För mig är det inte alls uppenbart att ett sådant agerande är inkonsekvent. Man kan ju nämligen BÅDE tycka att man bör få säga vad man vill, OCH ogilla/ta avstånd från innehållet i ett visst yttrande och inte i onödan sprida det vidare. Man kan ju till exempel anse att man bör få snacka skit om allehanda diverse figurer, men samtidigt vilja undvika att såra dem som vördar dem.

Eller, med ett annat exempel, är det så att man inte i konsekvensens namn kan tycka att Gunbritt bör få säga att hon tycker att Göran har äckligt hår i näsan om man inte själv repeterar och deklarerar samma sak? Själv tenderar jag att tycka att visst måste Gunbritt får säga så där, men jag tycker att det är lite taskigt av henne att göra det och vill därför inte själv föra det vidare.

Sara

En intressant fråga i sammanhanget är att Milgrams experiment mötts av mycken kritik, eftersom det förutsatte att försökspersonerna vilseleddes. De visste att de var med i ett forskningsprojekt, men de fick felaktig information med avseende på vad det var som studerades (det var ju deras lydnad, inte inlärningsmekanismerna hos de som bestraffades, som Milgram observerade). Många har tagit mycket starkt avstånd från Milgrams försök av just detta skäl – man anser inte att det moraliskt acceptabelt att frångå principen om ”informerat samtycke”; idén om att människor skall veta och själva kunna besluta vad de vill medverka i ses som viktigare än eventuella forskningsresultat av detta slag.

Hur är de då med dokumentären? Bör vi bedöma den på ett annat sätt? Det som skedde i dokumentären talas förvisso om i termer av ”experiment”, men det är väl tveksamt om det lever upp till de krav vi har på vad som är forskning (forskning förutsätter ju en vetenskaplig metod osv). Bör vi ställa lägre etisk krav på denna typ av verksamhet av det skälet? Givet, alltså, att vi tycker att etiska krav, såsom det om informerat samtycke, bör ställas på forskning. Man kan ju också anse att vi inte heller i forskningssammanhang bör skyddas från att bli lurade. I så fall kan man ju i konsekvensens namn anse att det även i TV är helt okej att bli förd bakom ljuset.

Sara

Instinktivt vill man prata om pengar. Systemfel och incitament,  tippa snö hit och dit och plums i sjön.

En annan tanke man skulle kunna få är ”Hallå!”. Det bor ju en massa människor i stan! Åtminstone några  är väl friska och starka nog att kunna hantera en kvast eller skyffel? Skulle man inte kunna… många bäckar små…

Eller är det politiskt inkorrekt, att ingripa i sådan verksamhet som någon annan är ålagd att åtgärda, och liksom rubba hela välfärdsstatsbalansen? Nästan som om man fick idén att le mot en ensam åldring, när man vet att det är det allmännas uppgift att ge dessa människor omsorg. Dessutom är det saker som många andra också lika gärna skulle kunna göra, så varför skall just jag, han eller du?

Hur bör man tänka kring ansvar? Antingen tänker man att om någon fått i uppgift (ansvarar för) att åstadkomma något som vi alla tycker vore bra, men misslyckas med detta, då bör alla andra fokusera på att utkräva ansvar (klaga på politiker, snöskottarfirmor, vädergudarna, helst med resultatet att åtminstone politikerna får avgå så att det nästa vinter kanske kan skötas bättre, givet att efterträdarna kan mer alternativt att också vädergudarna bytts ut). Eller så tänker man att om det handlar om något som vi alla har glädje av, då bör också vi alla försöka att se till att detta uppnås (vi har ett moraliskt ansvar). Att klaga på politiker är ju en metod, men snön och isen försvinner lättast om man ångar på lite med sopborsten.

