inte längre gäller, i ett annat sammanhang. Att anse att frivillighet är oviktigt när det handlar om prostitution medan det är relevant när det kommer till frågan om burka blir för mig märkligt.
/Dan
Arena och vänsterdebatten
Posted on January 29, 2010
Filed Under Dagens Sherpa | Leave a Comment
Efter att Kaisa Ekis-Ekman skrev sin kritiska DN-text om Arena så följde andra efter. Dan Josefsson och Daniel Suhonen har publicerat sin kritik i både Arena och Aftonbladet, medan andra, som Göran Greider, har stått lite vid sidan av och applåderat. Till och med Stefan Jonsson, som ofta har intagit liknande positioner som Arena, valde att ställa sig på den kritiska sidan (om än mild i sin kritik så försvarade han inte Arena). Antar att Åsa Lindeborg instämmer i kritiken då hon släppt fram Josefsson och Suhonen. Få verkar vilja rida till Arenas försvar.
Den kritik som har framförts handlar huvudsakligen om att Arena
- ger de postmoderna teorierna för stort fokus i tidningen på bekostnad av klassfrågor – för mycket queer och för lite klassanalys
- angriper vänstern, inte sällan med benämningar som ”nationalistisk”, “brunvänster” och ”inskränkt”
- alltför ofta ägnar sig åt metadebatt och språkanalys
- inte tar ställning och argumenterar för en viss hållning utan nöjer sig med att påpeka hur marginaliserade och kontroversiella de är
- inte driver frågor som berör LO-kollektivet (såsom de ökande klyftorna och jakten på de sjukskrivna), vilket anses märkligt med tanke på att de får ekonomiskt stöd från denna organisation
- inte duger som redskap i kampen mot högern utan istället underminerar vänsterns enighet och försvårar ett regeringsskifte
- är för höger och alltså inte vänster på rätt sätt
- konstruerar minerade positioner där vissa, på oklara grunder, är goda och onda, och en viss position ska misstänkliggöras; ofta använder de signalord istället för argument, där ord som natur, livspussel och moral signalerar något negativt medan teknik, utveckling, urban och globalisering signalerar något positivt
- brister i empirin när de etablerar något som en trend (som de sedan själva visar att de, från en marginaliserad position, är kritiska till)
- inte kritiserar högerns politik tillräckligt mycket och att det knappt märks att det har varit regeringsskifte
- teoretiserar för mycket då det ibland inte krävs en omfattande teoretisk apparat för att belysa uppenbara orättvisor
- förnekar att det finns rätt och fel och något sådant som moral, genom sin mer postmodernistiska hållning.
När jag hör Per Wirtén och Daniel Suhonen diskutera debatten på Södermalmsbokhandeln (26/2) så ligger betoningen av kritiken på att Arena har motverkat ett överordnat syfte: regeringsskifte och ett framflyttande av vänsterns positioner. Även en del av de andra punkterna tas upp men ofta som medel för det överordnade målet: kampen mot orättvisor, kampen mot högern, kampen för förändring. Detta är naturliga mål, framför allt för en politiker. Dock verkar det farligt för det intellektuella samtalet om alla publicister ska ingå i en politisk kamp. Något som även Per Wirtén lät framskymta då han frågade sig vilka lojaliteter en intellektuell bör ha.
Även jag kan tycka att Arena väl ofta har sysslat med metafrågor där det viktiga verkar vara att anlägga ett så avancerat, radikalt och teoretisk raster som möjligt. Ibland har jag fått känslan av att Arena blivit ett sorts livstilsmagasin, ett inverterat Mama, där tvåsamhet, radhus, naturkärlek var något subversivt. Om Ordfront ofta har skrikit för full hals så har känslan i Arena varit avsaknad av empati och passion till fördel för en abstrakt sönderdelning och kylig distans. Och kan inte detta delvis vara en förklaring till Arenas nisch: att det under 90- och 00-talet fanns två rätt skrikiga tidskrifter – Ordfront och ETC – där det kanske diskuterades väl lite genus, queer, konstruktioner, språk, kropp, rasism och sexualitet. Där man aldrig kollade på metadebatten utan ständigt hötte näven åt USA, kapitalismen och borgarna. Inte så konstigt då om några förfinade vänsterakademiker med publicistiska ambitioner och förkärlek till dekonstruktion tröttnade på detta och skaffade ett eget ställe. [Obs, spekulation!]
