Partimedlemmar, som inte får ha någon religion och därför inte heller har någon gud de är rädda för ska straffa dem i nästa liv, utnyttjar systemet.

Jag vill inte gärna tro att det är ett utslag av ren rasism, att Petersson tänker sig att resten av infödingarna i urskogarna i öst tillber någon straffande gud som förklarar varför de inte är korrumperade. Men vilken tolkning ska man egentligen då göra? Är det ’bara’ en egen stollig teori om ateisters korruptionsvillighet i allmänhet? I vilket fall kan vi vara ganska övertygade om att Petersson besparat oss liknande teorier om han rest till någon korruptionsanklagad kommun i Sverige och konstaterat att många lokalpolitiker var ateister.

Vi hade sannolikt inte heller, om det gällt en demokrati som har problem med korruption, säg Italien, helt utan någon slags källhänvisning fått höra påståenden om hur kampen mot korruption är något som annonseras ”Titt som tätt”, men hur det genomförs ”några uppmärksammade fängslanden och sedan fortsätter allt som vanligt.”

Nästan varenda rad i artikeln har samma märkliga kombination av pregnanta beteendeförklaringar och påståenden om kinesers attityder, alltid helt utan antydan till källor. När Petersson beskriver:

Hur partifunktionärerna sitter på restaurang och dag efter dag äter på allmänhetens bekostnad. Hur de privat kör omkring i stora exklusiva tjänstebilar och bygger dyrbara kommunhus med marmorgolv.

kunde man tro att det är hans egen ögonvittnesbild som reporter som delges oss. Men nej, han inleder med: ”Invånare över hela Kina ser det med egna ögon.” Hur vet Petersson det? Vem är talaren här egentligen?

Petersson skyr heller inte politiska förklaringar:

Eftersom det inte finns någon genomskinlighet i politiska processer och eftersom det saknas fria medier, och eftersom hela landet bygger på ett enpartisystem där kommunistpartiet står över lagen, hjälper det inte vilka åtgärder Hu Jintao säger sig lansera.

Det är visserligen en rimlig hypotes att bristande genomskinlighet och saknaden av fria medier förhindrar en effektiv korruptionsbekämpning. Men dels kan man undra om det är Peterssons uppgift att stå för såna påståenden (till skillnad från någon Kina-expert eller annan källa), dels minskar ju hans trovärdighet när han blandar in tveksamheter som att ”kommunistpartiet står över lagen” (vilket ju är högst kontroversiellt och inte samma sak som att partiet är lagstiftande, något som onekligen är sant) och när han raljerande skriver ”säger sig lansera” snarare än ”lanserar”. Sådana antydningar om att ledningen egentligen inte är intresserad av att åtgärda korruption vill vi se skäl för, inte bara se som raljanta instick.

Jag säger inte att den här artikeln är representativ för Petersson. Ändå är det lite problematiskt att han, om det så bara är ett utslag av en dålig dag, lägger fram så många fördomar. Men det finns ju en större fråga här också, frågan om den redaktionella miljö som inte granskar bidragen tillräckligt för att stoppa såna lågvattenmärken. När man talar om tidningarnas död antar jag att det är sånt här man är rädd för, att bloggliknande hopkok ska vara allt läsaren får tillgång till när hon inte är beredd att betala för vad det kostar att hålla sig med en journalistkår. Ibland undrar jag i vilken utsträckning vi redan är där.

//Niklas

Den här gången ger vi oss in i det okända – det är inte vi sherpaiter utan du i publiken som bestämmer vårt tema! Såhär kommer det att gå till. Du lägger fram ditt förslag som en kommentar på detta inlägg. På själva salongen den 2 juni börjar vi med att presentera de framkomna förslagen, för att sedan rösta fram en ”vinnare”. Resten av kvällen ägnar vi sen att på salongsmässigt vis tränga in i det valda temat.

Så sätt igång och nominera dina förslag. Beskriv temat och motivera gärna varför du tycker att det vore ett spännande diskussionsämne.

Väl mött den 2 juni!