Sara

Vilken av dessa farsoter vi bör välja är en normativ fråga som den som upprättar ett system måste ta ställning till.[2] Regeringen har mycket tydligt sätt tagit ställning, och till och med gått till val på att det viktigaste vi har att se till är att de som fuskar och latar sig inte skall kunna fortsätta med detta. De har alltså avfärdat Pesten. Återstår gör då Kolera. Hur kan detta komma som en överraskning?

Sara

[2] I alla fall så länge vi inte tror att vi kan hitta ett system med maximal träffsäkerhet, vilket vi kanske i och för sig kan, men gissningsvis till ett mycket högt pris i termer av annat, såsom övervakning = integritetsintrång. Vi skulle kunna kalla detta Dysenteri.

Alla dessa argument förtjänar diskussion och motivering. Det sistnämnda är dock extra intressant då det berör den spännande relationen mellan konst och moral. Den svenska samhälldebatten har ju på senare tid ägnat mycken kraft åt att utröna hur denna relation ser (eller bör se) ut (och den är ämne för den filosofiska salong vi skall hålla i Stadsbiblioteket den 25 november – se här), men då har fokus varit på frågan om man i konstens namn får överträda moraliska normer. Är det, med andra ord, acceptabelt att en konstnär ljuger/stjäl/bedrar om detta är en förutsättning för att kunna producera ett visst konstverk (som anses vara värdefullt av något skäl, om inte annat för att det är just konst).

Polanskifallet är något annat. Övergreppet på flickan har ingenting med hans konstutövande att göra (så vitt jag förstår). Vi hade inte gått miste om någon av hans filmer om han inte haft möjlighet att förgripa sig på henne. Frågan är då varför hans konstnärskap över huvud taget figurerar i sammanhanget, som ett sätt att ursäkta hans handling. Det ter sig i mina ögon helt godtyckligt.

Filosofen Bernard Williams diskuterade ett fall som på många vis liknar Polanskis nämligen konstnären Paul Gauguins, när han introducerade begreppet moral luck (se tex här). Gauguin övergav sin hustru och barn som därför fick leva i fattigdom, för att bege sig till Tahiti där han producerade målningar som rönt stor uppskattning. I Gauguins fall kan man visserligen säga att övergivandet av familjen var nödvändigt för att han skulle kunna satsa på konsten (på ett sätt som inte är parallellt med Polanskihistorien). Det var emellertid så att när det begav sig, eller snarare, när han begav sig av från familjen, var det inte alls säkert att han skulle bli en stor konstnär (i alla fall inte i den bemärkelsen att han skulle bli uppskattad av andra). Att han sedan blev det, menar Williams, är att beteckna som tur. Är det då rimligt att denna typ av tur skall påverka vilka omdömen vi fäller om de handlingar människor utför? Williams visar förvisso att vi i mycket stor utsträckning tenderar att låta tur av detta slag påverka våra omdömen, men jag har mycket svårt att förlika mig med att tur borde påverka rimligheten i att klandra eller berömma en person för de handlingar hon utfört. Det ter sig inte bara godtyckligt utan också djupt orättvist.

Notera att man kan hålla sig med åsikten att Gauguins agerande var förkastligt, men att det ändå totalt sett var bra att han gjorde som han gjorde, i ljuset av vad som skedde. På samma vis kan man tycka att det är omoraliskt och förkastligt av någon att stjäla min mobiltelefon, men bra, totalt sett, att hon gjorde det om hon på vägen från stölden råkar på en olycka som hon kan larma räddningstjänsten om med hjälp av telefonen. Men inte ens det kan man säga om Polanskis övergrepp. Det vore intressant att höra hur de som framhäver Polanskis konstnärliga gärning som någon sorts förmildrande omständighet resonerar. Kanske går det att begripa, men i nuläget gör jag det inte.

Sara

Ps. Denna fråga berör även temat för vår nästa filosofiska salong, den 21 oktober, som skall handla om ansvar och förtjänst. Ds.