Kan bara avsluta med berätta att min favoritartikel i Arena är en text av Anna Thoursie där hon diskuterade delad föräldraförsäkring. Långt in i texten visste jag inte vilken slutsats hon skulle komma till då hon på ett neutralt sätt beskrev de normativa kostnader och vinster som var behäftade med en sådan reform. Till slut kom hon fram till att hon var för en delad föräldraförsäkring på grund av kvinnors svaga ställning på arbetsmarknaden, men tyckte samtidigt att det fanns problematiska frihetsförluster för de som inte ville dela på försäkringen. Transparanta argument och inga förringande kommentarer om de debattörer som intagit en annan position. Så talar en intellektuell som tror på sina arguments kraft.
/Dan
The Road och hemlösheten
Posted on January 27, 2010
Filed Under Film | 2 Comments
Och nu mer film! Gillar inte att slå in öppna dörrar men här kommer en PK-blogg i den genren. Så går det när småbarnsföräldrar ser filmer av det här slaget.
Såg igår The Road. Filmen om hur en man och hans son försöker överleva i en värld där en naturkatastrof har förvandlat världen till en plats nästan helt utan människor och där all fauna och flora har dött (så när som på en skalbagge). De svälter. Söker ständigt efter mat (överblivna konservburkar, enstaka frön). De fryser ständigt. Övernattar i övergivna hus, bilar eller under en bro. Den värld de lever i är ett ständigt hot. Det är outsägligt tröstlöst och en sista utväg är den pistol de har med två kulor.
Tänker först att beskrivningen är oss alla, åtminstone i väst, så främmande. Vi behöver inte frysa, inte svälta. Vi är inte utelämnade till naturens godtycke. Visst, det är trist med kyla, men egentligen inverkar den inte alls på våra liv. Till och med våra förfäder, som naturligtvis hade det oerhört slitsamt och delvis var i händerna på hur skördarna blev, hade det i normalfallet bra mycket bättre än människorna i The Road.
Tanken som sedan slår mig (jag inser att den inte är speciellt filosofiskt djupsinnig) är att det idag faktiskt finns människor i Stockholm som i någon mån delar de upplevelser som människorna har i filmen. En uteliggares situation under vinterhalvåret ter sig förmodligen inte helt annorlunda. Känslan av att vara utelämnad till vädret (alltfler portgångar är låsta och färre och färre ställen, tror jag, har överseende med att en hemlös människa bara sitter värmer sig). Känslan av att den miljö man befinner sig i känns hotfull. Att vara utelämnad till andras godtycke och välvilja. Att det inte är en självklarhet att ha så mycket pengar på fickan att man kan käka sig mätt. Att inte veta var man ska sova under natten. Känslan av att inte ha kontroll över sitt eget liv. Den totala bristen på autonomi. Att befinna sig på ett ställe som inte är konstruerat för sådana som jag.
Jo, jag vet att det krävs en del för att hamna på gatan. Jag vet att man kan få ett mål mat gratis i något soppkök och om man bara skärper sig så finns det goda utsikter för att få något sorts eget boende. Men för de som, av någon anledning, inte kan skärpa sig så måste detta ändå vara ett helvete. Det är nenslående att tänka sig att människor mitt ibland oss faktiskt upplever liknande känslor som karaktärerna i en film som anses skildra den mest fasansfulla miljö man kan tänka sig.
/Dan
Antichrist och naturen
Posted on January 24, 2010
Filed Under Dagens Sherpa, Film | Leave a Comment
Lars von Triers Antichrist väckte debatt i somras. Nu har jag också sett den. I den vackra prologen faller barnet ut genom fönstret medan föräldrarna älskar och tvättmaskinen går. Hon blir svårt deprimerad och han är terapeut och försöker hjälpa henne. Debatten rörde delvis von Triers kvinnosyn, som kritiserades och försvarades. Det föreslogs lite mer kreativt att filmen skulle vara ett inlägg i klimatdebatten. Jag tänker snarare att hela filmen om inte handlar om så åtminstone speglar vår i grunden kristna kulturs avståndstagande från och fruktan för naturen.