//Niklas & Jan

De flesta av oss tänker förstås att det är tämligen osannolikt att han inte skulle vara skyldig till stora delar av det som kommit fram (och säkert mycket som aldrig kommer fram), men tanken med integritetsskyddande principer som att vänta till domen fallit är att låta en rättsinstans göra den bedömningen innan man integritetskränker en människa. Det är en bra princip, och det är trist att se hur lite den väger när det kommer en ”toppenhärva” med alla de rätta ingredienserna flygande: ett nätverk av gubbar i mer eller mindre höga ställningar, grupporgier med minderåriga, en polischef som slagits för jämställdhet och moralfrågor inom polisen, gunstling i regeringskretsar därtill! Vad är då lite personlig integritet?

Låter jag för cynisk? Aftonbladets chefsredaktör Jan Helin har bloggat om sina skäl till att de gick ut med namnet i slutet av januari, och redovisar följande:

1)   Polisen har mycket högt förtroende hos allmänheten, ett förtroende som samhället är beroende av. Därför är det av ett särskilt högt allmänintresse när poliser misstänks för brott.

2)   Göran Lindberg har varit hög chef inom polisen.

3)   Även om Lindberg nu gått i pension så misstänks det att ett av brotten begicks dessförinnan.

4)   Göran Lindberg har varit offentligt engagerad i sexualbrott-och jämställdhetsfrågor.

5)   Alternativet, anonym rapportering skulle behöva utelämna en stor mängd relevanta uppgifter för att undvika att indirekt peka ut honom.

6)   ”Till det kommer de onödiga spekulationer och risk för rykten om personer som inte alls är berörda som ofta blir fallet när en person med hög position i samhället misstänks för brott.”

Dels handlar här argumentationen om att allmänintresset är stort (1, med stödpremisserna 2-4), dels om att konsekvenserna skulle bli dåliga att undvika namnpublicering (5 och 6). Jag har svårt att förstå hur Helin kan tycka att det är goda skäl han framför.

Allmänintresset först. Helin tycks mena att allmänintresset beror på det polisförtroende som vi har och är beroende av. Vad är det av detta förtroende som är kopplat till om man anger namnet på en särskilt person, och särskilt innan domen fallit? En hög polis är misstänkt, det är ju redan nollnivån på rapporteringen. Döms han så talar pressen om vem det är, och allt allmänheten nu har rättfärdigat intresse i kan komma fram. Döms han inte så slipper vi grovt integritetskränka en person genom en namnpublicering. Jag har svårt att se att allmänintressekortet har kraft här.

Dåliga konsekvenser. En stor mängd relevanta uppgifter skulle behöva utelämnas, menar Helin. Det betyder uppgifter som skulle kunna identifiera mannen i fråga, förstås. Men om det är dåligt beror ju på hur ”relevant” ska förstås i sammanhanget. Som jag fattar det syftar Helin till (4) här, dvs den dubbla bokföring som Lindberg fört mellan sitt eget beteende och det han drivit offentligt, ja byggt mycket av sin karriär på. Det är sant att sånt inte kan sägas annat än i allmänna ordalag, vilket förstås hindrar rapportering om en av de saker som stött folk mest bortom det han faktiskt gjort sig skyldig till (och för vissa kanske mer): dubbelmoralen. Men hur relevant är det egentligen i sammanhanget? Det är relevant om vi tänker oss att det visar på ett positivt samband mellan å ena sidan personer som slåss för jämställdhet och mot sexuellt utnyttjande, och å andra sidan dessa personers engagemang i eget sexuellt utnyttjande (och förstås ojämställdhet å det yttersta). Men någon sådan koppling har jag inte sett redovisat någonstans. Tvärtom verkar den omvända kopplingen finnas, och det här mera vara en marginalföreteelse. I övrigt tycks hans jämställdhetsarbete mera vara en pikant detalj i sammanhanget, och alltså inget som bör tillmätas någon större relevans. Och åter, det är något som finns kvar att rapportera om med bibehållen kraft om han befinns skyldig. (Återstår skäl (6), och det är så svagt – vilket även Helin verkar tycka eftersom han liksom lägger till det mest som en liten bisats i slutet – att jag inte ens kommer beröra den bortom den här parentesen.)

När beslut om namnpublicering i allmänintressets namn går hand i hand med den extraprofit som det innebär att slå mynt av människors nyfikenhet bör man komma med extra goda argument för att undanröja misstanken om att det senare varit den verkliga motivationen. Helins argumentation snarare stärker än försvagar den misstanken.

