Som systemet ser ut idag har vi möjlighet att överföra vår föräldrapenning. Om den möjligheten tas bort blir vi en möjlighet fattigare. I den mening skulle reformen innebära en frihetsförlust. Därför har högern visst fog för sina anklagelser. Dock förutsätts isåfall en positiv syn på frihet där den som är fri inte bara lämnas ifred utan aktivt bereds möjligheter av staten – föräldrapenning är ju ett extremt tydligt fall av aktiv, konstruerad och institutionaliserad hjälp (visserligen från ett kollektiv som man själv ingår i).

Att kalla denna frihetsförlust för tvång är dock märkligt. Tvång brukar tvärtom användas för att skilja på positiv och negativ frihet. Lite tillspetsat: Förspråkare för negativ frihet menar att tvång är det värsta som finns och alltid bör undvikas, om vi sedan har reella möjligheter att leva ett bra liv är mindre viktigt. Förespråkare för positiv frihet menar tvärtom att frihet utan reell möjlighet är en tom formsak och inget värt.

Om tex. Wolodarski på allvar menar att ett upphävande av möjligheten att överlåta föräldraförsäkringen är en form av statligt tvång måste han ha en väldigt vid syn på tvångsbegreppet. Han kan då inte rimligen hävda att statlig inblandning på andra områden är tvingande på ett sätt som statlig avhållsamhet inte är. Han måste med andra ord ha en rent positiv syn på frihet – vad staten gör eller inte gör spelar ingen roll, frågan är bara vilka reella möjligheter vi därmed får. Så långt är det rimligt, om än lite överraskande. Men sen är det ännu ett steg till att kalla varje borttagande av en möjlighet för tvång. Här måste antagandet vara att status quo i varje ögonblick är bra eller neutralt, medan att ta bort en möjlighet är tvång, även om det skulle leda till att många fler möjligheter uppstår någon annanstans i systemet så att säga, vilket ju är troligt i den aktuella frågan om föräldraförsäkring. Vi har alltså en positiv frihetsyn parad med en extrem konservatism. Det är en möjlig uppfattning helt klart, men inte så tilltalande.

Nej, jag blir inte klok på tvångsismen. Troligen är det helt enkelt massa retorik, debattörernas åsikter i frågan beror på helt andra saker än att de uppfattar reformen som tvång eller kvotering, som vad de tycker om jämställdhet till exempel, eller vad de tycker och tror om barns behov och intressen, förutom förstås valstrategi – att utmåla den andra sidan som förmyndare.

Det har framförts många bra argument för en individuell föräldraförsäkring (tex. av “Pappor för individuell föräldraförsäkring“). Exempelvis att vi bör dela lika på föräldraskapet och föräldraledigheten och att de flesta dessutom anser att vi bör det, även om de misslyckas i det egna fallet. Och att detta skulle leda till större jämställdhet i hemmet och på arbetet, och därmed mer närvarande pappor. Det finns också ett konsekvensargument om att alla andra bidrag är individuella, att föräldrapenningen är ett undantag som behöver motiveras eller tas bort.

Mot reformen kan man som sagt hävda att vissa möjligheter går förlorade, men om vi kunde överlåta vår a-kassa eller vår rösträtt skulle vi ju också ha fler möjligheter, så nånting mer måste sägas. Man kan också hävda att situation försvåras för vissa familjer, att de får det sämre ekonomiskt. Men detta är ju i sig inget starkt argument, att vi inte kan sälja vår rösträtt innebär ju också en ekonomisk försämring för de som har det knapert. Jag tror att man måste gå till synen på familjen och könsrollerna för att få till något lite mer fylligt argument, men det blir ju konservativt och patriarkalt, det kan man nog inte undvika. Eller möjligen om man håller det på en mer pragmatisk nivå, genom att bygga på empiri om föräldrars val under olika omständigheter, inkomstbortfall osv, lite mer systematiskt än vad som gjorts vad jag vet. Och så kan man ju hänvisa till opinionen, som för tillfället är emot reformen.