Paret kallar sin stuga Eden, men de störs av ekollonen som regnar på taket och rör sig som främlingar genom skogen, betraktar djur och växter med misstänksamhet eller distanserat intresse. Kvinnan har insett att även hon själv är en del av naturen och dragit slutsatsen att hon är ond, varför hon paradoxalt nog handlar mot sin naturliga föräldraroll. Mannen protagonisten dras med i synen på naturen som kaotisk och reagerar med att försöka bemästra den och kvinnan. Till slut skakar han av sig hela den kristna nidbilden av naturen, han dödar kvinnan, och kan då äntligen äta de näringsrika bären och se djuren som välvilliga andar snarare än monstrum. Gågna tiders hedniska kvinnor och häxor kommer honom då till mötes och tar upp honom i sin krets. (Liksom Maarit Koskinen tror jag inte att karaktärernas könstillhörighet är särskilt viktig.)
Filmen är verkligen öppen för tolkning. Ovanstående är bara en möjlighet. Men visst är vi rädda för naturen. I naturen råder överflöd, fler individer skapas än vad det finns rum för. Vissa fågelungar ramlar ur boet och dör men livet går vidare. Men för oss människor råder knapphet. Vi älskar våra barn förstås, men vi ser också deras död som en omöjlighet, något vi inte kan klara med förnuftet i behåll, detta förnuft som ska hjälpa oss med ekonomin – hushållandet med knappa resurser.
Kanske är det dags att sluta hushålla och satsa på överflöd? Skapa och sprida, utan kontroll. Som open source-rörelsen.
/Kalle
PS: Betyget? 4 sherpor, nästan 5.
Moraliserande om snöskottning
Posted on January 22, 2010
Filed Under Dagens Sherpa | Leave a Comment
DN skriver idag om de stora problem som finns med snöröjningen i Stockholm, framför allt av stadens trottoarer. Det är moddigt och halt, det är svårt att ta sig fram, man ramlar och slår sig.
Instinktivt vill man prata om pengar. Systemfel och incitament, tippa snö hit och dit och plums i sjön.
En annan tanke man skulle kunna få är ”Hallå!”. Det bor ju en massa människor i stan! Åtminstone några är väl friska och starka nog att kunna hantera en kvast eller skyffel? Skulle man inte kunna… många bäckar små…
Eller är det politiskt inkorrekt, att ingripa i sådan verksamhet som någon annan är ålagd att åtgärda, och liksom rubba hela välfärdsstatsbalansen? Nästan som om man fick idén att le mot en ensam åldring, när man vet att det är det allmännas uppgift att ge dessa människor omsorg. Dessutom är det saker som många andra också lika gärna skulle kunna göra, så varför skall just jag, han eller du?
Hur bör man tänka kring ansvar? Antingen tänker man att om någon fått i uppgift (ansvarar för) att åstadkomma något som vi alla tycker vore bra, men misslyckas med detta, då bör alla andra fokusera på att utkräva ansvar (klaga på politiker, snöskottarfirmor, vädergudarna, helst med resultatet att åtminstone politikerna får avgå så att det nästa vinter kanske kan skötas bättre, givet att efterträdarna kan mer alternativt att också vädergudarna bytts ut). Eller så tänker man att om det handlar om något som vi alla har glädje av, då bör också vi alla försöka att se till att detta uppnås (vi har ett moraliskt ansvar). Att klaga på politiker är ju en metod, men snön och isen försvinner lättast om man ångar på lite med sopborsten.
Sara
Varför fackförbund?
Posted on January 20, 2010
Filed Under Dagens Sherpa | 4 Comments
Man skulle kunna tro att fackföreningar skulle vara ett återkommande ämne i företagsetiken och i den politiska filosofin. Men, förvånande nog, är detta en typ av organisation som knappast alls nämns i litteraturen. Nyligen gjorde jag en litteratursökning om fackföreningar, och symptomatisk nog så var den enda artikeln i företagsetik – som inte bara nämnde facken i förbigående – en som påpekar att företagsetiker aldrig skriver på fackförbund. Lönebildning, LAS, Vaxholm och så vidare skulle ju tyda på att vi i allmänhet är rätt så intresserade av vad facken bör göra, så det är förvånande att så lite verkar ha gjorts.
Det tycks mig som om åtminstone tre frågor skulle behöva undersökas.
1 Bör det finnas fackföreningar?
Här finns det ju ekonomiska förklaringar till varför det finns fackförbund, så man kan lätt tänkas sig en viss sorts utilitaristiska berättiganden. Men, det tycks mig utelämna något att ta den vägen, både fackförbundens förespråkare och motståndare talar i termer av rättvisa, inte effektivitet.