//Niklas

I andra fall är moralen inte någon indirekt effekt av etikettsnavigering, utan det som rubriceras som etikettsfrågor är moralfrågor, om än i det lilla formatet. Ett exempel på detta senare ges vi i Magdalena Ribbings ”hyfs & stil”-blogg som idag handlar om flygplansetikett. Eller, som jag skulle vilja säga, flygplansetik. En upprörd thailandspassagerare beskriver sitt problem:

Jag hade beställt platsen 1D dvs till vänster i mittraden. Jag fick ett par sidan om mig som gjorde gällande att det gemensamma armstödet var avsett endast för passageraren som satt i mitten medan jag menade att jag borde få tillgång till 50% av armstödet. Detta fick till följd att personen som satt på mittplatsen hela tiden satt och stötte och tryckte på min armbåge och emellanåt även sparkade på mina fötter.

Gjorde hon rätt eller fel som insisterade, är hennes fråga. Ribbings omdöme tycks vara att det är givet att de ska dela på armstödet, och hon föreslår ett ”halva tiden var”-arrangemang, och eskalering till flygpersonalen om förslaget refuseras.

Vi ska återkomma till Ribbings rekommendationer, men först kan man ju undra varför jag menar att det här en moralfråga. Jo, för att det handlar om hur vi bör vara mot våra medmänniskor i en situation när vi måste samsas om knappa resurser. Vi sitter i ett trångt utrymme där avståndet till obekanta människor är knappt och vi kan inte rimligen ”komma undan”. Packade som sillar ska vi utfordras och ta del av underhållningen och kanske sova en stund, allt bland främlingar. Vi kan underlätta för varandra, vi kan känna oss förfördelade, vi kan känna oss kränkta. Rena labbet för moralfrågor i det lilla.

Exemplet är ganska symptomatiskt på svårigheterna vi har i situationer där vi plötsligt känner att vi riskerar att bli förfördelade. Särskilt när problemet är nytt för oss. Frågeställaren menade att man borde dela på stödet, mittresenärerna uttryckte en annan åsikt. Ingen accepterade den andres omdöme, och så satt de en hel thailandsflygning och gerillakrigade. Inte vad man drömmer om under en långflygning, direkt. Ett alternativ som många nog väljer är att inte vilja ”ställa till en scen” och istället böja sig för den som klart och tydligt uttrycker ett ”såhär är det”-påstående; men då suttit och känt sig orättvist behandlad (nedtryckt i stolen i både bokstavlig och bildlig mening). Inte heller idealt.

Det finns minst tre olika ’bör’-frågor här: (i) etikettbör: finns en etablerad etikettregel att hänvisa till; (ii) moralbör: är den i så fall moraliskt rätt? och (iii) hur bör man hantera en sån här situation om man hamnar i den?

(i) Om det finns en etablerad etikettregel kan den ge en utväg så vi slipper känna oss ”fel” eller kränkta om vi följer den, vare sig vi håller med om dess innehåll eller inte. Ribbing hänvisade inte till någon specifik sådan regel, utan mera den allmänna (moral)regeln att man delar lika. Men såvitt jag uppfattat saken finns det en åtminstone någotsånär etablerad etikettregel bland resenärer om att man bör göra precis som mittresenärerna föreslår [se * nedan för tillägg]. (Det är vad jag fått mig till livs, och flera som kommenterat artikeln har också påpekat detta som en allmän visdom i frågan bland ”vana resenärer”.) Tanken, såvitt jag förstått det, är att de som sitter ytterst har fördelen att vara ensamma om ett stöd och dessutom inte ha någon vid den sidan alls, vilket är en frihet. De som sitter inklämda i mitten och därför inte har ”ena sidan fri”-friheten bör därför får lättnaden av båda armstöden.

(ii) Antag att det är en etablerad etikettregel. Är den rätt eller borde den vara annorlunda? Man kan ju också tänka sig att Ribbings alternativ trots allt är rimligt, t ex att den som varit tidigt ute och bokat yttersäten eller fönstersätet har tagit ett större ansvar och att likaprincipen därför bör tillämpas på de ställen det är tillämpligt. Men jag tycker nog att etikettregeln är rimligast, med tanke på hur mycket sämre mittplatsen upplevs för de flesta av oss.