De argument som florerar är ibland rent lustiga. Larsson noterar att en individualisering har förespråkats med hänvisning till jämställdhet och bemöter det argumentet med att 1) försäkringen i viss mån redan är individuell, man måste ju aktivt skriva i en blankett för att överföra den, och att 2) alliansen har infört en jämställdhetsbonus för att främja en mer lika fördelning. 1 tycks säga att jämställdhet redan är uppnådd i önskad mån, 2 att man redan kämpar för ökad jämställdhet. Det går förstås inte ihop. Larsson måste se något fel i just “tvånget”, ett så stort fel att hon framhäver statliga subventioner till enskilda som föredömligt. Som vanligt i den här debatten vore det intressant om debattören visade ett lite större intentionsdjup.

/Kalle

PS: Min fru har överlåtit större delen av sin föräldrapenning till mig, vilket gynnat oss eftersom jag har större inkomst och därmed får mer ersättning.

Vi vill att våra närstående ska dela våra högtidsdagar, men vi vill också att de ska vilja dela dem, för sin egen skull. Frågan ”vill du att jag kommer?” kan betyda mycket, exempelvis ”är jag viktig för dig?”. Men ofta betyder den ”jag ser ingen större poäng med att komma för min egen skull men om du vill kan jag komma för din skull”. Bara att ställa frågan, som ser ut som ett erbjudande, kan därför innebära att vi misslyckas med att leva upp till festföremålets förhoppning och förväntan.

Mer allmänt: Vad vi gör beror delvis på hur vi pratar och tänker om det vi gör. Ett exempel: Att rädda en person i nöd med det uttalade syftet att hjälpa henne för hennes skull är något av ett hjältedåd. Att rädda en person i nöd med det uttalade syftet att inräkna en stor belöning är något annat.

Att dela högtidsdagar är en del av vad det innebär att följa en person i livet och på det viset stå henne nära. En förutsättning är förstås att tillfällena i fråga verkligen är högtidsdagar och inte enbart gamla konventioner som vi inte bryr oss om. Frågan “vill du att jag kommer” kan möjligen också betyda “är detta en verklig högtidsdag?”. Men har någon bjudit in till ett firande så är rimligen den frågan därmed besvarad.

Jag har i andra sammanhang hört folk resonera som så att de ändå inte kommer hinna prata/umgås med festföremålet, som ju kommer vara omringad av uppvaktning. Men poängen med att dela högtidsdagar är inte att få kvalitetstid på tu man hand. Tvärtom är en del av poängen att festföremålet ska vara fullständigt överöst med uppmärksamhet. Att delta är delvis att låta någon annan vara viktig och att låta sig själv försvinna i mängden. Men framför allt är poängen att just du är där, att din är en av alla de blickar som festföremålet får möta, och att ni senare (i lugn och ro) kan minnas tillfället tillsammans.

Man kan förstås tillmäta deltagande i högtidsdagar olika stor vikt. Men först måste man förstå poängen med att delta i dem.

/Kalle

Jag ringde nyligen svenska Apple för att beställa en dator till min syster. Halvvägs igenom beställningen kom frågan om jag inte ville ha en extra försäkring för två tusen kronor. Jag tänkte högt att visserligen hade jag själv valt bort den när jag köpte en dator nyligen, men att för min syster skulle det nog vara bra. Killen i luren avbröt mina funderingar och hävdade att försäkringen var ett bra köp för alla. Tja, resonerade jag, om man mest har den stående hemma och har en granne som är mac-konsult så blir ju nyttan mindre (vilket nästan stämmer i mitt fall). Inte alls, menade han, för om moderkortet dör så hjälper det inte med någon mac-konsult. Det erkände jag var korrekt, men påminde om att grundfrågan ju var om det var värt att lägga pengarna på en försäkring. Jag påpekade att företag faktiskt tjänar pengar på försäkringar så att på lång sikt måste till och med genomsnittskunden förlora pengar på att köpa försäkring. Inte alls, menade försäljaren, för när väl moderkortet är trasigt så kommer jag vara så glad att jag har en försäkring.

Här någonstans gav jag upp och undrade om vi kunde gå vidare med det aktuella köpet, särskilt som jag ju ville ha en försäkring den här gången. Han var tyst en kort stund, tyckte samla sig till en ny ansats, men inför denna högst aktuella och påtagliga logik gav han till sist med sig och gick med på att sälja mig en försäkring även om jag inte köpt en tidigare.

