Att leva i ett spel – salong imorgon!
Posted on March 27, 2012
Filed Under Salonger, Spel | Leave a Comment
Imorgon kväll på Medborgarplatsens bibliotek håller Jonas Clausen Mork och John Cantwell filosofisk salong om spel och verklighet. Alla välkomna (som vanligt utan kostnad) att delta! Jonas och John introducerar och leder samtal. Här kommer några tankar från Jonas apropå kvällens tema – håll till godo! /admin
Att leva i ett spel
Jag vågar knappt kolla.
/played
Om jag skriver in det i chatten får jag upp hur många dagar, timmar och minuter jag har tillbringat uppkopplad till en server i Storbritannien. Eller står den kanske i USA nu? På servern har ett program exekverats, en virtuell värld i vilken jag har levt delar av mitt liv de senaste åren. Och det är bara det här spelet. Det fanns ett före det. Och ett före det. Och ett före det. Alla har de slukat sin beskärda del av min tid. MMORPG, massively multiplayer role-playing game. Så kallas de. Primitiva (successivt mindre så) försök att skapa fiktiva, interaktiva världar.
I den senaste av dessa konstruerade världar har jag sprungit över ängar. Simmat genom träsk. Slagits. Jagat. Odlat blommor. Löst gåtor. Rökt pipa. Hjälpt andra och blivit hjälpt. Fått vänner. Eller något som känns som vänner i alla fall. För det är just det. Det här är ju inte ”på riktigt”. Så är de vänner i spelets värld eller är de vänner i den här världen? Och är det verkligen klokt att lägga tid, mycket tid, på en fiktion? Om det inte är det – och här vet jag vad min fru tycker – vad är egentligen problemet? Eller problemen?
För min del kanske problemet – vilket det nu är – inte är så allvarligt. Jag har trots denna sekvens av ”andra liv” lyckats skaffa en familj, en utbildning och ett jobb. Jag har lyckats behålla min hälsa. Saker som förefaller viktiga IRL, ”in real life”. Och jag gillar IRL. Men så finns de som jag har träffat på under åren, de som alltid är där. IG. ”In game”. Personer som jag, genom diskussioner, kommit att förstå på många sätt föredrar den andra världen framför denna. Vars liv bortaför skärmen inte kan erbjuda det de får vid den. De kanaliserar, kort sagt, större delen av sina liv och tankar genom ett spel, och det under flera års tid.
Det verkar finnas flera sätt att närma sig allt detta. Ett är att hålla sig ganska jordnära. Vi tänker på hur vår värld ter sig nu. Vi tänker på spel som de är nu. Vi tänker på vad ett bra liv kan vara och hur de tankarna kan tillämpas på frågan om att fördela sin tid mellan IRL och IG. Att spela blir kanske som vad som helst – att spela fotboll, jobba, kolla på TV eller driva på stan. Om vi vill komma djupare in i frågan, hitta något intressant, tror jag ändå att vi måste plocka bort detaljer och se bortom nuet. Det kan komma en tid då spel, eller skapade världar, är betydligt mindre begränsade än idag. Där frågan om vad verkligheten har att erbjuda individen kommer att ställas på sin spets. Vi kanske får större anledning än någonsin tidigare i vår historia att fråga oss vad det är som är så viktigt med den faktiska världen och att vår tro och våra intentioner handlar om den. Och varför ska vi välja sanning över njutning, om det kommer till det?
Så vad stod det? 1 månad, 3 veckor, 5 dagar, 21 timmar, 31 minuter och 19 sekunder.
/Jonas
Fru Gårman och människobilden
Posted on February 22, 2012
Filed Under Dagens Sherpa, Genus | Leave a Comment
DN återberättar idag tidningen 18 minuters rapport om att Uppsala kommun satt upp fel Fru Gårman-skyltar. Det är en version som enligt Expressen en gatuchef i Hässleholm föreslagt men som ansågs alltför yppig och kortkjolad.
I bloggosfären tycks vissa vara positiva till könsblandade skyltar och många tycka att det är fånigt och slöseri med offentliga medel. Teknikens värld rapporterade tidigt att den senare inställningen är vanlig.