(iii) Hur bör man då hantera såna här situationer om de uppkommer? Hennes första råd var måhända rimligt, men här är Ribbing ute och cyklar. Ordagrant säger hon såhär:

Så vad du skulle ha gjort är att vänligt och soligt ha sagt till medpassageraren ungefär “vi delar väl på komforten, du har armstödet första timmen, jag den andra”. Skulle ditt förslag avvisas bör flygvärdinna eller steward tillkallas för att lösa problemet. Det är ju otroligt pinsamt och barnsligt men kanske det hjälper.

Att tillkalla personalen att lösa konflikten är närmast att jämföra med att tillkalla polis om någon inte lämnar företräde vid övergångsstället. Det är överdrivet och borgar knappast för en trevlig fortsatt resa. Dessutom är det nåt som missar målet med ”soligt” framslängda ”förslag” med eskalering som nästa steg. Visst kan det finnas situationer när man bara säger hur det ligger till innan man tillkallar förstärkt polis, men det här är knappast en sån. Istället bör man göra det där så enkla och samtidigt så svåra: kommunicera rakt och samtidigt empatiskt med sin medmänniska. Både frågeställaren och mittresenärerna verkar här framlagt sin position och sen regredierat till ställningskrig snarare än att försöka komma överens. Det är att missa ganska många nyanser av vad kommunikation har att erbjuda. Det är förstås inte säkert, men förmodligen hade det räckt att någon av de två gått från framläggande av Generella Principer (Dela lika vs Mittenföreträde) till att visa grundläggande erkännande av den andre, att man ser den andre och dess behov också i det man föreslår. För mittenföreträde-paret handlar det kanske om att berätta att de förstår att det är sämre för frågeställaren, men försäkra om att tanken inte är att tillskansa sig orättvisa fördelar, utan att hänvisa till att det är så trångt i mitten och att det är därför stödet är avsett främst för dem. Ge skäl, men samtidigt visa att man ser andra sidan av det. (Ofta räcker med något så enkelt som att säga hur man tycker att det borde vara och sedan fråga om den andre tycker att det är ok. Alltså verkligen fråga, inte retoriskt utan genom att titta på den andre och fråga som man frågar en fråga på riktigt.) Visst finns det personer som är helt stängda för en erkännande dialog, men de är faktiskt förvånansvärt få.

Jag skriver ”enkelt”, men det är förstås en sanning med modifikation. Att vara empatisk, rak och personlig i situationer där man möter motstånd kommer inte lätt för de flesta av oss. Istället sluter vi oss, antingen genom att böja oss med ett inre ”det är inte värt det” eller genom att gå i öppen kamp. Men hur evolutionärt gångbara såna impulser än varit leder de idag ofta fel. Även om det är extra tydligt när vi är instängda i ett flygplan och inte kan komma undan, är mycket av vår vardag fylld med mellanmänskliga situationer där vi har mera att vinna på att se varandra också när vi möter motstånd än att gå i eskalerat DEFCON-läge. Annars är risken att vi sitter där och trycker våra armar och ben mot varandra i undertryckt vrede några resor för många.

//Niklas

PS Etikett-gurun Miss Manners har också ett och annat att säga om flygetikett. Hennes svar till en resenär som menade att han borde ha rätt till maximal lutning av sitt säte när han inte klagade på om den framförvarande sänkte den till max inleds med: ”Why are you appealing to Miss Manners? Has your lawyer stopped taking your calls?”

*Proceduren ska vid flera mittsäten upprepas ”utifrån och in”, så att om det är udda antal mittsäten får alla i mittdelen ett armstöd förutom den i supermitten som får två. Det kan man ju t ex se som att den som sitter så långt in i mörkret och måste störa maximalt antal personer för att pinka förtjänar den extra fringisen. Om det är jämnt antal mittsäten får de i mitten helt sonika dela lika, gissar jag.

