Partimedlemmar, som inte får ha någon religion och därför inte heller har någon gud de är rädda för ska straffa dem i nästa liv, utnyttjar systemet.

Jag vill inte gärna tro att det är ett utslag av ren rasism, att Petersson tänker sig att resten av infödingarna i urskogarna i öst tillber någon straffande gud som förklarar varför de inte är korrumperade. Men vilken tolkning ska man egentligen då göra? Är det ’bara’ en egen stollig teori om ateisters korruptionsvillighet i allmänhet? I vilket fall kan vi vara ganska övertygade om att Petersson besparat oss liknande teorier om han rest till någon korruptionsanklagad kommun i Sverige och konstaterat att många lokalpolitiker var ateister.

Vi hade sannolikt inte heller, om det gällt en demokrati som har problem med korruption, säg Italien, helt utan någon slags källhänvisning fått höra påståenden om hur kampen mot korruption är något som annonseras ”Titt som tätt”, men hur det genomförs ”några uppmärksammade fängslanden och sedan fortsätter allt som vanligt.”

Nästan varenda rad i artikeln har samma märkliga kombination av pregnanta beteendeförklaringar och påståenden om kinesers attityder, alltid helt utan antydan till källor. När Petersson beskriver:

Hur partifunktionärerna sitter på restaurang och dag efter dag äter på allmänhetens bekostnad. Hur de privat kör omkring i stora exklusiva tjänstebilar och bygger dyrbara kommunhus med marmorgolv.

kunde man tro att det är hans egen ögonvittnesbild som reporter som delges oss. Men nej, han inleder med: ”Invånare över hela Kina ser det med egna ögon.” Hur vet Petersson det? Vem är talaren här egentligen?

Petersson skyr heller inte politiska förklaringar:

Eftersom det inte finns någon genomskinlighet i politiska processer och eftersom det saknas fria medier, och eftersom hela landet bygger på ett enpartisystem där kommunistpartiet står över lagen, hjälper det inte vilka åtgärder Hu Jintao säger sig lansera.

Det är visserligen en rimlig hypotes att bristande genomskinlighet och saknaden av fria medier förhindrar en effektiv korruptionsbekämpning. Men dels kan man undra om det är Peterssons uppgift att stå för såna påståenden (till skillnad från någon Kina-expert eller annan källa), dels minskar ju hans trovärdighet när han blandar in tveksamheter som att ”kommunistpartiet står över lagen” (vilket ju är högst kontroversiellt och inte samma sak som att partiet är lagstiftande, något som onekligen är sant) och när han raljerande skriver ”säger sig lansera” snarare än ”lanserar”. Sådana antydningar om att ledningen egentligen inte är intresserad av att åtgärda korruption vill vi se skäl för, inte bara se som raljanta instick.

Jag säger inte att den här artikeln är representativ för Petersson. Ändå är det lite problematiskt att han, om det så bara är ett utslag av en dålig dag, lägger fram så många fördomar. Men det finns ju en större fråga här också, frågan om den redaktionella miljö som inte granskar bidragen tillräckligt för att stoppa såna lågvattenmärken. När man talar om tidningarnas död antar jag att det är sånt här man är rädd för, att bloggliknande hopkok ska vara allt läsaren får tillgång till när hon inte är beredd att betala för vad det kostar att hålla sig med en journalistkår. Ibland undrar jag i vilken utsträckning vi redan är där.

//Niklas

Vi vill att våra närstående ska dela våra högtidsdagar, men vi vill också att de ska vilja dela dem, för sin egen skull. Frågan ”vill du att jag kommer?” kan betyda mycket, exempelvis ”är jag viktig för dig?”. Men ofta betyder den ”jag ser ingen större poäng med att komma för min egen skull men om du vill kan jag komma för din skull”. Bara att ställa frågan, som ser ut som ett erbjudande, kan därför innebära att vi misslyckas med att leva upp till festföremålets förhoppning och förväntan.

Mer allmänt: Vad vi gör beror delvis på hur vi pratar och tänker om det vi gör. Ett exempel: Att rädda en person i nöd med det uttalade syftet att hjälpa henne för hennes skull är något av ett hjältedåd. Att rädda en person i nöd med det uttalade syftet att inräkna en stor belöning är något annat.