Många tycker att kvoteringsivern här gått för långt. Det kan man ju tycka för att man är skeptisk till kvotering och andra strategier för att könsbalansera i allmänhet. Men man kan också tycka att kvoteringsivern i det här fallet är missriktad, även om man är en förspråkare i allmänhet. Nu gäller det ju skyltar och inte personer. Det är en intressant fråga. Visst kan det tyckas fånigt med vägskyltarna, och olyckligt eftersom poängen med den pedagogiska ordvitsen “här går man” går förlorad, men man kan ju lyfta frågan till att handla om bilden av människan i vårt allmänna medvetande – den rent fysiska bilden alltså, som på vägskyltarna, men också på andra platser i trafiken, i IKEAs monteringsinstruktioner osv.
Är det viktigt att bilden av människan i olika publika sammanhang varieras så att den tidigare dominerande mannen varvas med en typbild av en kvinna? Är det ens bra? Finns det kanske några sammanhang där bilden av människan representeras av en kvinna som också borde kvoteras?
Ett ganska uppenbart problem är att när bilden av människan ska berikas med en kvinnlig variant så måste hon ges ett specifikt utseende (jag antar att vi inte kan hundratals olika här går en-skyltar). Vilket utseende det än blir – mer eller mindre yppigt – så förmedlas därigenom tanken att så ser en typisk kvinna ut. Inte nog med det, eftersom den nya varianten representerar Kvinnan så stärks intrycket av att den gamla varianten representerar Mannen. De kvinnor som händelsevis kunde se sig själva i Herr Gårman och liknande figurer kanske får svårare att göra det när det finns en Fru Gårman (eller Fru Gårkvinna som vissa föredrar) som skapats för att representera dem. Exempelvis har Fru Gårman kjol – innebär det att kvinnor utan kjol är lite fel ute?
En alternativt sätt att könsneutralisera bilden av människan vore att skapa en mer könsneutral bild – en Gårperson, eller Här Går En. Kanske är det lite oklart om hen har byxor eller kjol, exempelvis, kanske är kroppsbyggnaden androgyn. Det blir ändå en specifik bild av människan som markerar att de som ser annorlunda ut avviker från normen, men man slipper i alla fall uppdelningen i två kön med stereotypa utseenden.
/Kalle
Terminens första salong idag
Posted on February 22, 2012
Filed Under Salonger | Leave a Comment
Idag hålls terminens första salong på Stadsbiblioteket Medborgarplatsen, från kl. 18.00.
Temat är SKYLDIGHETEN ATT ARBETA. Introducerar och leder samtal gör Michael Dubois & Lars Lindblom.
Om temat: Arbetslinjen är en viktig princip i den svenska välfärdsstaten, med stöd från både höger och vänster. Tanken är att alla som kan arbeta också ska göra det. Det har motiverat flera förändringar av socialförsäkringarna under senare år. Men har vi verkligen en skyldighet att arbeta? Varifrån kommer det kravet i så fall? Och vilket slags arbete är vi skyldiga att utföra?
Borde vi avskaffa arv?
Posted on February 13, 2012
Filed Under Rättvisa | 3 Comments
I ljuset av några debattartiklar på DN debatt synar jag här några argument för och emot att avskaffa rätten och möjligheten att ärva. Texten har i viss mån en debatterande form men syftet är att klarlägga vilka som är de viktigaste argumenten mot avskaffat arv och hur starka dessa är.
Den 13/1 argumenterade advokat Svante Thorsell för att Sverige bör avskaffa den arvsrätt som gör att barn automatiskt ärver sina föräldrar och inte kan göras helt arvslösa. 17/1 invände advokaterna och experterna på arvstvister Ulf Bergquist och Erica Striby att avskaffad arvsrätt skulle leda till fler uppslitande arvstvister. Dagen efter svarade Thorsell att arvstvister beror på annat än arvsrättens vara eller inte vara.
Thorsells argument mot arvsrätt är goda: Släkter är inte längre viktiga sociala enheter som behöver särskild lagstiftning för att behålla sina egendomar. Barn till avlidna är numera i regel redan etablerade och behöver inget särskilt stöd. De som verkligen behöver ekonomiskt stöd får det ändå inte genom arv eftersom deras föräldrar inte efterlämnar något arv. Det är orättvist att barn som beter sig illa ändå får ärva.