Och visst bjuds vi på lite filosofi därtill: visserligen stavar översättaren Aristoteles felaktigt när Eric Idle sjunger sin kända filosofiöldrickarsång, men Idle som kallas ”gruppens filosof” av de andra får ändå sista ordet. Efter att han avslutat the Galaxy Song kommenterar hans kollega att ”some facts may have changed since then”. Idle tar upp tråden direkt och säger utan att tveka att fakta minsann inte ändras, men möjligen vår kunskap om dem. En sann filosof!

De två delarna finns på SVT Play månaden ut, så passa på!

//Niklas

Kvällen innan hade jag börjat titta på den DVD-box av första säsongen av West Wing (Vita Huset alltså) som jag lånat för alldeles för länge av en kompis, och slagits av hur glädjande jämställt teamet kring presidenten var. Trots allt det där amerikanska ”my beautiful daughter” och ”my beloved wife” som förstås ändå sipprade ut när det handlade om familjemedlemmar och family values i allmänhet, så finns det en underbart befriande, totalt ickeobjektifierande stämning mellan huvudpersonerna i serien. De är människor först, vare sig de pratar idéer eller kommenterar varandra på festen, och behandlar varandra genuint jämställt både i ämbetsrummen, vid pokerbordet och i korridoren. Och det känns inte tillgjort eller krystat alls, bara underbart befriande (kontrasten är ju desto större eftersom Mad Men, min favoritserie just nu – medvetet – visar upp den diametrala motsatsen).

Men knappt har jag hunnit vakna från gårdagens West Wing-maraton förrän jag sitter och stirrar på Ryanairs flygmagasin. Och möts av en flygvärdinna som sitter på knä i trådsmal bikini, vattendroppar på huden och läpparna särade, med blicken snett uppåt. Hela rubbet alltså. Som vilket nummer av Café som helst. Hon är till och med namnlös. Inne i tidningens sexsidiga uppslag används åtminstone förnamnen – dock inte på den sandkornstäckta rumpa som pryder de två första sidorna – men omslagsflickan är utan namn. ”Dream Girls” är rubriken, så man ska kanske fylla i själv. ”Vad heter du?” frågar Richard Gere Julia Roberts i Pretty Woman. ”Vad vill du att jag ska heta?” svarar hon.

Jag sitter alltså med tidningen i handen och undrar vad som gått snett. Varför vi sitter här, 2010 om ett ögonblick, och fortfarande serveras objektifierande drömmar av flickorna (som det heter i sammanhanget) – dvs den personal som samtidigt går runt i planet och tar våra matbeställningar – som om det vore den naturligaste sak i världen. Det känns så makalöst absurt. Flygtidningar gör ju som bekant en poäng av att bara behandla ämnen som inte ska kunna uppröra: resor, mode, lite nedsteg i olika länders charmiga eller exotiska egenheter, och så 90 % reklam på det. Men under täckmanteln ”går till välgörenhet” så serveras vi här helt ogenerat personalen som objekt: ”Ever wondered what the Ryanair cabin crew look like out of uniform?” lyder ingressen.

Det behöver vi alltså inte undra över länge. (Åtminstone inte vad gäller den utvalda kvinnodelen av personalen som skeppats till Alicante för att visas upp ”as naked as nature intended” som redaktören drömmande skriver. Min värdinna för dagen är dock man och därmed direktdiskvalificerad. Så hur han ser ut utan uniform får jag inte veta.) Men det jag undrar över är tyvärr inte det, utan vad det är som gör att hela denna dystra bild av Mäns Drömmar kommer till skott. Det kräver ju så mycket av oss, egentligen. Nån ska hitta på idén: ”Ja, låt oss klä av våra snyggaste tjejer och göra dem till bikinibrudar. Vilken resenär har inte drömt om nåt sånt när de serverats av någon av dessa läckerbitar?” Och istället för att svara ”Är du inte klok, det är ju tokmossigt! Vår personal är väl inga jävla objekt heller, de arbetar ju stenhårt med allt trams vi tvingar på dem att sälja förutom själva serveringen: rökfria cigaretter och biljetter till Londontåget och lotter och fan och hans moster. Nu vill du göra deras kroppar till handelsvara också – du borde ju fan skämmas!” så är det alltså ett gäng personer i beslutande och utförande ställning som säger ”vilken toppenidé, så gör vi”, och tillräckligt många av flygvärdinnorna tycker ”ja det är väl en kul grej” – eller blir tillräckligt hedrade eller faller för trycket eller vad det nu är – för att projektet ska gå i lås. Och därtill ska tusentals resenärer bejaka det, eller åtminstone vara tillräckligt likgiltiga inför projektet för att högen av protester till HK inte ska sätta stopp för nästa års kalenderprojekt.