Detta är väl i och för sig rimligt, men vad Kjöller inte verkar vilja inse, är att man både kan hålla sig med uppfattningen att lika arbete bör ge lika lön, och ha synpunkter på den specifika lönenivån för ett visst arbete. Exempelvis kan man tycka att, trots att kanslisekreterarjobbet och parlamentarikerjobbet är olika, kan de förtjäna lika mycket lön, eller så kan man åtminstone tycka att nuvarande löneläge för parlamentariker är för högt. Detta strider på intet sätt mot idén om lika lön för lika arbete.

Att tolka parollen “lika lön för lika arbete” som också innebärandes “olika arbete olika lön” ter sig aningen befängt. Att olika arbete ibland kan tyckas förtjäna olika lön är ju en sak, men att påstå att olika arbete inte får ha samma lön är väl ändå lite “märkligt”?

Sara

Yttrandefrihet, eller kanske snarare uttrycksfrihet, utgör en av demokratins grunder och inbegriper det dilemma som är förenat med att leva tillsammans. Å ena sidan vill vi vara fria att göra som vi själva vill, å andra sidan vill vi vara fria från andras påflugenhet och intrång.

Hur dessa motstridiga intressen bör värderas är inte givet, utan är en i högsta grad normativ uppgift.

Vanligen verkar vi tycka att intresset av att fritt få uttrycka sig är värdefullt både i sig självt (det har värde för oss som människor) och på grund av de goda effekter det för med sig (för samhällsutvecklingen). Ofta skiljer man också mellan olika typer av yttrandeinnehåll: politiska, konstnärliga, religiösa och kommersiella uttryck (såsom reklam eller Glassbilens spelande). Dessa olika typer av yttrandeinnehåll kan tillskrivas olika värde. Kanske anser vi att politiskt och konstnärligt uttryck är mera värdefullt än kommersiellt? Eller kanske tycker vi tvärtom?

Mottagaren av yttrandet har förvisso ett intresse av att få information av allehanda slag (inklusive om när Glassbilen närmar sig, även om detta kan fås på annat sätt), men också ett intresse av att inte bli störd. Intresset av ostördhet varierar mellan människor – vi störs olika mycket och av olika saker. Det varierar också för en enskild person med tid, plats och sammanhang.

Cass Sunstein (professor i juridik som skrivit mycket inom rättsfilosofi) har skissat på hur man skulle kunna lösa konflikter mellan dessa olika intressen, eller rättare sagt – på hur moraliskt försvarbara inskränkningar i yttrandefriheten skulle kunna se ut. Han menar att det kan vara acceptabelt med inskränkningar som är åsiktsneutrala (viewpoint neutral) men innehållsbaserade (content based). Detta innebär att en inskränkning inte får ta hänsyn till vilken åsikt som yttras (tex får ingen skillnad göras mellan ett yttrande som består i att lovorda regeringen och ett yttrande som kritiserar regeringen), men däremot kan det vara acceptabelt att hänsyn tas till vilken typ av innehåll yttrandet har (tex om det har politiskt eller kommersiellt innehåll).

När Glassbilens plångande diskuteras tas ofta jämförelsen med kyrkklockors dångande upp. Även om de kan låta lika mycket, så skiljer de sig ju åt vad gäller innehåll. Med hjälp av Sunsteins argument skulle vi kunna förbjuda den ena men tillåta den andra. Vi skulle helt enkelt kunna säga att bara exempelvis politiskt och religiöst yttrande är tillåtet att framföra på regelbunden basis och på hög volym i bostadsområden. Å andra sidan skulle argumentet lika väl kunna användas för att begränsa rätten till religiöst yttrande och istället tillåta Glassbilens ljudliga framfart – vi kan ju välja att tillåta kommersiellt men inte religiöst yttrande på dessa platser och med denna ljudintensitet. Vad vi däremot, enligt Sunsteins hållning, inte får göra är att tillåta Glassbilen att låta men förbjuda en eventuell cornflakesbil att föra samma väsen. På samma vis får vi inte tillåta kyrkklockornas dån men förbjuda böneutrop från minareter.