2. Vad bör fackföreningar göra?
Ska de bara fokusera på att pressa upp löner och förbättra arbetsförhållanden, eller bör de ta sig an större politiska frågor. Vilket samhällsansvar bör de ta? Vad är fackförbundens motsvarighet till företagsetiken?
3. Vilken inställning bör staten ha till fackföreningar?
Denna liksom den förra frågan antar att fackföreningar bör finns, men man skulle ju kunna tänka sig att de goda som fackföreningar för med sig lika gärna skulle kunna skötas, eller skulle skötas bättre, genom reglering. Om facken bör finnas, bör staten stödja dom, eller bör den förhålla sig opartisk mellan parterna. Vilka rättigheter bör skyddas i denna sfär?
Jag sitter för närvarande och funderar på om det inte borde gå att göra ett forskningsprojekt av dessa frågor, och tar gärna emot tips, invändningar etc.
/Lars
Dödshjälpsdebatt i Agenda
Posted on January 18, 2010
Filed Under Dagens Sherpa | 3 Comments
Det är upprörande att lyssna på Chatrine Paulsson Ahlgren (KD) när hon diskuterar aktiv dödshjälp med Fredrick Federely (Agenda igår). Argumenten mot aktiv dödshjälp var, om jag kommer ihåg rätt: 1. att införa AD är att ställa sig på det sluttande planet, 2. det medför (typ) en devalvering av människovärdet, 3. en del människor kan känna sig pressade att ta sitt liv då de anser sig ligga sina anhöriga till last och 4. förtrodendet för vården kan komma att minska (eventuellt var ett ytterligare argument att detta inte kan vara något som läkarkåren ska syssla med – ” de ska ju rädda liv!”.
1 tror jag inte kan anses vara ett argument alls. Slippery sloap argument är lite luriga och känns som en enkel utväg. Visst, det kan vara så att en reform kan leda till något annat, som vi egentligen inte vill ha, men det känns svagt.
2. människovärdes-argumentet är svårt att förstå. Tror att det ska förstås som delvis en normativ, delvis empirisk utsaga: om AD införs så innebär det att människor kommer anse att livet har ett mindre värde, vilket är dåligt. Det vore såklart dåligt, men varför skulle man komma till den slutsatsen?
3. skulle det visa sig att en massa människor tar livet av sig för att de känner att de ligger sina anhöriga till last så är det såklart ett problem. Dels, verkar inte detta troligt. Dels, borde detta problem då ha framkommit i länder där AD praktiseras idag och dels, om så skulle vara fallet, verkar det rimligt att det går att åtgärda genom en än mer noggrann process.
4. kanske minskar förtroendet för vården, kanske ökar det, vid införandet av en sådan reform. Svårt att veta. Från Holland rapporteras åtminstone att reformen har ett brett stöd vilket borde innebär att, åtminstone där, så kan inte förtroendet för vården minskat alltför mycket.
5. All läkarna har svurit en ed som inte är förenlig med AD, det är knappt ett argument alls. Skriv om eden eller låt det vara frivilligt.
Även om förtroendet skulle minska. Även om människorvärdet skulle devalveras och även om någon skulle känna sig tvingad att ta sitt liv så överväger fördelarna med AD – dels genom att människors rätt att själva bestämma när de ska kila runt hörnet hörsammas och dels genom att AD minskar lidandet.
Det är upprörande att höra någon vara så obrydd över detta lidande och denna inskränkning i människors grundläggande rättigheter. Det är ovärdigt för den ALS-patient vars autonomi är berövad och det är ovärdigt för vårt samhälle. Jag skäms.
/Dan
Facebook, FRA och den privata sfären
Posted on January 13, 2010
Filed Under Dagens Sherpa | Leave a Comment
Får på Facebook ett erbjudande om att lägga till funktionen ”se vilka som har besökt din profil”. Några dagar tidigare har den uppdaterade webbläsaren den nya funktionen att man automatiskt får upp de mest besökta hemsidorna. Märker även att det är svårare att radera historiken, när jag varit inne på en hemsida för att finna en present till min fru. Andra varianter på samma fenomen är nummerpresentatören och funktionen där man kan se att någon har öppnat och/eller tagit emot ett mejl, samt att googlingar/sökningar ligger kvar i datorn (om man inte aktivt ändrar inställningarna).
