Det tycks mig som om åtminstone tre frågor skulle behöva undersökas.

1 Bör det finnas fackföreningar?
Här finns det ju ekonomiska förklaringar till varför det finns fackförbund, så man kan lätt tänkas sig en viss sorts utilitaristiska berättiganden. Men, det tycks mig utelämna något att ta den vägen, både fackförbundens förespråkare och motståndare talar i termer av rättvisa, inte effektivitet.

2. Vad bör fackföreningar göra?
Ska de bara fokusera på att pressa upp löner och förbättra arbetsförhållanden, eller bör de ta sig an större politiska frågor. Vilket samhällsansvar bör de ta? Vad är fackförbundens motsvarighet till företagsetiken?

3. Vilken inställning bör staten ha till fackföreningar?
Denna liksom den förra frågan antar att fackföreningar bör finns, men man skulle ju kunna tänka sig att de goda som fackföreningar för med sig lika gärna skulle kunna skötas, eller skulle skötas bättre, genom reglering. Om facken bör finnas, bör staten stödja dom, eller bör den förhålla sig opartisk mellan parterna. Vilka rättigheter bör skyddas i denna sfär?

Jag sitter för närvarande och funderar på om det inte borde gå att göra ett forskningsprojekt av dessa frågor, och tar gärna emot tips, invändningar etc.

/Lars

Nu har det kommit en bok som i alla fall för mig gör en viss ordning i liberalism-röran: Svante Nycander “Liberalismens Idéhistoria” på SNS. Den rekommederas bl. a. eftersom den lyckas förklara varför John Locke, Keynes, John Dewey, Hayek och Rawls hör hemma i samma tradition.

/Lars

Det tycks mig som om vi borde utöka den svenska socialförsäkringen att gälla, om inte globalt, så i de länder vi ger bistånd till.

/Lars

Det råder en hög grad av osäkerhet på marknaden. Fundera över om denna betydelse av osäkerhet används korrekt i följande påstående: “Som tonåring var jag ganska osäker.”

I neoklassisk ekonomisk teori kan man visa att när markanden får arbeta ostört, så kommer utfallet att vara Pareto-optimalt. För detta krävs full konkurrens och full information. Fundera över om marknaden i ekonomisk teori är samma typ av marknad som vi pratar om när vi diskuterar problemen med att fem bankkontor i central Stockholm inte lånar ut pengar till varandra.

Och sedan har vi kapitalismen. En del av er har hävdat att kapitalism ska förstås som privat ägande av produktionsmedlen, medan andra har fört fram hypotesen att kapitalism är att förstås som en i allt väsentligt oreglerad finansmarknad.  Som vi sett så anger kursboken att det första alternativet är korrekt, men eftersom vi har varit så oense i klassen, vill jag att ni pratar er samman i grupperna och skriver ner en motivering för er ståndpunkt.

Det är viktigt att nu gör den här uppgiften noggrant om ni vill få godkänt på uppsatsen på ämnet “Bör det ekonomiska systemet förändras och i så fall hur”, som ska var färdigsriven innan höstlovet.

/Lars

“Vi tror ju inte idémässigt på ett statligt ägt finansiellt system. Men det kan komma ett läge där staten får gå in kortvarigt. Det har vi sett i vår egen historia, och det ser vi nu i en del andra länder i Europa.”

I förra veckan var det inte ovanligt att höra att de som förespråkar en fri marknad i amerikanska kongressen borde svälja sina principer och rösta igenom stödpaketet. Detta beskrevs ofta som att man bör släppa ideologin när det är kris. Och det låter ju rimligt, men vad är i så fall en ideologi, och på vilken grund är det egentligen man kompromissar med den?

Det man skulle kunna tro är ju att en ideologi består av de grundläggande värden man står för, tillsammans med någon teori om hur världen fungerar. Men detta verkar inte vara fallet om man kan kompromissa med den. Alternativen verkar vara a) att det visar sig att man har haft fel om hur världen fungerar, b) att man har gjort ett misstag om vilka värden som är viktiga, eller c) en kombination av de båda.

Men, då har man ju helt enkelt haft fel.

Jag är inte säker på vad en ideologi ska tänkas vara i debatten, men nog verkar det som att man borde kalla detta att man reviderar sin ideologi, snarare än en tidsbegränsad kompromiss?