Att dela högtidsdagar är en del av vad det innebär att följa en person i livet och på det viset stå henne nära. En förutsättning är förstås att tillfällena i fråga verkligen är högtidsdagar och inte enbart gamla konventioner som vi inte bryr oss om. Frågan “vill du att jag kommer” kan möjligen också betyda “är detta en verklig högtidsdag?”. Men har någon bjudit in till ett firande så är rimligen den frågan därmed besvarad.

Jag har i andra sammanhang hört folk resonera som så att de ändå inte kommer hinna prata/umgås med festföremålet, som ju kommer vara omringad av uppvaktning. Men poängen med att dela högtidsdagar är inte att få kvalitetstid på tu man hand. Tvärtom är en del av poängen att festföremålet ska vara fullständigt överöst med uppmärksamhet. Att delta är delvis att låta någon annan vara viktig och att låta sig själv försvinna i mängden. Men framför allt är poängen att just du är där, att din är en av alla de blickar som festföremålet får möta, och att ni senare (i lugn och ro) kan minnas tillfället tillsammans.

Man kan förstås tillmäta deltagande i högtidsdagar olika stor vikt. Men först måste man förstå poängen med att delta i dem.

/Kalle

Jag ringde nyligen svenska Apple för att beställa en dator till min syster. Halvvägs igenom beställningen kom frågan om jag inte ville ha en extra försäkring för två tusen kronor. Jag tänkte högt att visserligen hade jag själv valt bort den när jag köpte en dator nyligen, men att för min syster skulle det nog vara bra. Killen i luren avbröt mina funderingar och hävdade att försäkringen var ett bra köp för alla. Tja, resonerade jag, om man mest har den stående hemma och har en granne som är mac-konsult så blir ju nyttan mindre (vilket nästan stämmer i mitt fall). Inte alls, menade han, för om moderkortet dör så hjälper det inte med någon mac-konsult. Det erkände jag var korrekt, men påminde om att grundfrågan ju var om det var värt att lägga pengarna på en försäkring. Jag påpekade att företag faktiskt tjänar pengar på försäkringar så att på lång sikt måste till och med genomsnittskunden förlora pengar på att köpa försäkring. Inte alls, menade försäljaren, för när väl moderkortet är trasigt så kommer jag vara så glad att jag har en försäkring.

Här någonstans gav jag upp och undrade om vi kunde gå vidare med det aktuella köpet, särskilt som jag ju ville ha en försäkring den här gången. Han var tyst en kort stund, tyckte samla sig till en ny ansats, men inför denna högst aktuella och påtagliga logik gav han till sist med sig och gick med på att sälja mig en försäkring även om jag inte köpt en tidigare.

/Kalle

För mig är det inte alls uppenbart att ett sådant agerande är inkonsekvent. Man kan ju nämligen BÅDE tycka att man bör få säga vad man vill, OCH ogilla/ta avstånd från innehållet i ett visst yttrande och inte i onödan sprida det vidare. Man kan ju till exempel anse att man bör få snacka skit om allehanda diverse figurer, men samtidigt vilja undvika att såra dem som vördar dem.

Eller, med ett annat exempel, är det så att man inte i konsekvensens namn kan tycka att Gunbritt bör få säga att hon tycker att Göran har äckligt hår i näsan om man inte själv repeterar och deklarerar samma sak? Själv tenderar jag att tycka att visst måste Gunbritt får säga så där, men jag tycker att det är lite taskigt av henne att göra det och vill därför inte själv föra det vidare.

Sara

Gammelbloggandet ser ut så att a) X kritiserar Y på sin blogg, varpå Y kritiserar X på sin blogg, alternativt b) X skriver intressant om ett politiskt utspel på sin blogg, varpå Y skriver intressant om samma politiska utspel på sin blogg. Aldrig mötas de tu. Istället har många bloggar sina följare som antingen trashar eller hyllar bloggaren. Ja,  ni hör ju själva; det blir inge kul. Men nu så har alltså några av bloggarna (i min bloggrulle) börjat att kommunicera med varandra och kommentar-trådarna är mer levande än någonsin. Enligt Sara krävs det tre exempel för att det ska vara en genuin p1-spaning:

- Ekonomistas långa tråd (112 kommentarer) om nationalekonomin som vetenskap, där disputerade från landets alla hörn engagerade sig: http://ekonomistas.se/2010/04/17/mats-persson-geologi-ar-ingen-vetenskap/

- Bloggarna Nymchen och Storstad diskuterar på Andreas Bergs blogg om vinster i förekoleverksamhet: http://berghsbetraktelser.squarespace.com/blogg/2010/5/6/varfor-gor-forskolorna-plotsligt-vinst.html#comments

- Jakob Heidbrink (från Juridikbloggen) diskuterar Wilks och yttrandefrihet på Peter Santesson-Wilsons blogg (Inslag) efter det att Peter hade kommenterat ett blogginlägg av Jakob på Juridikbloggen: http://inslag.se/journal/2010/5/16/kommentar-om-yttrandefrihet-som-begrepp.html

Anar att jag blir oproportioneligt lycklig av sånt här. Oavsett, hatten av för Jakob, Nymchen och Storstads Marika Lindgren Åsbrink, men även Inslag, Ekonomistas och Andreas Bergh.

/Dan

Dock innebär kombinationen av följande två komponenter att svaret istället blir att kontraktet inte räcker som garant för att allt är väl och att ingen ska klandras: (i) inte sällan är den jobbsökande utsatt i det att hen konkurrerar med dussintals andra om samma tjänst, samt att kostnaderna för att inte få denna tjänst är fortsatt arbetslöshet. När detta gäller så har vi en utsatt arbetssökande som eventuellt skulle samtycka till nära på vilket kontrakt som helst för att slippa arbetslöshet. Det gör att ”frivilligheten” blir mer teoretisk än faktisk. (Från det faktum att passagerarna inte hoppar av atlantkryssaren kan man inte dra slutsatsen att de trivs med sin kryssning, att de inte blir slagna av besättningen och att maten är god; bara att de föredrar att stanna kvar ombord framför att drunkna.) När denna beskrivning stämmer med verkligheten och kombineras med det normativa antagandet att (ii) de bägge parterna (arbetsgivaren och den anställde) måste behandla varandra med respekt och ömsesidighet och därmed behöver berättiga sina handlingar mot varandra, då kan man dra slutsatsen att kontraktet ensamt inte kan garantera denna respekt och ömsesidighet. Kontraktet (och den utsatte arbetssökandes medgivande) kan alltså inte (under dessa empiriska omständigheter) garantera den sortens rättvisa på arbetsplatsen.

Så, antingen var lönen rimlig och skälig i sig eller så var den orimligt låg (hur vi kommer fram till detta en separat fråga). Var den orimligt låg så går den inte att berättiga (i så fall hade den inte varit orimlig). Om en arbetsgivare behandlar sina anställda på ett sätt som inte kan berättigas med hjälp av annat än egenintresse så kan vi klandra arbetsgivaren. Tror jag att jag tycker. Tror jag att man borde kunna tycka utan att vara uppenbart inkonsistent. Samtidigt så borde det eventuellt vara lagligt att erbjuda orättvist låga löner och tillåtet att tacka ja till orättvisa löneerbjudanden. Ja, det är en härva det där med kontrakt och samtycke, men en härva väl värd att försöka reda ut.

/Dan

Vidare fungerar även debattklimatet så att, knappt någonsin, är två debattörer med radikalt olika ståndpunkter från samma tidskrift, tidning (med undantag för DN:s kultursidor och ledarsidor) eller tankesmedja. Förs en debatt så är det på sina respektive arenor eller bloggar (eller i någon av de två dagstidningarna). Vi kan vidare – inte minst från tonen i inläggen – dra slutsatsen att de två debattörerna inte är såta vänner, umgås i samma kretsar eller äter middag tillsammans från tid till annan. Nej, om du intar en radikalt annorlunda ståndpunkt än en annan och angriper hens argument i en text så räknar den andre med att du inte, i något annat sammanhang kommer att applådera hens position. Nu är ni inte kompisar längre, om ni någonsin varit det. Uppstår, mot förmodan, situationen att någon ändrar ståndpunkt så slutar man vara kompisar. Ungefär så uppfattade kanske Nina Björk eller Petra Östergren saken då de fann nya perspektiv och helt plötsligt – så som jag förstått det – inte längre var speciellt välkomna i den del sammanhang. De tyckte nu fel (annorlunda) och då kan man inte vara kompisar. Visst är det absurt och påminner kanske mest om skoltidens märkliga logik.