Kanske är vi beredda att tillåta inskränkningar i yttranden baserade på innehåll, kanske är vi inte villiga att göra ens det, beroende på hur värdefullt vi anser att fritt yttrande är i förhållande till hur värdefullt vi tycker att ostördheten är. När dessa frågor diskuteras bör rimligen också hänsyn tas till vilka alternativa sätt yttraren har att framföra sina budskap (både information om Glassbilens ankomst och om religiösa sammankomster kan ju spridas på annat sätt), och vilka alternativ till ostördhet mottagaren har (är det möjligt att stänga om sig och undkomma ljuden, eller finns det åtminstone en gran i skogen varunder en enskild individ kan slippa pådyvlas än det ena budskapet, än det andra?).

Sara

Ps. Förutom Sunsteins bok Why Societies Need Dissent från Harvard University Press 2003, kan det vara intressant att läsa det filosofen Thomas Scanlon skrivit om yttrandefrihet, förslagsvis artiklarna “A Theory of Freedom of Expression” i Philosophy and Public Affairs 1, nr 2 (1972), s. 204-226, och “Freedom of Expression and Categories of Expression” i University of Pittsburgh Law Review 40, nr. 4 (1979) s. 519-550. Dessa artiklar finns också med i hans bok The Difficulty of Tolerance. Essays in Political Philosophy som gavs ut av Cambridge University Press 2003.

En annan fråga som rimligen väcks, är vad som bör kallas för hyckleri och om Johanssons agerande utgör ett exempel på detta.

Hycklar man om man anser att det borde vara dyrare att flyga, givet den enorma miljöbelastning flyget medför, men samtidigt väljer en billigare flygbiljett framför en dyrare? Hycklar man om man anser att vi borde ha högre inkomstskatt i Sverige, men ändå bara betalar skatt enligt rådande regler? Hycklar man om man anser att det borde finnas fler hyreslägenheter att tillgå, men själv köper loss sin lägenhet vid en ombildning? Hycklar man om man förespråkar privatisering av sjukvården, men ändå går till landstingets vårdcentral? Hycklar man om man propagerar för ett mindre omfattande välfärdssystem, men ändå tar emot statlig pension? Hycklar man om man anser att barnbidraget borde inkomstprövas, men ändå tar emot bidrag för sina egna barn?

Enligt vilka principer bör man leva, för att “leva som man lär” och för att inte ”hyckla”? Är det inte skillnad på att å ena sidan förespråka förändringar av ett system, och å andra sidan att leva och verka inom det system som finns?

Att kalla andra för hycklare och klassa deras beteende som hyckleri är lätt och kostar inte mycket. Att granska sitt eget agerande och rannsaka sitt leverne så att det passar med ens lärande är mera kostsamt. Men är det inte hyckleri att inte göra det?

Sara

I intervjun sade Åkesson att protesterna baseras på “ett stort missförstånd”, en formulering som sedan upprepades i ekonyheterna och annorstädes under förmiddagen. Felaktigt tros det, enligt Åkesson, att “FRA skall avlyssna hela svenska folket” och att “FRA skall rota i människors privatliv”. Åkesson ville också lugna dem som oroats för att den nya lagen kan leda till att regimkritiker i diktaturer kan komma att skadas. Hans argument var att eftersom FRA bara delar med sig av information till andra stater om detta är i “Sveriges intresse”, och regimkritik i diktaturer ingår i detta intresse, så har regimkritikerna ingenting att frukta.

Tyvärr fanns ett antal intressanta följdfrågor som programledaren Anna Hernek inte ställde till Åkesson.