Ett radikalt alternativ i fråga om arv är att helt avskaffa det. Alltså inte bara rätten att ärva, utan till och med möjligheten. Avlidnas egendomar skulle helt enkelt kunna övergå (återgå?) till staten. Professorn i filosofi Torbjörn Tännsjö har länge förespråkat en sådan ordning. Thorsells argument kan alla tas till stöd för avskaffat arv. Om det inte finns något samhällsintresse i att egendomar förblir i släkters ägo, om arv till barn inte ger önskvärda fördelningseffekter, och om vi inte vill att den ärver som inte förtjänat det (och vem har det egentligen?), då kan kanske avlidna människors tillgångar användas bättre på andra sätt.
Att Thorsell själv inte går så långt som till att föreslå avskaffat arv beror på att han värnar den avlidnes rätt att bestämma hur kvarlämnade tillgångar fördelas. Det är en rätt som många tar på stort allvar och uppfattar som en central aspekt av äganderätten. Men den liberalt sinnade bör notera att vissa delar av äganderätten skyddar möjligheten att styra över sitt eget liv, medan andra delar skyddar privilegiet att styra över andras. Man kan tycka att båda är viktiga, man kan tycka att produktivt arbete bör belönas med makt över andra, men man bör åtminstone skilja på dessa saker. Att avgöra hur resurser ska fördelas mellan människor efter ens död påverkar förstås inte en själv eftersom man ju är död (givet förstås att man som död inte har något egenintresse i hur jordelivet artar sig)
Händelsevis presenterade LO den 25/1 en rapport som förespråkar återinförandet av arvsskatten, en mildare variant av avskaffat arv. Föreningen Företagarna i Stockholms stad replikerade 31/1 att arvsskatt missgynnar ägarledda företag. Det är nu tveksamt om företagen i sig drabbas, eftersom en arvinge sällan är bäst lämpad att sköta just det företag som hennes föräldrar framgångsrikt skapat.* Det hindar inte att ägarna kanske ändå missgynnas i någon mening relativt ägare till börsföretag eller andra tillgångar. Men som Thorsell säger är det tveksamt om samhället i stort har något intresse av att företag förblir inom en viss släkt, utöver att skydda en eventuell direkt rätt att testamentera som en del av äganderätten.
En annan invändning mot avskaffandet av arv och i viss mån mot arvsskatt är att människor drivs till nyttigt arbete av utsikten att de kommer att kunna efterlämna ett arv, vilket gynnar samhällsekonomin i stort. Fast det är tveksamt om viljan att ens barn när de är omkring 55–65 år ska kunna inhämta ett arv skulle vara en särskilt stark drivkraft. Hur stark denna drivkraft är borde för övrigt gå att studera i länder som ändrat reglerna kring arvsskatt, som nyligen Sverige. Oavsett hur stark drivkraften är måste den ju vägas mot andra drivkrafter. Om arv skulle tillfalla staten skulle det förstås innebära stora inkomster för staten som istället skulle kunna sänka produktivitetshämmande skatter. Inkomstskatt, exempelvis, hämmar till skillnad från avskaffat arv drivkraften att arbeta för egen omedelbar vinning, rimligen en starkare drivkraft.
Angående Bergquists och Stribys invändning så är arv bevisligen oerhört svårt att hantera och skapar förödande konflikter i många släkter. Utsikten att få ärva gör att barn fjäskar för och manipulerar sina föräldrar, och möjligheten att testamentera gör att föräldrar kan utöva ekonomisk makt över sina barn. Syskon intrigerar ofta mot varandra såväl inför utsikten om arv som när föräldrarna väl avlidit. Dessa problem skulle vi befria oss ifrån om vi avskaffade arv.
En viktig invändning mot att avskaffa arv är att släktklenoder och andra tillgångar med affektionsvärde riskerar att spridas för vinden. Det som barn, eller andra närstående, kan göra är att köpa det de vill ha från dödsboet innan det säljs på öppna marknaden. Vill man verkligen värna möjligheten att införskaffa avlidna närståendes speciella ägodelar går det annars att införa en begränsad arvsrätt eller en rätt att testamentera som en kompromiss. Med ett sådant undantag om exempelvis 100 000 kronor per mottagare finns ingen risk att medellösa drabbas extra hårt av avskaffat arv. Ett sådant undantag skyddar visserligen inte hus eller för den delen båtar och jetplan som har affektionsvärde, men å andra sidan kan staten inte gärna tillmötesgå alla känslomässiga behov, särskilt inte när det är väldigt kostsamt.