Kanske har jag fel. Kanske umgås Johan Norberg och Stefan Jonsson; Hanne Kjöller och Gellert Tamas; Carolina Ramqvist och Nina Björk; Åsa Lindeborg och Peter Wolodarski, Per Wirtén och Johan Lundberg; Per Ahlmark och Ingvar Carlsson; Thomas Gyr och Göran Rosenberg; Susanna Popova och Ali Esbati; Sofia Nerbrand och Jan Guillou; Per Gudmundson med Kaisa Ekis Ekman, osv osv. Eller kanske återfinns dessa åtminstone i samma kretsar där de alltid tar tillfället i akt att fördjupa diskussionen och finna vilka vattendelarna nu var. Nä, det verkar ju inte troligt, vilket, återigen, blir märkligt då vi ju vet att det finns smarta människor som kommer till olika slutsatser om hur vi bör organisera det där vi kallar samhället.

Om vi överför detta system till akademin så blir det direkt komiskt. Lek med tanken att Torbjörn Tännsjö bara skulle umgås privat med utilitarister (eller i värsta fall med konsekventialister). Att han i sina akademiska artiklar fräser och spottar efter omsorgsetiker och dygdeetiker. Att dessa artiklar bara skrivs för och antas i pro-utilitaristiska tidskrifter. Att de som gillar Nozick har sin tid tidskrift och de som gillar Rawls har sin.

Tvärtom så verkar, åtminstone inte filosofer – av döma av vad jag hittills sett – inte bry sig ett skvatt om sånt. Visst finns det maktstrider och en del blir stukade när en kollega helt nedgör ett argument eller en avhandling. Men det verkar vara på marginalen och tas, när det sker, upp som seriöst skvaller (”Oj, så X är sur på Y för att Y sågade X avhandling?!”). Tvärtom skulle det vara det bästa som kunna hända om någon försökte publicera en invändning mot, ett av mig framfört, argument. Wow, kul!

/Dan

Programledarens huvudsakliga reaktion på detta var att fråga om inringaren var beredd att betala mer för sin energi. En övergång från kolkraft till förnyelsebar energi skulle ju innebära en merkostnad och den måste ju konsumenterna bära, förklarade hon. Detta är i någon mikroekonomisk mening korrekt, men det är anmärkningsvärt  i vilken grad det blivit en etablerad sanning i alla möjliga sammanhang. Antagandets riktighet förutsätter bland annat dessa två antaganden om optimala marknader:

1)   Relativt förnyelsebar energiproduktion är kolkraft långsiktigt kostnadseffektiv, även med hänsyn tagen till alla externa effekter. Företaget har med andra ord inkorporerat alla sina miljökostnader (åtminstone de som drabbar nutida konsumenter) och tagit beslut baserat på långsiktig hänsyn snarare än kvartalsrapporter eller ens de närmsta årens börsutveckling (eller ledningens karriärmöjligheter och anseende inför sina likar).

2)   Konkurrensen på energimarknaden gör att kolkraftsproducenten inte gör någon för samhället onödig vinst utan snarast opererar på marginalen. Det finns med andra ord ingen marginal för företaget att betala ut mindre utdelning till sina aktieägare eller att ge lägre bonusar till sin ledning (eller att effektivisera eller att ge generellt lägre lön till anställda), utan alla kostnader måste med nödvändighet flyttas direkt till konsumentpriserna.

Det var återigen uppfriskande att inringaren inte accepterade programledarens resonemang utan insisterade på att ”vi” redan betalar så mycket för miljön så ”de” kan minsann kosta på sig lite utan att skicka vidare notan till oss. Accepterar man programledarens antagande verkar detta bara oinformerat och naivt. Men om man tycker att någon av premisserna 1 och 2 kan ifrågasättas bör man inte vara så snabb.