Fast så tänker jag att det är ju så med samhället, att vi inte behöver hitta på så mycket. Så många idéer och roller finns ju där, alldeles färdiga. Förlagan på plats, kamerautrustningen redan riggad. Bara att hoppa in och klä av sig. Eller sitta och stirra. Det är ju nåt fantastisk, egentligen, det där med livsvärlden som ständigt omger oss. Men ibland gör den mig ganska nedslagen.

//Niklas

Hur skulle du reagera om du fick henne som tränare?

– Det är klart att man skulle gå in i det med viss skepsis och tycka att det vore lite konstigt.

Och han är inte ensam. Sören Åkeby, Sundsvalls tränare svarar på frågan vad han tycker om Eskens förslag med ett ”Jag hoppas han skojar. All heder åt det hon gjort i USA – det är en annan sak att träna herrlandslaget.” Inget nån med snippa ska komma och göra, helt enkelt. Patrik Andersson besvarar gärna frågan om vem han vill se som ny kapten (Backe eller Thern) men om Esks förslag svarar han: ”Det är inget jag vill kommentera.” Så het är tydligen frågan för honom att hans tidigare glada kommenterande här tar slut. AIK-spelaren Nils-Eric Johansson är mera spontant öppenhjärtlig: ”Det skulle vara en riktig chock. Men hon är säkert jätteduktig på tjejsidan.” En spontanitet som avslöjar precis den nedvärderande attityd som härskar inom fotbollen. Johanssons ”säkert” är rena precisionsinstrumentet. Kanske är hon det, jo förmodligen, men Johannson visar att han inte kunde bry sig mindre – och dessutom passar han på att förvägra henne ens ett fullständigt erkännande om att hon ÄR duktig, om så bara på damsidan.

De tillfrågade kvinnorna vittnar om att de ser samma mur av fördomar, fast förstås från andra sidan. Här är inte Sundhages kompetens ifrågasatt, men de är lika tveksamma att hon skulle tillfrågas. Lilie Persson menar att idrotten i allmänhet och fotbollen i synnerhet är alldeles för konservativ för att hon ens ska få frågan. Victoria Svensson tycker att det skulle vara häftigt, men tror inte att hon är aktuell nu. Linköpingsspelaren Caroline Seger tycker det skulle vara stort, men tvivlar på att herrspelarna skulle respektera henne. Och TV4:s expertkommentator Malin Swedberg pekar på pressen Sundhage skulle hamna under. Läs: ett dåligt resultat och hennes förtroende skulle vara på noll.

Fotbollsdogmat att en kvinna inte kan träna män har inget med god empiri att göra. Det är inte baserat på någon slags kunskap om mäns inneboende oförmåga att kunna ta order av en kvinna. Det finns ingen sån kunskap, helt enkelt för att det inte är sant. Kvinnor kan lika mycket som män vara goda ledare, för både män och kvinnor. Att betvivla detta, idag, är löjligt. Att Sundhage med sitt tuffa kurage inte skulle kunna sätta sig i respekt är också ganska långsökt. Självklart skulle hon få utstå en stor initial skepsis, det står ju tyvärr klart, och självklart skulle hon få höra att hon har fel kön såfort det kör ihop sig. Ingen ska säga att det vore lika lätt för Sundhage att utföra sin uppgift, givet samma uppsättning kvaliteter, som om hon hade haft snopp. Det är här fördomarna kommer in, fördomar som förstås leder till att hon inte får något gratis i fotbollsvärlden, där också de flesta damtränarna är killar. Men dessa fördomar har Sundhage jobbat mot hela sitt liv redan, det är jag helt övertygad om. Och hon har visat sig kunna briljera trots dem. Att därför underkänna de utomordentliga meriter hon har på basis att träna killar är något totalt annorlunda är rena struntpratet. Det är något vi inte godkänner i andra områden, ja som till och med rätteligen anses vara diskriminerande.