Effekterna av avskaffat arv mildras av möjligheten till gåvor. Att vi inte har något direkt personligt intresse i att fördela våra tidigare tillgångar efter vår bortgång hindrar inte att vi har ett intresse av att dela med oss av våra tillgångar medan vi lever. Om arv avskaffas måste förstås även gåvor och livförsäkringar regleras. Detta är en teknisk fråga som går att lösa. Exempelvis kan gåvor varje år tillåtas om en viss andel av förmögenheten och en viss andel av inkomsten (vilket skulle uppmuntrar till att deklarera sin förmögenhet). Livförsäkringar skulle kunna regleras så att de kan utfalla med ett maximalt belopp motsvarande det en person mottagit som gåva från den avlidne under dennes tid i livet (vilket skulle uppmuntra till att deklarera sina gåvor).
Sådana regler för gåvor och livförsäkringar garanterar stora möjligheter att trygga en partners ekonomi för den händelse att man avlider före denne. Den enda ”fördelen” med att istället sköta detta genom arv är att den resursstarke partnern kan upprätthålla sin ekonomiska makt under sin livstid. Avskaffat arv medför därför som en välkommen bieffekt en ökad jämställdhet inom parrelationer.
En annan viktig invändning mot avskaffat arv gäller gemensamma bostäder där många gamla skulle tvingas flytta om de inte har råd att köpa den halva av bostaden som en avliden partner ägt. Här kan man möjligen vara hård och insistera på att folk får rätta bostaden efter plånboken (och antalet boende). Men vill man vara mer tillmötesgående kan gemensamma bostäder undantas och tillfalla staten först när den sista boende avlider. Detta kräver emellertid kloka regler och vaksam implementering för att undvika fusk.
Ett praktiskt hinder för att avskaffa arv är att rika människor kan komma att lämna Sverige eller gömma sina tillgångar utomlands. Många drastiska politiska förändringar försvåras av möjligheten att lämna landet. Detta är förstås samtidigt ett skäl att driva sådana frågor internationellt. Vad gäller just arv så har Sverige de senaste åren haft vissa framgångar med att avslöja utomlands gömda tillgångar. Det arbetet skulle bli än viktigare med avskaffat arv eller hög arvsskatt. Man kan också införa förändringen gradvis och bevaka utvecklingen.
Tännsjö har föreslagit att avlidnas tillgångar kan finansiera ett bidrag till alla nyfödda eller till alla 29-åringar. Men pengarna kan också helt enkelt uppgå i statsbudgeten och möjliggöra de reformer eller skattesänkningar som anses mest angelägna. Det gör att frågan om avskaffat arv kan betraktas mer fristående från andra frågor. Pengarna kan användas olika beroende på politiska preferenser i övrigt. Radikalt lägre skatt på arbete är en möjlighet som borde locka ”nya” moderater, medan kraftigt stärkt välfärd borde locka socialdemokrater.
Sammanfattningsvis så finns flera praktiska problem med att avskaffa arv. De flesta kan kringgås genom smarta juridiska lösningar och kompromisser. Risken för så kallad kapitalflykt gör det troligen omöjligt att helt avskaffa arv, troligen är hög arvsskatt det enda realistiska om man inte kan komma överrens internationellt. Den enda principiella invändningen tycks vara att den som äger har en moralisk rätt att fördela detta ägande även efter sin död. Men detta är i så fall en speciell sorts rätt som inte kan ha sin grund i rätten att styra över sitt eget liv. Jag har här inte undersökt möjliga grunder för en rätt att testamentera utan bara betonat att det är en rätt att bestämma över andra och därmed åtminstone inte uppenbart en del av en liberalt grundad äganderätt.
/Kalle
*Angående detta (med vad som är bäst för familjeföretag), se ett gammalt inlägg på Economistas av Jonas Vlachos, och angående annat praktiskt-ekonomiskt kring arv och arvsskatt, kolla detta något nyare inlägg av samme Vlachos. Klokheter även i kommentarsdiskussionen.
Vårens salonger 2012
Posted on February 13, 2012
Filed Under Dagens Sherpa, Salonger | Leave a Comment
Vårens salongsschema finns nu att tillgå här på sidan. Första salongen hålls 22/2 och handlar om arbetslinjen! Lägg märke till att vi flyttat salongerna till Medborgarplatsens bibliotek.
Kom och resonera med oss!