/Kalle

/Kalle (som själv har en flygbiljett med destination Reykjavik med planerad avgång kommande söndag)

En variant av detta argument brukar framföras av vänsterliberaler som John Rawls för varför ojämlikheter ibland är berättigade. Idén (som går under namn som trickle down, differensprincipen, paretoargumentet för ojämlikhet och hästskitsteoremet) är att alla tjänar på att de begåvade civilingenjörerna jobbar mycket. Detta genererar nämligen fördelar för hela samhället, inte minst de sämst ställda som på sikt får ökade inkomster och ökade chanser att få jobb. Om de begåvade inte får tillräckligt betalt så håller inne med sin arbetskraft vilket är sämre för alla. Så, varför blir då inte kommunalaren glad när civilingenjören får en högre lön – det är ju det bästa som kunde hända, även för vårdbiträdet?!

Det kan nog finnas flera orsaker till det uteblivna jublet. Hon kanske är Rawlsian men anser att löneskillnaderna nu börjar överstiga de som Rawls själv menade var rimliga och förenliga med ett rättvist samhälle (de begåvade får inte kräva orimligt mycket för sitt mer produktiva arbete enligt Rawls). En annan orsak till det uteblivna jublet kan vara att man är utilitarist och inser att pengarna, hedonmässigt, jobbar så extremt mycket sämre i villaområdet än bland hyresrätterna och att lite mindre incitament nog skulle räcka för att locka iväg de begåvade till jobbet på morgonen. Eller så anser man kanske att den som sliter mest och har minst flexibla arbetstider, har störst skaderisk på jobbet och minst inflytande över sina arbetsuppgifter, har de sämsta avtalen (de utan förmåner och leasingbilar) och riskerar att förtidspensioneras med kronisk värk vid 58 – förtjänar en åtminstone lika hög lön. Så tänker en del som är sådär galet tokvänster.

Eller så har man läst i G. A. Cohens “Inequality, incentives and community” och tycker det verkar tveksamt om ingenjörernas lönekrav verkligen passerar Cohens så kallade Interpersonal test. Cohen menar att vissa argument och krav är känsliga för vilken aktör som uttalar kravet och vem som lyssnar. Cohen ger några exempel på sådana situationer:

(a) I can argue that the driver over there should not be blamed for just now making a right turn on a red light, since he does not know that the rules are different outside California. But he cannot, at the moment, make that very argument, entirely sound though it may be.

(b) You want the fishing rod for recreation, and I need it to get my next meal. I know that you are so unstoical that you will be more upset if you do not get to fish than I will be if I do not get to eat. So I let you have the rod, and I cite your hypersensitivity to disappointment as my reason. It would be a lot less good for you to give that as a reason why you should have the rod.

(c) I might persuade my fellow middle class friend that, because my car is being repaired, and I consequently have to spend hours on the buses these days, I have a right to be grumpy. The same conclusion, on the same basis, sounds feeble when the audience is not my friend but a carless fellow bus passenger who is forced to endure these slow journeys every day.

Cohen jämför sedan incitamentsargument (även då framfört av våra ingenjörer) med kidnapparargumentet, nedan. Kidnapparargumentet blir givetvis mycket märkligt då det är just kidnapparen som gör det nödvändigt för föräldrarna att betala pengarna:

1. Children should be with their parents.

2. I shall not return your child unless you pay me.

3. So, you should pay me.

Analogt, enligt Cohen, utpressar de begåvade ingenjörerna de sämre ställda vårdbiträdena genom att hota att hålla inne med värdefull arbetskraft eller rymma utomlands i det fall man inte får den rätta lönen. För även civilingenjörernas egna beteende är ju just det som gör deras argument sant:

1. Samhället och de sämst ställda behöver ha ingenjörernas arbetskraft

2. Den ger vi inte ifrån oss utan en rejäl ersättning

3. Så, ge oss nu den höga lönen.

Okej, så frågan är väl hur stor bäring detta har; borde civilingenjörerna känna sig oroliga? Ett preliminärt svar är: det beror lite på, men det kan komma att revideras. Återkommer i ärendet.

Cliffhanger: mer Rawls, mer om Cohens interpersonal test och mer om hans idé om olika sorters berättigande.

/Dan