För det första hade det varit rimligt att trycka på skillnaden mellan “skall” och “får”. Att FRA inte skall göra det ena och andra är rimligen att betrakta som en avsiktsförklaring (förhoppningsvis baserad på det uppdrag myndigheten fått). Lagstiftningen däremot, säger ju vad FRA får, respektive inte får, göra. Eftersom diskussionen och protesterna rör själva lagen, är det rimligt att undersöka vad den tillåter och förbjuder, snarare än vad FRA har för avsikt att göra. Om lagstiftningen tillåter att privatpersoners e-postkommunikation övervakas, utgör detta rimligen ett skäl till oro även om FRA inte har tänkt att ägna sig åt sådan övervakning. (På motsvarande vis skulle vi oroa oss över en lag som tillåter att föräldrar misshandlar sina barn, även om alla föräldrar deklarerade att de inte skulle utöva misshandel). Tråkigt nog behövde inte Åkesson konfronteras med detta.

Vidare borde Åkesson fått förklara lite närmre vad han menar med “rota” – “FRA skall inte rota i människors privatliv” (vilket, återigen, inte utesluter att FRA enligt lagen får rota i människors privatliv). En vanlig uppfattning av ordet rota är att man aktivt letar efter något. Att man avhåller sig från rotande innebär rimligen inte att man inte i förbifarten, när man håller på med något annat, kommer över sådant som har med människors privatliv att göra. Tyvärr fick inte Åkesson frågan om lagen möjliggör att FRA samlar in och kommer över sådant som rör människor privatliv (i samband med att FRA “beriver utrikes underrättelsetjänst”, verksamhet “riktad mot utrikes företeelser”), även om FRA inte aktivt rotar efter sådant.

En tredje fråga som skulle ha varit intressant att ställa, rör oron för att utländska regimkritiker kan komma att skadas av den nya lagen. FRA sambarbetar med andra länder (“det är en viktig del av vår verksamhet”), men delar bara med sig av insamlat material om det är “i Sveriges intresse, i vid mening”. Hernek ville att Åkesson förtydligar: “och där [i det svenska intresset i vid mening] ingår regimkritiker i diktaturer?”, vilket Åkesson bekräftade: “ja, precis”. Av betydelse i det sammanhanget är vad som mer ingår i det svenska intresset i vid mening, och om detta andra kan komma i konflikt med intresset att inte röja dissidenter i diktaturer. Och vidare – vad sker om sådana konflikter uppstår? Vad väger tyngst i sådana fall? Något man skulle kunna oroa sig för är att om vissa svenska intressen, säg möjligheter till ekonomiska vinster för den svenska staten eller för betydelsefulla svenska företag i, säg, Kina, skulle tala för utbyte av insamlat material, medan andra intressen, säg skydd av en regimkritisk opposition, skulle tala mot ett sådant utbyte – vad väger då tyngst? Men även detta slapp Åkesson att svara på.

Avslutningsvis frågade Hernek: “Är alltihop en gigantisk missuppfattning?”. Åkesson svarade då att han “tycker att det har blivit lite av det”. Den som är petig undrar hur mycket lite av något gigantiskt är, och noterar också att om något är lite missförstått betyder inte det att detta är helt och hållet missförstått. Åkessons uttalande rymmer alltså möjligheten att även han själv anser att en hel del av oron kring lagen är befogad. Trist nog fick inte Åkesson förklara sig i detta avseende, och säga om han anser att något i kritiken har bäring. Och trist nog blev budskapet som fördes vidare från intervjun i andra nyhetssändningar, att oron bygger på ett missförstånd.

/Sara

Denna ranking verkar vara gjord genom att varje kommun rankas för varje kategori, och sedan räknas ett medelvärde ut för varje kategori. Detta innebär att inga faktorer ges större tyngd än andra, vilket i någon mening är “neutralt”. Samtidigt uppkommer skevheter om till exempel flera faktorer mäter liknande saker eller samvarierar (Exempel: Utan att känna till innehållet i vare sig jämställdhets- eller pappaindex är det väl rimligt att gissa att de delvis mäter samma sak. Om ytterligare en faktor gällande jämställdhet hade inkluderats, skulle detta leda till att kommuner som ligger bra till där stiger i rankingen, dvs jämställdhet får ökad vikt i rankingen.) Hur en viss faktor, till exempel jämställdhet, mäts får naturligtvis också stor betydelse. Av än större vikt är förmodligen urvalet av faktorer – på vilka grunder är det gjort? Detta reflekterar i någon mån vad rankarna anser utgör ett gott boende, eller kanske till och med ett gott liv. Som bekant skiljer sig uppfattningarna i dessa frågor åt mellan människor.