/Kalle

Programledarens huvudsakliga reaktion på detta var att fråga om inringaren var beredd att betala mer för sin energi. En övergång från kolkraft till förnyelsebar energi skulle ju innebära en merkostnad och den måste ju konsumenterna bära, förklarade hon. Detta är i någon mikroekonomisk mening korrekt, men det är anmärkningsvärt  i vilken grad det blivit en etablerad sanning i alla möjliga sammanhang. Antagandets riktighet förutsätter bland annat dessa två antaganden om optimala marknader:

1)   Relativt förnyelsebar energiproduktion är kolkraft långsiktigt kostnadseffektiv, även med hänsyn tagen till alla externa effekter. Företaget har med andra ord inkorporerat alla sina miljökostnader (åtminstone de som drabbar nutida konsumenter) och tagit beslut baserat på långsiktig hänsyn snarare än kvartalsrapporter eller ens de närmsta årens börsutveckling (eller ledningens karriärmöjligheter och anseende inför sina likar).

2)   Konkurrensen på energimarknaden gör att kolkraftsproducenten inte gör någon för samhället onödig vinst utan snarast opererar på marginalen. Det finns med andra ord ingen marginal för företaget att betala ut mindre utdelning till sina aktieägare eller att ge lägre bonusar till sin ledning (eller att effektivisera eller att ge generellt lägre lön till anställda), utan alla kostnader måste med nödvändighet flyttas direkt till konsumentpriserna.

Det var återigen uppfriskande att inringaren inte accepterade programledarens resonemang utan insisterade på att ”vi” redan betalar så mycket för miljön så ”de” kan minsann kosta på sig lite utan att skicka vidare notan till oss. Accepterar man programledarens antagande verkar detta bara oinformerat och naivt. Men om man tycker att någon av premisserna 1 och 2 kan ifrågasättas bör man inte vara så snabb.

/Kalle

/Kalle (som själv har en flygbiljett med destination Reykjavik med planerad avgång kommande söndag)

Det är en utbredd uppfattning att även om vi har starka skäl att bry oss om existerande människors välmående så har vi inte skäl att skapa nya välmående människor. Jag delar den uppfattningen. Jag tycker också att bevarad vildmark, artrikedom och ekologisk komplexitet har egenvärde. Jag är därför benägen att hålla med artikelförfattarna. Jag vill gärna att människan finns kvar som art med all sin kulturella rikedom, men jag ser inget egenvärde i att hela jorden befolkas av människor, även om det skulle gå att undvika obehagliga följder av trångboddheten.

Det är inte helt klart varför exakt författarna vill ha vildmark hellre än infrastruktur, men de uppmanar alla att beakta “samhällets välbefinnande och mänsklighetens framtid”. Det är alltså delvis för att framtida människor ska få ett bättre liv som de vill att vildmarken ska bevaras och återhämta sig, möjligen är det bara därför.

Detta väcker förstås intressanta frågor. Författarna delar uppenbarligen den utbredda uppfattningen att vi inte har skäl att skapa nya välmående människor. Men de verkar samtidigt tycka att vi har skäl att se till att de framtida människor som kommer att finnas kan leva rika liv på det sätt som (bara?) är möjligt med tillgång till en rik natur. Författarna tycks med andra ord värdera kvalitet över kvantitet vad gäller framtida människor.

Det är en helt avgörande fråga för vår politik idag hur vi värderar framtiden. Mycket av det vi gör idag är oåterkalleligt och kommer att påverka otaliga generationer av människor. Om vi tillmäter framtiden liknande vikt som nutiden är effekterna för oss som lever idag nästan försumbara i jämförelse. Så: Tycker vi att det är bra med många människor så länge de har liv värda att leva? Eller tycker vi att det är viktigare att de människor som kommer att finnas har rika liv? Vilken roll spelar naturen i ett rikt liv? Tycker vi att ekosystemet bör bevaras eller utvecklas på något sätt oberoende av hur det påverkar framtida människor? Bra att frågan lyfts. Vad säger våra partier?