Bland tomtar och troll
Posted on January 12, 2012
Filed Under Dagens Sherpa | 7 Comments
När jag flög till England för några månader sedan satt jag bredvid en trevlig medelålders kvinna från Dalarna som berättade om den medium-skola som hon gick på där och hur verksamheten som medium fungerade. Det kunde fungera olika, berättade hon, men gemensamt för just medier var att de fick kontakt med människor från andra sidan. Alltså avlidna. Hon redogjorde klart och redigt om ett gäng olika metoder och tekniker. Det var för mig helt fascinerande att höra kvinnan prata om sitt mediumskap som vilket yrke som helst, där det fanns olika inriktningar, proffs och amatörer. Helt normaliserat.
En av de saker som slog mig då var inte bara hur hon talade om det när hon väl kommit igång, utan hur enkelt hon förde saken på tal. Som om mediumskap inte var något man höjde ögonbrynen inför. Självklart mötte hon skepsis, berättade hon senare när jag sa att från mitt perspektiv hade jag väldigt svårt att tänka mig hur det kunde fungera alls eftersom jag har en rätt bestämd uppfattning om att när man dör så finns det ingen som kan kommunicera med någon annan kvar. Så kunde man ju tro, menade hon, och det gör en del, men de flesta är ändå rätt öppna för att det kan fungera. Folk tror olika, helt enkelt.
Så sant som det är sagt. I ett öppet samhälle ska förstås folk få tro lite som de vill om saker så länge de inte skadar andra genom sin tro, och jag var ganska glad över att hon verkade så obesvärad, att hon inte skrattades ut eller mobbades utan respekterades trots att hon trodde på konstigheter, även om jag samtidigt hoppades att hennes självklara hållning inför sin verksamhet kom mera från hennes egna övertygelser än från omgivningens uppmuntran om rimligheten i det hon höll på med.
Men så läser jag om polisarbetet i Värmland, där de spanat efter tips från en sierska, och blir lite orolig. För det är en sak att en privatperson tror att hon kan kommunicera med döda eller spå framtiden (som för övrigt var något helt annat, berättade kvinnan från Dalarna bestämt), en helt annan att samhälleliga verksamheter tar sådant på allvar. När polisen spanar efter blåa hus endast efter en sierskas vision är något seriöst fel. Och när denna tokighet dessutom får vidare stöd i polisens ledning finns det anledning att bli riktigt beklämd.
”Vi värderar alla tips som kommer in”, säger Dan Persson, länspolismästare i Värmland.
Och det låter ju rimligt, så ska ju polisen göra. Men man kunde tro att värdering i det här fallet består i att undersöka om sierskan har några direkta skäl för det hon tror, och om svaret blir ”jo, jag tittade in i min kristallkula och den sa att det var ett blått hus” så lägger man tipset till handlingarna. Men polisen valde alltså att endast baserat på detta tips ägna en hel dag åt att utreda ”spåret”.
– Om vi inte har något annat att gå på så har vi inte. Vi bearbetar allt som kommer in. Vi måste utreda allt, även om vissa saker är osannolika, säger Thomas Hertzberg, insatschef vid Värmlandspolisen.
Men betyder det att om jag ringde in och sa att jag räknade frukostflingorna och fick ett primtal som resultat, och det tyder enligt mig på att den försvunne mannen fanns i en blå stuga, så skulle polisen ägna en dag åt att kolla upp det? Jag hoppas inte det. Och jag hoppas att om jag sagt något mycket detaljerat på detta sätt och det visat sig sant, så tar polisen upp tipset ur tokerihögen och följer upp hur jag kunde tro detta, eftersom det måste finnas naturliga förklaringar att hämta.
Med andra ord måste polisens val tolkas som att de stöder tron på att sierskor kan besitta övernaturliga vägar till kunskap om försvunna människor. Ett sådant stöd har absolut ingen plats i dagens offentliga verksamhet. Det strider mot alla etablerade spaningsmetoder som i sin tur ska ta stöd i vetenskapliga fakta. Polisen letar efter DNA och fingeravtryck för att det finns vetenskapliga kopplingar mellan sådana spår och gärningsmän, och de tar människor vittnesuppgifter på allvar för att det finns en liknande – om än inte lika säker – koppling där med.