Värt att notera är att ingen faktor som mäter mångfald eller integration tycks finnas med.

Denna ranking väcker dessutom frågor kring vad det är den egentligen är tänkt att mäta. I både DN och Fokus pendlar beskrivningarna mellan att gälla “Sveriges bästa kommun”, “bästa kommunen att bo i” och “bästa kommunen att leva i”. Vid första anblick kanske dessa formuleringar ter sig synonyma, men det finns åtminstone några fundamentala skillnader dem emellan.

Om rankingen avser “Sveriges bästa kommun” bör den rimligen innefatta hur bra en viss kommun är för Sverige, vilket inte nödvändigtvis är detsamma som att kommunen är bra för sina invånare. En kommun som är bra för Sverige bidrar mycket till finansieringen av andra kommuners verksamhet (genom skatteutjämningssystemet), vilket sällan förmodas vara av godo för kommuninvånarna. En kommun som är bra för Sverige tar också på sig en stor del av nationsgemensamma uppgifter och problem (flyktingmottagande, kärnkraftverk och annan farlig verksamhet exempelvis), vilket inte nödvändigtvis gynnar kommuninvånarna.

Om rankingen istället avser vilken kommun det är bäst att bo i (och det är denna tolkning som får starkast stöd i texterna), bör inte hänsyn nödvändigtvis tas till vad som är bra för Sverige. En kommun som agerar “fripassagerare” på andra kommuners bekostnad kan ju vara bra för kommuninvånarna att bo i. Detta faktum åsido – en fråga som är än mer pockande är den som gäller för vilka invånare det är bra att bo i kommunen. Är det bra att bo i kommunen för “genomsnittsinvånaren” (genomsnittet i vilket avseende, måste dock i så fall klarläggas), för de mest välbeställda eller för dem som har det allra sämst (återigen – i vilket avseende måste i så fall bestämmas). Att en kommun är bra att bo i för dem på samhällets solsida kan ju innebära att det är desto kyligare i skuggan. Rent konkret kan det ju till exempel vara så att det är värre att vara skild och lågutbildad (två av de faktorer som är med i beräkningen och som försämrar en kommuns placering ju högre de är) i en kommun där nästan ingen annan är det, än där man med dessa egenskaper är mer genomsnittlig.

Om rankingen är tänkt att avgöra i vilken kommun det är bäst att leva, är ju detta mer omfattande än om frågan bara gäller boendet. Frågor som då rimligen uppkommer handlar om vad som gör ett liv gott. Lycka är kanske det många är mest intresserade av när det kommer till kritan, men att mäta lycka är som det flesta som försökt vet inte heller någon lätt uppgift (inte minst då lycka definieras på olika vis av olika personer, och då jämförelser i lycka mellan personer i princip är omöjliga att göra). Om det ändå är just lycka man är ute efter blir det intressant att notera att både skilsmässotal och låg utbildning ses som sänkandes lyckonivån. Att skilja sig föregås förmodligen av en del olycka, men det är inte nödvändigtvis sämre att vara skild än att leva kvar i en dålig relation – vilket kan (men inte måste) ligga bakom låga skilsmässotal. Att låg utbildning innebär mindre lycka verkar visserligen de flesta filosofer som funderat på saken komma fram till, men detta har inte nödvändigtvis stöd i den empiriska lyckoforskning som faktiskt bedrivits (men, som sagt, denna har ju sina egna problem och skall därför inte dras för stora växlar på).

Sara