/Kalle

PS: Författarna hävdar att vi med ett födelsetal på 2,6 barn per kvinna kommer ha en världsbefolkning på 134.000 miljarder år 2300. Det tycks helt omöjligt. Lustigt nog skriver de inom parantes att detta inte är ett tryckfel. Isåfall måste det vara ett räknefel.

Låt oss se om vi kan bringa någon reda i detta. Lägret och många av deltagarna omfattar en idé om närmast kommunistisk rättvisa som jag här tar för given: Av var och efter förmåga, åt var och en efter behov. Jag utgår också från att kostnaderna för lägret inte går att påverka.* Lägret är en enskild händelse, deltagarna utgör inte en bestämd grupp utan både antalet och identiteten på deltagarna varierar med prissättningen.

För det första lever vi i ett orättvist samhälle där vissa har enorma inkomster som de inte förtjänar (eller behöver), medan andra gör sitt bästa men ändå inte får sina grundläggande behov uppfyllda. Hur förhålla sig till en sådan icke-ideal situation? Hur förhålla sig till rättvisa i ett orättvist samhälle?

Det mest uppenbara förhållningssättet är kanske att försöka leva efter sina ideal helt enkelt, även om världen är som den är.  Hur tar man isåfall betalt efter förmåga?

1) Man kan låta deltagarna betala det de vill, relativt ett rekommenderat pris. Vilja följer dock inte nödvändigtvis behov och förmåga, särskilt inte när gruppen saknar tidigare sammanhållning. Dessutom blir det svårt att beräkna hur stora inkomsterna blir och därmed om lägret kan genomföras. Om lösningen upprepas motverkas det problemet.

2) Man kan sätta pris efter inkomst, förslagsvis i ett antal steg. Inkomst är inte ett perfekt mått på förmåga att bidra, men kanske gott nog. Ett problem med denna lösning är att potentiella deltagare som inte redan tillhör kärntruppen kan utebli eftersom de inte vill, som de upplever det, betala andra deltagares kostnader.

3) Man kan sätta ett pris men samtidigt fråga efter frivilliga bidrag till utjämning, som samlas till en pott som behövande kan ansöka om stöd från. Detta undviker problemet med att “tvinga” deltagare att betala solidariskt. Tyvärr skapar det en hel del merarbete.

Det tycks alltså som om lösning 3 är bäst men kräver merarbete. Lösning 1 och 2 har tyvärr praktiska svagheter. 1 gör det svårt att förutsäga inkomsterna, 2 riskerar avskräcka nya målgrupper. I just det här fallet är den svagheten med lösning 2 viktig, vi vill satsa just på fler deltagare, gärna från nya målgrupper som inte nödvändigtvis delar rättviseidealet. Detta mål är delvis kopplat till en ambition att sprida de idéer som lägret grundas i, kanske främst en känsla av samhörighet med naturen och andra människor, men med en viss koppling till rättviseidealet. Här får vi alltså en konflikt mellan att leva efter vårt ideal och att främja vårt ideal på sikt. Kanske är det den konflikten som ligger bakom oenigheten i det här fallet. Eftersom ingen av lösningarna är bra (eftersom vi inte är beredda att lägga det arbete som krävs för 3) har vi bestämt oss för:

4) Ett fast pris för alla vuxna, lägre pris för barn och ungdomar.

Denna lösning kan förstås som en variant på lösning 2 men där graderingen inte beror direkt på inkomst utan på grupperingar av människor som grundar sig i etablerade, allmänt accepterade normer. I viss mån kostar barn mindre (mat) och lägret riktar sig mer till vuxna, men vi hade troligen inte tänkt annorlunda även om barnaktiviteterna varit lite mer påkostade. En möjlig utvidgning av 4 vore att ge lägre pris även till exempelvis studenter och arbetslösa (vissa pensionärer har det svårt men som grupp har de höga inkomster nuförtiden). Den avgörande frågan härvidlag blir inte främst om dessa grupper är de mest behövande, utan om det är en allmänt accepterad norm att de ska ges ett reducerat pris.