För egen del var jag aldrig speciellt upprörd över FRA-lagen och kameror på torget känns befogat om de reducerar brottsligheten (totalt sett). Kanske är jag naiv, men jag tänker mig att de som eventuellt skulle övervaka mig ändå inte har någon relation till mig. Skulle de se att jag petar mig i näsan så skadar inte det mig. Andra kan givetvis känna ett genuint obehag och anse att deras frihet inskränks. Skulle det visa sig att många människor faktiskt mår dåligt av en viss sorts övervakning så behöver dessa upplevelser på något vis tas med i beslutskalkylen, oavsett om vi anser att dessa reaktioner är befogade. Är de dessutom befogade så är det ett ytterligare skäl för att avveckla bevakningen, även om inte heller detta nödvändigtvis räcker som skäl för att upphöra med en bevakning då fördelarna fortfarande kan vara så stora att övervakningen är ett nödvändigt ont.
Så, min privata sfär är ganska rymlig i fråga om denna anonyma makro-övervakning. Däremot blir jag irriterad över de datorinställningar (som visserligen går att ändra) och FB-funktioner som exponerar sådana handlingar som jag inte aktivt valt att visa för det sociala närområdet. Det är ju naturligtvis inte något suspekt i att gå in på en väns FB-profil. Vi skriver våra profiler av just anledningen att folk ska kunna gå in där. Ändå känner jag ett obehag i att denna person ska kunna se att jag varit inne på deras profil. Helt plötsligt känner jag mig som en stalker – någon som gör något lite suspekt. Jag upplever också att min privata sfär har blivit invaderad, ungefär som om någon hade suttit och läst ett sms över axeln. Alltså kommer jag i framtiden att i högre utsträckning att avstå från att besöka andras profiler. Resultatet blir – inte att min privata sfär blir invaderad – utan att min frihet har blivit beskuren.
Inte heller är det suspekt att klicka sig runt på diverse hemsidor under en dag eller att googla på diverse saker. Sitter man och slösurfar framför datorn under en lunch så hinner man med att bläddra sig igenom ett antal webbsidor och/eller googla sig fram till olika ämnen eller personer. Även om inte dessa webbsidor eller sökningar berör min frus present eller något subversivt så känns det olustigt att hon (eller någon annan som kommer hem till oss och använder datorn) kan se var jag har varit. Det är samma känsla, tänker jag mig, som om någon skulle ha följt efter mig på stan och sett vad jag gjort under en dag. Alternativet att alltid radera historiken kan tolkas som att man faktiskt har gjort något suspekt och att föreslå att man inte ska kunna se var man har varit, likaså. Dessutom är ju problemet inte så stort. Mer som ett vagt obehag, som irriterar en smula men som inte är så problematiskt att man har lust att föreslå en ny datorpolicy där hemma.
En ytterligare komplikation är bristen på kontext för den som – medvetet eller av en händelse – skulle se vad man har haft för sig på nätet. Ett exempel är när jag febrilt försökte komma ihåg namnet på den norske konstnären Odd Nerdrum. Det jag trodde mig komma ihåg var att han hade ritat något med en erigerad snopp. Följaktligen sökte jag (dock utan resultat) på typ: konstnär, norsk och erigerad snopp. En sådan sökning kan ju ge ett intryck som jag inte riktigt vill ge, speciellt till någon i min sociala närmiljö.
Om en anonym FRA-övervakare skulle få upp en sådan sökning så kunde jag inte bry mig mindre. Varför? En del av förklaringen ligger kanske i hur t.ex. Thomas Nagel har definierat värdet med en privat sfär. Han menar att ”the public gaze is inhibiting” då det tvingar oss att rättfärdiga våra handlingar inför andra människor och då kanske främst, tänker jag mig, inför de i vår sociala närmiljö – familjen, vännerna, arbetskamraterna. FRA-övervakaren tillhör inte någon av dessa grupper. Jag behöver inte motivera mina handlingar inför denna person och känner inte – givet att jag alls skulle övervakas – att detta begränsar min frihet eller autonomi.
Detta innebär inte att jag är för eller emot FRA-lagen. Jag känner dess konsekvenser för dåligt. Det innebär bara att jag, personligen, känner mig mindre begränsad av FRA-liknande lagar än av den nya Facebook-funktionen.
/Dan
På besök i det förlovade väntelandet
Posted on January 10, 2010
Filed Under Dagens Sherpa | Leave a Comment
Häromdagen fick jag ta min 6-månaders bebis till akuten – han hade virat ett hårstrå runt en tå så att det skar in djupt. Jag gjorde härvidlag några erfarenheter och reflektioner.