/Lars

I boken “Äktenskap och Moral” driver Bertrand Russell teserna att det kristna doktrinen om äktenskap finns i sin helhet i Paulus första brev till Korintierna, och att denna doktrin inte är speciellt tilltalande. Kärnan finns i följande rader menar Russell:

  1.  Vad nu angår det I haven skrivit om, så svarar jag detta:
      En man gör visserligen väl i att icke komma vid någon kvinna;
  2.  men för att undgå otuktssynder må var man hava sin egen hustru,
      och var kvinna sin egen man.
  3.  Mannen give sin hustru vad han är henne pliktig, sammalunda ock
      hustrun sin man.
  4.  Hustrun råder icke själv över sin kropp, utan mannen; sammalunda
      råder ej heller mannen över sin kropp, utan hustrun.
  5.  Dragen eder icke undan från varandra, om icke möjligen, med
      bådas samtycke, till en tid, för att I skolen hava ledighet till
      bönen.  Kommen sedan åter tillsammans, så att Satan icke frestar
      eder, då I nu icke kunnen leva återhållsamt.
  6.  Detta säger jag likväl såsom en tillstädjelse, icke såsom en
      befallning.
  7.  Jag skulle dock vilja att alla människor vore såsom jag.  Men var
      och en har fått sin särskilda nådegåva från Gud, den ene så, den
      andre så.
  8.  Till de ogifta åter och till änkorna säger jag att de göra väl,
      om de förbliva i samma ställning som jag.
  9.  Men kunna de icke leva återhållsamt, så må de gifta sig; ty det
      är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär.

Dvs, det bästa är att inte ha sex, men om man absolut är tvungen är det bättre att ha det inom äktenskapet. Jag håller nog med Russell om att kyrkbröllop mister lite av den romantiska charm som man kan tycka att den ceremonin har.

Men det som förundrar mig är varför inte detta också är ett argument för att homosexuella bör gifta sig. Om det av nån outgrundlig anledning är ännu sämre med gaysex än heterovarianten, varför blir det inte lite bättre också i detta fall om kontrahenterna är gifta med varandra? Det är ju bättre “att gifta sig än att vara upptänd av begär”?

Finns det nån anledning att inte ta detta som Paulus argument för gayäktenskap?

/Lars

Bojs säger:

“Första felet: “Nu kan otrogna män skylla på sina gener.” Yttrad av diverse bloggare, ledarskribenter och en kändis i en kvällstidning.

Nej, det kan ni inte. Alla människor har ett personligt ansvar för sina handlingar – oavsett vilka gener de har. De enda som möjligen slipper är väldigt små barn och förvirrade personer med svår psykisk sjukdom. ”

Det andra felet som Bojs bemöter är att 334 inte är en otrohetsgen, utan att den samvarierar med mer generella problem i relationer. Det jag vill komma till är dock ansvarsfrågan: det är ingen vetenskaplig upptäckt som ligger bakom denna analys av ansvar, utan det är ett moralisk påstående om hur vi bör förhålla oss till utkrävandet av ansvar. Och det är ett skarpt uttalande: Det kan vara så att vi ska bedöma det svårt schizofrena människor och treåringar gör enligt samma höga standard som vi bedömer, säg, Karin Bojs efter. Eller möjligen är detta för strikt, och att det bara är nioåringar som ska bedömas som vuxna.

När kan man då hålla människor ansvariga? Det finns grovt räknat två skolor här. Den ena har grunden i den konsekventialistiska moralfilosofin, och säger att vi bör hålla människor ansvarig när det lönar sig; när det allt inräknat betalar sig att göra det. Vilket innebär att vi ibland kanske bör hålla människor ansvarig fast de inte gjort något fel alls. Det brukar ofta bedömas vara ett starkt skäl till att förkasta den konsekventialistiska teorin på detta område. Den andra skolan tar sin grundläggande startpunkt i det fria valet. Om man i en situation utan tvång och med god information fattar ett rationellt val om att utföra den ena eller andra handlingen, så kan och bör man hållas ansvarig för resultatet av detta val. Kant var här, som så ofta annars, tokstrikt. Om det så är det sista vi gör innan jordklotet exploderar, så bör en skyldig mördare hängas, tänkte han sig. (Typ, bör jag kanske tillägga om nån riktig Kantkännare skulle råka läsa detta.) Kanske inte heller en toppenimplikation av en moralisk teori.