Det är inte alltid lätt att gilla fotboll, det vet vi ju sen gammalt. Alla former av konservativt bristande människosyn finns på plats på läktaren, inte minst de om kön och etnicitet. Men när denna bristfälliga människosyn så tydligt visar sig också bland utövare och ledare är det många gånger mera deprimerande. Just nu är utsikterna för fotbollens frontfigurer att kvala in i tvåtusentalets människosyn betydligt sämre än landslagets VM-utsikter.

//Niklas

Artikeln är inte den första i ämnet. Det har skrivits en hel del om bristande trafiksäkerhet i DN senaste tiden, och om hur det allt som oftast är föraren som brister i sin uppmärksamhet och/eller bedömning som är orsaken. Som det här med att sms:a under körning. Det är ju egentligen ganska självklart att det är farligt, men samtidigt något vi måste påminna oss om. Lite som funktionen hos gamla Anslagstavlan – sånt vi behövde påminna oss om, fast vi ofta egentligen visste. Som att ”5 av 10 har druckit alkohol. 8 av 10 saknar flytväst”. Därför är det bra att vi uppmärksammar problemet, och därigenom bidrar till en reglering. Antingen genom egenkontroll eller, när det inte hjälper, genom lagstiftning.

Men det som skiljer den här artikeln från de tidigare (t ex Jacques Wallners krönika häromdagen med bifogad statistik) är dess sensationslystna inslag. Artikeln, som också inkluderar videosnuttar av när chauffören mycket riktigt sitter och sms:ar framför ratten, börjar:

Resan till Norrtälje för drygt 60 passagerare i tisdags kväll kunde ha slutat riktigt illa. Medan bussen rusade fram på motorvägen satt busschauffören och sms:ade – och styrde med en hand eller underarmarna. Pendlaren Carina Eriksson fångade skräckresan på film.

Överdrivna uttryck som ”Kunde slutat riktigt illa” och ”fångade skräckresan på film” ger tyvärr ett löjets skimmer över ett problem som sammantaget är stort och inte alls löjligt. Och riskerar därmed att få motsatt effekt, nämligen att vi uppfattar problemet som överdrivet för att rapporteringens beskrivning är det. Vissa av DNs journalister borde ta intryck av tidningens egna reportage och lyssna till Filters budord, t ex nummer 7:

7. Torrhet. Minimera antalet adjektiv, och låt fakta och händelser i så stor utsträckning som möjligt tala för sig själva. Låt läsaren själv avgöra vad som är ”intressant”, ”hemskt” och ”spännande”.

Det finns nog med löpsedels-journalistik omkring oss, DN. Rapportera med allvar, inte snaskighet.

//Niklas

Scenen fick mig att tänka på hur sällan man stöter på populärkulturella referenser till filosofi idag. Annat var det med Monty Python. De spelar ju i en helt egen liga med hur många filosofi-referenser som helst, i allt från den underbara fotbollsmatchen mellan Grekland och Tyskland till filosofiska öldrickarsången. Men förutom de explicita filosofi-referenserna är en stor del av deras sketcher också rena argumentationsanalyserna, som Häx-sketchen i Holy Grail eller Argumentations-sketchen. En oöverträffad intellektuell humornivå. Att det ens var möjligt att göra sån här humor säger, tänker jag mig, något om den tidens allmänna filosofisk-politiska medvetande. Här är ett axplock:

Om statsskick

Filosofisk fotboll:

Filosofiska fakulteten “Down Under”:

…som sen kommer och sjunger i Hollywood:

Häx-sketchen:

Kommunist-frågesport med Marx. Inklusive ”non-materialistic lounge suite”:

Litterär fotboll (inklusive en “aggressive Kantian positivism”):

Argumentationskliniken:

Och så slutligen Dead Parrot-sketchen. Som ju är helt obetalbar:

Tack Monty Python!