Det måste förstås finnas ett utrymme för att gå på ”intuition”, och ”magkänsla” i vissa fall, men det ska förstås som ett utryck för vad som brukar kallas ”tyst kunskap”, alltså en erfarenhetsbaserad kunskap som man inte riktigt kan beskriva fullt ut, men som man ändå besitter. Men grundantagandet här är just att man har en tro på att det kan ligga något i ”känslan”. Om man möter något som man absolut inte kan ta på allvar så ska det behandlas därefter. Hertzbergs svar är därför mycket mera besvärande än han verkar förstå när han på frågan om de betalat för en spådom någon gång säger:
– Det har säkert hänt på andra polismyndigheter. Man får inte vara främmande för något. Kommer man inte längre, så kan man ju fråga sig vad det egentligen kostar att vända sig till en sierska? Jo, det är ju lite pengar, men det kan ju ge resultat, säger Thomas Hertzberg.
Lite pengar? Jag vet inte hur många poliser som varit inblandade i letandet efter tomtar och troll i värmländska skogarna, men jag gissar att det motsvarar en hel del insatser som kunde användas till andra ärenden, om nu inte de kunde hitta något mera vettigt sätt att spana på i det aktuella fallet.
Någon PR-dröm är det knappast för polisen. Så låt oss hoppas att andra typer av medier bidrar till att dessa avarter av spaningsarbete endast håller till där de hör hemma: i sagornas värld.
Reflektion pseudoreligion
Posted on November 18, 2011
Filed Under Dagens Sherpa | 2 Comments
Jag kunde ana en viss blygsel och försiktighet i samband med den senaste Filosofiska Salongen onsdagen 16 nov på Stadsbiblioteket. Temat pseudoreligion trodde jag skulle driva upp höga vågar av affektivt laddade meningsskiljaktigheter. Men istället fördes ett sansat och förnuftigt samtal om pseudoreligioners legitimitet. Mitt intryck var en öppenhet och tolerans inför fenomenet. Detta för tankarna till uttalanden från den sene Habermas (2004) som menar att samhället är på väg in i en ny fas en s k postsekulär fas som präglas av öppenhet inför nya religiösa fenomen. Religionen är viktig, men främst som en psykologisk motivationsteori. Vi kan empiriskt konstatera att religion ger människor en motivation i särklass. Denna faktor kan vi således inte bortse från samtidigt behöver vi ställa moraliska krav på religionen menar Habermas som exempelvis kravet på ickevåld och underordning av vetenskapliga bevis.
En viktig kritik mot pseudorelgionens legitimitet kvarstår dock. Sann religion transcenderar den personliga psykologin. Risken med de postsekulära idealen är att psykologisk egoism och egocentrism legitimeras. Sann religion gör sanningsanspråk på en metafysisk entitet bortom det personliga subjektiva jaget. Tron som en tillitsrelation förutsätter ett brofäste i andra ändan av bron. Att ge upp detta krav på religionens rättfärdigande vore dumt. Sann religion bör klara kritisk granskning och kravet på förnuft. Den privatreligiösa hållningen blir problematisk att upprätthålla på grund av dess subjektivitet. Vaga och diffusa föreställningar leder till vidskepelse och irrationalitet. I ett gott liv bör sådana tendenser bekämpas.
En risk i sammanhanget är bristen på intresse. Frågan om Guds existens väcker varken aversion eller engagemang. Likgiltigheten kan föra in den moderna människan i ett slags existentiellt vegeterande. Sekularism och ateism blir default utan att man tänkt på saken. En sådan hållning går knappast att försvara filosofiskt. Jag ser det som en filosofisk försummelse. Är det förnuftigt att vara ateist? Vilka är de goda skälen? Eller är det förnuftigt att tro på Gud? Är det bäst att vänta och se och inta en s k agnostisk hållning? Men frågorna är svåra och det kan vara frestande att istället bara vara och låta livet fortgå i invanda hjulspår. Människans värderingar och trosföreställningar är kontextuellt betingade, vilket innebär att om man underlåter att tänka på saken och odla sin likgiltighet blir man inget mer än en bärare av sin samtids godtyckliga tyckande. Annars löper man risken att bli ett slags offer för en enkel grupp-psykologi. Man förlorar därmed sig själv och blir något som Nietzsche beskriver som ”mängdförsjunken”. En i Kierkegaards ögon förfallen människa. I skenet av detta kan pseudorelgionen ses som gryningen i den eventuellt kommande postsekulära samhällsfasen. Och därför värd att diskutera och kritiskt granska.