Om Bojs är  konsekventialist, så finns det ett enkelt sätt att förstå vad hon säger om struliga 334-mäns ansvar. Det har bättre konsekvenser att hålla dem ansvariga, än att inta en mer förlåtnade attityd. Detta kan mycket väl vara sant, men om vi menar att människors val bör spela en roll i ansvarshållande så är det otillfredsställande. Är det ett val att vara en person med  “taskig parbindningsförmåga”? Med dubbel upplaga av 334 så har man i genomsnitt 40 % större risk att strula till det för sig själv och andra.  Det är inte så att man önskar sig detta eller att man beslutar sig för denna riskprofil, och det är heller inte fallet att man underlåtit att ta reda på att det är jobbigt att ha jobbiga relationer. Det är ett fysiologiskt faktum. Precis som ögonfärg, eller anlag för allvarlig psykisk sjukdom. Det är inget val på det sätt som vi vill att ansvarskapande val ska gå till; det är inte ens ett val.

Nu kunde man ju tänka att det är skillnad på biologi, som ögonfärg, och beslutsfattande. Men a) en sådan dualism är i sig inte särskilt tilltalande i sig, och b) om de forskningsreslutat vi nu diskuterar är riktiga så visar dom just att helt fria val, oberoende av biologin, är svåra att hitta.

Det jag vill komma fram till är att bara konsekventialister kan hålla folk ansvariga för deras (beteendepåverkande)-genuppsättning. Men, dom kan å andra sidan och komma fram till att det är bra att bestraffa oss också för våra goda handlingar.

Och jo föresten, det samma gäller miljöförklaringar också.

/Lars

Det Björklund tycks mena är att vi kan rösta om hur det empiriskt ligger till med den svenska skolan. Vetenskapen bör uppenbarligen demokratiseras. Fayerabend skulle ju hålla med, men om empiriska fakta är en demokratisk fråga, så undrar man varför vi är i behov av ytterligare medel till forskningen. Räcker det inte med en folkomröstning om man hur man bäst botar cancer.

Det ligger väl något i att värderingar är viktiga för vetenskaplig praxis. Ofta brukar värden som enkelhet och fruktbarhet framhållas som värden som bör eftersträvas i det vetenskapliga arbetet. Men, det är sällan man ser att partitillhörighet bör påverka hur man uttolkar empiriska resultat. En sådan ståndpunkt kan väl inte annat än leda till en ganska utskälld postmodernistisk ståndpunkt. (Själv gillar jag ju den extremt utskällde Richard Rorty, men jag tror att Björklund hade varit allt för radikal för honom, och han är det definitivt för mig.)

Det är ganska lätt att se problemet. Om det är fallet att det inte är evidensen, utan skillnaden i politiska uppfattningar, som förklara varför Björklund och hans kritiker är oense, så tycks detta leda oss rätt till vad som kan kallas skilda världar-problemet. Det vill säga, det är då sant för Björklund (och kanske alla folkpartister) att den svenska skolan är bland de absolut sämsta i OECD-området, medan det samtidigt är sant för socialdemokrater att skolan snarare är minst lika bra som genomsnittet. Alla har rätt!

Detta är inte en speciellt attraktiv bild av empirisk oenighet, eftersom den  naturligtvis innebär slutet på möjligheten till rationell debatt om hur världen faktiskt ser ut.

Antagligen drog Björklund till med något för att komma ur en besvärlig debattsituation, men jag hade hellre sett att han t.ex. svalt förtreten än extraknäckt som vetenskapsfilosof.

/Lars

Cas menar a) att brottningen bör ändra sina regler, b) att Abrahamian borde fått brottas en period mot Minguzzi (dvs det osynliga och ständigt föränderliga regelbrottet Ara skulle gjort sig skyldig till var inget regelbrott), c) domarna gorde fel när dom inte lyssnade på Abrahamians protester.

För att uttrycka det på ett annat sätt, Ara protesterade på effektivt sätt mot a) orättvisa regler, b) ett orimligt domslut på basis av dessa orättvisa regler, och c) mot det faktum att han förvägrades rätten att överklaga denna dubbla orättvisa. Detta strider alltså mot den olympiska andan. Den tycks innebära att vi ska stå med böjda nackar inför övermakten. Att stå upp för sina rättigheter bör bestraffas. Det är oklart för mig hur detta är ett ideal överhuvudtaget.

Men det förklarar varför Kina fick arrangera de olympiska spelen i år.

/Lars