Först – det är väldigt skönt att vården är så lättillgänglig och i princip avgiftsfri (för barn till och med helt avgiftsfri). Vi var på resa men kunde helt enkelt stanna till vid närmsta lite större stad och uppsöka akuten. Inga frågor om försäkringen täcker eller vem som ska ta det ekonomiska ansvaret. Vi blev väl omhändertagna, fick båda sova över på sjukhuset och fick (till slut) kompetent hjälp.
Jag har också ett par kritiska reflektioner. De har båda att göra med att vi mötte vården i form av ett stort hierarkiskt system. Den mest uppenbara följden av detta var att vi slussade runt mellan en rad avdelningar och fick tillbringa många timmar med att vänta. Från akuten skickades vi till jourläkarmottagningen, sen vidare till barnakuten, som skickade oss tillbaka till akuten, för att till sist hamna på ortopeden. På tre av dessa ställen fick vi vänta minst 2 timmar innan något gjordes och på tre fick vi först träffa en sjuksköterska som inte gjorde något annat än att be oss vänta på läkaren. Dag två fick vi vänta till lunchtid innan specialistläkaren snabbt tittade på tån och ordinerade penicillin och Ipren och skickade hem oss.
Dessa väntetider är på intet vis extrema, men de hade kunnat vara avsevärt kortare. Vården tycks vara organiserad för att minimera risken att läkare sitter och väntar på patienter. Man ska först träffa undersköterskor och/eller sjuksköterskor, som, får man anta, själva löser ett fåtal fall (?). Sen ska man vänta tills läkaren har en stund över i sitt upptagna program. Detta har fördelen att läkares tid tillvaratas mycket effektivt (om de inte blir för stressade). Å andra sidan har det nackdelen att det slösas med patienternas tid. De flesta patienterna bidrar rimligen mindre till samhället per tidsenhet, men frågan är om skillnaden är så stor att den motiverar all den väntan som vårdsystemet innebär. Troligen har man inte gjort en sådan avvägning utan organisation ser till sin uppgift och sina resurser, men eftersom vården är statligt finansierad så borde man någon gång anlägga ett större systemperspektiv.
Min andra reflektion är att de allra flesta icke-läkare vi träffade tycktes väldigt ovilliga att själva göra några bedömningar eller åtgärder. Faktiskt tycktes de inte särskilt kunniga trots många års erfarenhet. Ofta frågade de oss vad vi trodde var bäst, även om sådana grundläggande vårdfärdigheter som sårrengöring och förbandsläggning(!). En sjuksköterska hävdade att Iprenet som läkaren ordinerade enbart var för smärtlindring, varför vi fann det onödigt, men sen visade det sig att det främst var avsett att hämma inflammationen. Detta kan nu vara en ren statistisk slump, men min misstanke väcks ändå att systemet med läkare i toppen med exklusiv rätt att ställa diagnos och välja behandling, med sköterskor som hjälpredor, minskar incitamenten för de senare att faktiskt lära sig vårda. Frågan är om inte många åkommor skulle kunna tas väl om hand av något mindre välutbildad personal med något mer tid att möta patienten.
/Kalle
Mer om Monty
Posted on January 5, 2010
Filed Under Dagens Sherpa, Film | Leave a Comment
Härom månaden bloggade jag lite om filosofigruppen Monty Python. SVT visade under helgerna en ny dokumentär med anledning av deras fyrtioårsjubileum: hösten -69 sändes första säsongen av Monty Python’s Flying Circus på BBC. I dokumentärens två delar får vi höra dem berätta om sig själva och varandra, och vi ges intressanta inblickar i både deras egna kreativa processer och tiden i vilken de verkade.
Och visst bjuds vi på lite filosofi därtill: visserligen stavar översättaren Aristoteles felaktigt när Eric Idle sjunger sin kända filosofiöldrickarsång, men Idle som kallas ”gruppens filosof” av de andra får ändå sista ordet. Efter att han avslutat the Galaxy Song kommenterar hans kollega att ”some facts may have changed since then”. Idle tar upp tråden direkt och säger utan att tveka att fakta minsann inte ändras, men möjligen vår kunskap om dem. En sann filosof!
De två delarna finns på SVT Play månaden ut, så passa på!
//Niklas
keep looking »