Är då de religionsfilosofiska frågorna obligatoriska? Jag skulle vilja svara ja på den frågan. Det viktigaste argumentet för detta är att annars förlorar människan sig själv.
/ Jan
Äkta vara eller inte?
Posted on November 15, 2011
Filed Under Dagens Sherpa | 4 Comments
Pseudo handlar om någonting som är falskt. Ger sken av att vara äkta men som inte är det. Exempel är pseudovetenskap som ska ge sken av vetenskaplig status men i själva verket inte alls lever upp till dess standard. Även inom filosofin används termen pseudofilosofi för den form av filosoferande som inte lever upp till vedertagen standard inom akademin. Prefixet pseudo används nedsättande och som ett slags skällsord med syfte att förlöjliga och eller klandra.
Ordet pseudoreligion används på liknande sätt för att benämna idéer, ideologier, trosuppfattningar, livsstilar som skiljer sig från etablerade religioner. Typiskt har pseudoreligionen liknande funktion som den etablerade religionen med en ”stor tänkare”, en teori och källtext, ett normsystem om hur man bör leva, givna trosföreställningar och ett kollektiv, en grupp personer av varierande storlek som ansluter sig till ideologin. Pseudoreligion är alltså en livssåskådning. Ett svar på livets mål och mening.
Inom debatter av olika slag mellan stridande grupper blir ordet pseudoreligion använt som ett slagord för att skilja ut äkta vara från det skenbara. Företrädare för kristenheten som jag talat med menar att det utmärkande för pseudoreligionen är att det inte finns en Gud. Allt finns inom pseudorelgionen utom just Gud. Gud är frånvarande i pseudoreligionen.
Humanismen å andra sidan kan beskrivas som idén om att man kan leva ett bra liv utan tron på Gud. Troende lär därför sannolikt beskriva humanismen som en pseudoreligion. Men å andra sidan lär humanister beskriva troende människors religion som pseudoreligion eftersom det saknas goda skäl att tro på Gud. ”Gud finns nog inte” som humanister påstår.
Om jag skulle försöka klassificera in trosfrågan i tre grupper, troende, agnostiker och ateister i relation till pseudoreligion får jag fram tre filosofiska problem. För den troende gruppen lär pseudoreligioner vara falska religioner. De filosofiska problemen blir frågan om Guds existens och grundetiska frågeställningar om hur man bör leva. För den agnostiska gruppen blir pseudoreligion en fråga om bra eller sämre hypoteser om Guds existens eller praktiska lösningar på frågan om hur man bör leva sitt liv. Det filosofiska problemet blir frågor om evidens och bevis. För gruppen ateister lär all religion vara pseudoreligion. Den filosofiska positionen skulle kunna beskrivas som att diskursen om Gud förleder människor att tro på Gud men i själva verket finns ingenting bakom denna diskurs att tro på.
Det verkar även som att pseudoreligioner kan i sin tur delas upp i bättre och sämre pseudoreligioner. En jesuitpastor jag talade med hävdade att exempelvis buddhismen var exempel på pseudoreligion eftersom där inte finns en Gud. Om man jämför den typen av ”pseudoreligion” med andra ideologier som pekas ut som pseudoreligion som exempelvis nazismen verkar det uppenbart att det finns gradskillnader i bättre och sämre pseudoreligioner. De flesta skulle väl anse att det är godtagbart att vara buddhist men knappast att vara nazist?
En annan kritik mot pseudoreligionen är dess jag-centrering. Pseudoreligion kan beskrivas som moralisk egoism. Alltså idén om att leva för att göra mitt eget liv så bra som möjligt. Ibland brukar syftet med den normativa etiken beskrivas som ett svar mot den moraliska egoismen. Här tycks den normativa etiken dela intresseområde med motståndarna till pseudoreligionen.
Jag har skissat lite olika tankespår kring pseudoreligion och frågan som uppstår är: Är det inte okej att vara pseudoreligiös? Får man inte leva sitt liv som man vill? Verkar det inte finnas goda skäl att vara pseudoreligiös? Eller är det så att det alltid är dåligt att vara pseudoreligiös? Att det handlar om bristande insikter om vad som verkligen gör livet värt att leva?
Välkomna till Filosofisk Salong nu på onsdag den 16 nov kl 18 00 på Stadsbiblioteket!
/ Jan
Pseudoreligion – vad är det?