//Niklas

I en sådan värld finns det skäl att ta bort offentliga förekomster av detta nedsättande epitet, även när det figurerar som ett historiskt kvartersnamn. Att det är en offentlig förekomst spelar stor roll. Idag tror jag inte någon utom mycket gamla människor utan tillräcklig social feedbackmekanism (som Peter Wallenberg) använder termen i tron om att den är värdeneutral. Men så har det ju inte alltid varit. Det finns ju mängder med historiska texter där termen ’neger’ används, och det ska nog inte bara ska förklaras med vår utbredda historiska rasism (även om det ibland är svårt att separera detta) utan med att ordet inte hade samma värdeladdning förr. Men just därför att termen idag används nedsättande är det bra att kritiskt granska när det är lämpligt att låta det historiska värdet övertrumfa. ”Det hette ju så när jag var liten” är inte en oviktig hänsyn, men jag är ganska misstänksam mot personer som beklagar sig över att ”man inte får säga negerboll länge” och upprör sig över att man ändrat texten till sången ”Familjen Krokodil” i nya upplagan av klassikern ”Nu ska vi sjunga” (gamle ”Niggerdoktor Pillerman” har blivit ”Djungeldoktor Pillerman”). Särskilt när det handlar om vad man sjunger i skolan etc. Språkbruket för det offentliga rummet bör vara anpassat just för detta offentliga rum. Där lever människor som varje dag, aktivt eller passivt, kämpar mot en trist seglivad rasism. Därför ska vi tänka efter noga innan vi hissar ”historiskt värde”-flaggan.

Ändå har turerna i Kvarteret Negern-fallet, som jag förstår dem, befäst min ganska stora respekt för hur svensk byråkrati fungerar. Missförstå mig inte, jag tycker ju i sak att namnet borde tagits bort för länge sen. Ändå har man varit ganska envis från kommunens håll och efter flera remissinstanser vidhållit att det är ett kulturarv och att såna låter man vara kvar. Det är en slags konservatism som jag tycker är rätt betryggande, trots allt, alltså att man har sina principer för att bevara historiska arv som man inte gärna tummar med, också när det stormar lite. Även om man i det här fallet haft lite bristande värdegrund. Sen, när det stormar mycket mer och man upptäcker att man kanske hade fel i sin bedömning av att kulturminnesprincipen alltid trumfar högst, så beslutar man om en ändring i god demokratisk ordning. Visst skulle jag önska att man ibland städade lite mer bland det historiska bråtet (och till exempel gjorde sig av med den pinsamma relik vi kallar kungahuset) men just det där att remittera och överväga argument är något som ofta förlöjligas som trögt och korkat, men som jag hyser stor respekt för. Så även i detta fall.

Nu kan det förstås hända att jag här tolkar händelseförloppet för positivt. Kerstin Berg, stadsarkitekt i Karlstads kommun, lyckas ju inte helt övertyga om motsatsen när hon låtsas att hon inte förstår varför namnet kan vara kränkande eller när hon förmås säga att det inte bor ”fler negrer där än någon annanstans”. Journalisten Stefan Nordberg får ju onekligen in ett par fullträffar när Berg på frågan om namnbyte häver ut sig:

– Varför ska vi döpa om kvarteret?

Tja, för att det kan uppfattas som kränkande.

– Varför skulle det vara det?

I så fall har jag lite andra namnförslag. Vad sägs om Kvarteret Ariern, Kvarteret Bögen eller Kvarteret CP. Skulle det funka?

– Naturligtvis skulle man inte ge ett kvarter ett sådant namn – man skulle säkert inte heller med dagens värderingar föreslå namnet Negern.

Men du sade att namnet Negern inte är kränkande?

– Ja, fast kvarteret Negern är ju ett historiskt namn. Och kan heta det tills vi kommer fram till att det ska heta någonting annat.

Där anar man ju att hon har fått lite armsvett, och ångar att hon tog det där samtalet. En klar lektion i hur trassligt det kan bli med förnekelse-strategin. Tänk så relativt enkelt det varit om hon sagt att hon förstår att namnet kan uppfattas som kränkande – ja till och med rakt ut sagt att ordet som det normalt används är kränkande – men att kvartersnamnet är från 1800-talet och därför bedömts som ett kulturarv, precis som många andra tokiga namn. Men man behöver ju inte läsa många ”3 frågor till…” för att förstå att det kräver en ganska kall och snabbtänkt person för att hitta rätt när en laddad och rapptungad journalist ringer upp. Man kan vara ganska glad över att vara på behörigt bloggavstånd ibland…

//Niklas