Efter denna undersökning hoppas jag ha tydliggjort några alternativ och deras respektive fördelar och nackdelar relativt rättviseidealet som jag tog för givet. Läger och kurser, och för den delen arbetsplatser och andra institutioner, som sluter upp bakom andra rättviseideal, som lika inkomst/resurser, eller frimarknadsfördelning (nyliberalism), måste handskas med liknande frågor: Hur förhålla sig till att vårt ideal inte är realiserat i samhället? Vill vi leva efter vårt ideal eller främja det?

/Kalle

* Det är motiverat eftersom lägret arrangeras på en kursgård som drivs i ideell anda och lärarna undervisar i samma anda. I en mening kan inte kursgården upplåtas till lägret utan en rejäl ersättning, eftersom sommarveckorna måste användas för att dra in pengar till verksamheten. Lärarna tjänar visserligen bra på detta läger men det möjliggör liknande arrangemang med mindre vinst på andra ställen.

Paret kallar sin stuga Eden, men de störs av ekollonen som regnar på taket och rör sig som främlingar genom skogen, betraktar djur och växter med misstänksamhet eller distanserat intresse. Kvinnan har insett att även hon själv är en del av naturen och dragit slutsatsen att hon är ond, varför hon paradoxalt nog handlar mot sin naturliga föräldraroll. Mannen protagonisten dras med i synen på naturen som kaotisk och reagerar med att försöka bemästra den och kvinnan. Till slut skakar han av sig hela den kristna nidbilden av naturen, han dödar kvinnan, och kan då äntligen äta de näringsrika bären och se djuren som välvilliga andar snarare än monstrum. Gågna tiders hedniska kvinnor och häxor kommer honom då till mötes och tar upp honom i sin krets. (Liksom Maarit Koskinen tror jag inte att karaktärernas könstillhörighet är särskilt viktig.)

Filmen är verkligen öppen för tolkning. Ovanstående är bara en möjlighet. Men visst är vi rädda för naturen. I naturen råder överflöd, fler individer skapas än vad det finns rum för. Vissa fågelungar ramlar ur boet och dör men livet går vidare. Men för oss människor råder knapphet. Vi älskar våra barn förstås, men vi ser också deras död som en omöjlighet, något vi inte kan klara med förnuftet i behåll, detta förnuft som ska hjälpa oss med ekonomin – hushållandet med knappa resurser.

Kanske är det dags att sluta hushålla och satsa på överflöd? Skapa och sprida, utan kontroll. Som open source-rörelsen.

/Kalle

PS: Betyget? 4 sherpor, nästan 5.

Först – det är väldigt skönt att vården är så lättillgänglig och i princip avgiftsfri (för barn till och med helt avgiftsfri). Vi var på resa men kunde helt enkelt stanna till vid närmsta lite större stad och uppsöka akuten. Inga frågor om försäkringen täcker eller vem som ska ta det ekonomiska ansvaret. Vi blev väl omhändertagna, fick båda sova över på sjukhuset och fick (till slut) kompetent hjälp.

Jag har också ett par kritiska reflektioner. De har båda att göra med att vi mötte vården i form av ett stort hierarkiskt system. Den mest uppenbara följden av detta var att vi slussade runt mellan en rad avdelningar och fick tillbringa många timmar med att vänta. Från akuten skickades vi till jourläkarmottagningen, sen vidare till barnakuten, som skickade oss tillbaka till akuten, för att till sist hamna på ortopeden. På tre av dessa ställen fick vi vänta minst 2 timmar innan något gjordes och på tre fick vi först träffa en sjuksköterska som inte gjorde något annat än att be oss vänta på läkaren. Dag två fick vi vänta till lunchtid innan specialistläkaren snabbt tittade på tån och ordinerade penicillin och Ipren och skickade hem oss.

Dessa väntetider är på intet vis extrema, men de hade kunnat vara avsevärt kortare. Vården tycks vara organiserad för att minimera risken att läkare sitter och väntar på patienter.  Man ska först träffa undersköterskor och/eller sjuksköterskor, som, får man anta, själva löser ett fåtal fall (?). Sen ska man vänta tills läkaren har en stund över i sitt upptagna program. Detta har fördelen att läkares tid tillvaratas mycket effektivt (om de inte blir för stressade). Å andra sidan har det nackdelen att det slösas med patienternas tid. De flesta patienterna bidrar rimligen mindre till samhället per tidsenhet, men frågan är om skillnaden är så stor att den motiverar all den väntan som vårdsystemet innebär. Troligen har man inte gjort en sådan avvägning utan organisation ser till sin uppgift och sina resurser, men eftersom vården är statligt finansierad så borde man någon gång anlägga ett större systemperspektiv.