Posted on October 22, 2011
Filed Under Dagens Sherpa | 9 Comments
Nästa Filosofiska Salong den 16 nov kl 18 00 på Stadsbiblioteket kommer ha temat pseudoreligion. Men vad är det?
Upprinnelsen till det hela var på Lars disputationsparty. Jag stod och pratade med Dan och hade någon sorts utläggning om någonting. Dan kommenterade att ”det där låter pseudoreligiöst”. Överraskad, stum men därefter nyfiken kommer jag ihåg att jag tänkte, ”jaha, gör det?” ”Vad är pseudoreligion?” och ”Är jag pseudoreligiös?”, ”Är det bra eller dåligt?
Ordet pseudoreligion stannade kvar i sinnet på mig och jag har funderat på det sen dess. Tack Dan! Så pass mycket att jag ville ha det som ett separat tema på höstens salonger. Och det har visat sig att inte enbart jag blir förundrad och intresserad av begreppet. Det är ett ord som har kraften att väcka till liv en slags känslomässig reaktion som börjar med (åtminstone hos mig) något lätt nedsättande, kanske t o m förolämpande prefixet pseudo har dålig klang. Men därefter övergång det till intresse, vilja, ideologi och det svårt tyngda ordet religion. Ordet pseudoreligion väcker intresse. Här kommer några citat: ”Jaha, handlar det om ockulta saker?”, ”Du menar teosofi och sånt?”, ”Aha, new age, lever det fortfarande?” ”Människor har blivit konsumenter och marknaden är vår tids religion”, ”Människor söker mening och i en sekulariserad värld får all möjligt skit fotfäste”, ”det låter intressant, när var det sa du?”.
På en tillställning hör jag någon säga; ”för dom är landet religion”. Är det exempel på pseudoreligion? Eller i ett samtal med Kalle som ställde frågan om fotboll. Är inte fotboll ett exempel på pseudoreligion? Och hur är det med de etablerade religionerna? Kristendom, judendom, islam, buddhism, hinduism osv, är inte alla religioner i själv verket pseudo? Är ateism en pseudoreligion?
Det verkar som om att det åtminstone finns ett kriterium för pseudoreligion: ett starkt intresse för något som ligger utanför etablerade religioner men som har en liknande funktion som religion.
Jag kommer blogga om pseudoreligion fram till salongen den 16 nov. Och vore tacksam från dig kära läsare att få input i form av kommentarer, idéer, reflektioner, referenser osv nedan. Vad är pseudoreligion och vad är filosofiskt intressant med det? Skriv in ditt svar nedan! Tack.
Jan
Otrohet
Posted on October 17, 2011
Filed Under Dagens Sherpa | Leave a Comment
Otrohet behöver inte bara handla om sexuell otrohet. Senaste tidens händelser kring Juholt kan väcka frågan om exempelvis en partiledare kan vara otrogen? Alltså inte i sexuell mening utan i en annan betydelse. Otrohet kan handla om att man inte är lojal mot vissa kärnvärden i en politisk rörelse. Att man sviker att leva upp till ideal och förväntningar. Otrohet kan vara en form av simpel dubbelmoral.
Annars brukar man oftast mena den sexuella otroheten. Där kan man tänka sig fall där en person tekniskt sett är otrogen men samtidigt kan moraliskt rättfärdiga sitt handlande. Exempelvis den äldre mannen som lever i en fast relation där partnern är sexuellt oförmögen pga sjukdom eller annat begripligt skäl och därför söker sig externt för sexuell behovstillfredsställelse. Det motsatta fallet kan även finnas där man tekniskt sett inte är otrogen men där det är moraliskt tveksamt. Exempelvis en singel som har flera sexuella relationer samtidigt och där människor far illa.
Intressant är att fundera kring exakt vad som gör otrohet omoraliskt. Om det är det? De s k otrohetssajterna menar att otrohet är legitimt. Samtidigt som de flesta av oss intuitivt menar att det är fel. Men varför är det fel?
Jag tror att man bör vända på frågan. Istället för att fråga om varför otrohet är felaktigt bör man istället fråga om vilka värden som skapas av trohet. Dessa värden går den otrogna miste om. Vad kan det då vara? På onsdag ska frågan om otrohet debatteras på Stadsbiblioteket.
Filosofen Niklas Möller och jag ska hålla i kvällens samtal. Varmt välkommen!
Jan
Stadsbiblioteket nu på onsdag den 19 okt 18 00
keep looking »