Min andra reflektion är att de allra flesta icke-läkare vi träffade tycktes väldigt ovilliga att själva göra några bedömningar eller åtgärder. Faktiskt tycktes de inte särskilt kunniga trots många års erfarenhet. Ofta frågade de oss vad vi trodde var bäst, även om sådana grundläggande vårdfärdigheter som sårrengöring och förbandsläggning(!). En sjuksköterska hävdade att Iprenet som läkaren ordinerade enbart var för smärtlindring, varför vi fann det onödigt, men sen visade det sig att det främst var avsett att hämma inflammationen. Detta kan nu vara en ren statistisk slump, men min misstanke väcks ändå att systemet med läkare i toppen med exklusiv rätt att ställa diagnos och välja behandling, med sköterskor som hjälpredor, minskar incitamenten för de senare att faktiskt lära sig vårda. Frågan är om inte många åkommor skulle kunna tas väl om hand av något mindre välutbildad personal med något mer tid att möta patienten.

/Kalle

Enligt SJ själva finns tre skäl för personliga biljetter. 1) Minskar risken för stöld. 2) Minskar risken för andrahandsförsäljning. 3) Gör det lättare att nå kunder med information om störningar/ändringar.

Det andra skälet gäller bara ovanligt billiga biljetter (om det är omtanke om kunderna som är vägledande – vilket SJ lät förstå var motivet). Vad det skälet anbelangar kunde alltså person-kopplingen inskränkas till dessa biljetter. Det första och tredje skälet medför fördelar enbart för den enskilde kunden. Vad de skälen anbelangar kunde det alltså vara frivilligt att göra biljetten personlig. Om dessa var de verkliga skälen kunde alltså person-kopplingen vara obligatorisk för billiga biljetter och frivillig i övrigt.

I anslutning till de tre argumenten meddelar SJ också att personliga biljetter förekommer för andra resetjänster. Rimligen ska det inte uppfattas som ett argument. Vad gäller möjliga dolda motiv är det största ökad vinst av att biljetterna blir mindre användbara. När biljetter inte kan säljas vidare kommer fler biljetter helt enkelt inte användas, vilket leder till ökad försäljning. Kunder som är osäkra på vem som ska resa måste köpa biljetter senare, till högre pris.

Att införa frivilliga tillägg är respektfullt mot kunder och ett sätt att förbättra en tjänst. Att införa obligatoriska begränsningar i hur en tjänst kan användas är i regel varken respektfullt eller en förbättring. Just i monopolställning känner sig kunder extra lätt kränkta av begränsningar (en kommentator till nyheten på SvD lovade dra i nödbromsen i protest). SJ har en monopolställning gentemot enskilda kunder i den meningen att resenärer inte kan välja andra tåg de sträckor och tider de kan resa. Om det fanns verklig konkurrens i den meningen att andra företag erbjöd parallella spår så att säga så skulle jag gissa att personliga biljetter hade kostat SJ marknadsandelar.

Detta obetänksamma kostnadsskapande påminner om 00-talets stora konkurrenssättningar av tele-, el- och pensionssparande-marknaderna, där flera offentliga utredningar diskuterade hur kunderna skulle göras mer aktiva, utan att kostnaderna överhuvudtaget nämndes (att hålla sig a jour med elpriserna tar tid, ofta arbetstid). Likheten är att staten lägger ut kostnader på medborgarna för att uppnå tveksamma vinster.

Vi får hoppas att SJ räknat med kostnaden i form av fler konduktörer för att hinna kontrollera legitimation på samtliga passagerare. Vi kan utgå från att de inte räknat med kostnaden i form av kunders mer omständliga köp och begränsade möjligheter att köpa resor åt varandra och att ändra sina resplaner.

Sensmoral: Fram för produktutveckling i form av frivilliga tillägg! Fy för onödiga begränsningar i användbarhet av företag i monopolställning!

/Kalle