Gammelbloggandet ser ut så att a) X kritiserar Y på sin blogg, varpå Y kritiserar X på sin blogg, alternativt b) X skriver intressant om ett politiskt utspel på sin blogg, varpå Y skriver intressant om samma politiska utspel på sin blogg. Aldrig mötas de tu. Istället har många bloggar sina följare som antingen trashar eller hyllar bloggaren. Ja,  ni hör ju själva; det blir inge kul. Men nu så har alltså några av bloggarna (i min bloggrulle) börjat att kommunicera med varandra och kommentar-trådarna är mer levande än någonsin. Enligt Sara krävs det tre exempel för att det ska vara en genuin p1-spaning:

- Ekonomistas långa tråd (112 kommentarer) om nationalekonomin som vetenskap, där disputerade från landets alla hörn engagerade sig: http://ekonomistas.se/2010/04/17/mats-persson-geologi-ar-ingen-vetenskap/

- Bloggarna Nymchen och Storstad diskuterar på Andreas Bergs blogg om vinster i förekoleverksamhet: http://berghsbetraktelser.squarespace.com/blogg/2010/5/6/varfor-gor-forskolorna-plotsligt-vinst.html#comments

- Jakob Heidbrink (från Juridikbloggen) diskuterar Wilks och yttrandefrihet på Peter Santesson-Wilsons blogg (Inslag) efter det att Peter hade kommenterat ett blogginlägg av Jakob på Juridikbloggen: http://inslag.se/journal/2010/5/16/kommentar-om-yttrandefrihet-som-begrepp.html

Anar att jag blir oproportioneligt lycklig av sånt här. Oavsett, hatten av för Jakob, Nymchen och Storstads Marika Lindgren Åsbrink, men även Inslag, Ekonomistas och Andreas Bergh.

/Dan

Dock innebär kombinationen av följande två komponenter att svaret istället blir att kontraktet inte räcker som garant för att allt är väl och att ingen ska klandras: (i) inte sällan är den jobbsökande utsatt i det att hen konkurrerar med dussintals andra om samma tjänst, samt att kostnaderna för att inte få denna tjänst är fortsatt arbetslöshet. När detta gäller så har vi en utsatt arbetssökande som eventuellt skulle samtycka till nära på vilket kontrakt som helst för att slippa arbetslöshet. Det gör att ”frivilligheten” blir mer teoretisk än faktisk. (Från det faktum att passagerarna inte hoppar av atlantkryssaren kan man inte dra slutsatsen att de trivs med sin kryssning, att de inte blir slagna av besättningen och att maten är god; bara att de föredrar att stanna kvar ombord framför att drunkna.) När denna beskrivning stämmer med verkligheten och kombineras med det normativa antagandet att (ii) de bägge parterna (arbetsgivaren och den anställde) måste behandla varandra med respekt och ömsesidighet och därmed behöver berättiga sina handlingar mot varandra, då kan man dra slutsatsen att kontraktet ensamt inte kan garantera denna respekt och ömsesidighet. Kontraktet (och den utsatte arbetssökandes medgivande) kan alltså inte (under dessa empiriska omständigheter) garantera den sortens rättvisa på arbetsplatsen.

Så, antingen var lönen rimlig och skälig i sig eller så var den orimligt låg (hur vi kommer fram till detta en separat fråga). Var den orimligt låg så går den inte att berättiga (i så fall hade den inte varit orimlig). Om en arbetsgivare behandlar sina anställda på ett sätt som inte kan berättigas med hjälp av annat än egenintresse så kan vi klandra arbetsgivaren. Tror jag att jag tycker. Tror jag att man borde kunna tycka utan att vara uppenbart inkonsistent. Samtidigt så borde det eventuellt vara lagligt att erbjuda orättvist låga löner och tillåtet att tacka ja till orättvisa löneerbjudanden. Ja, det är en härva det där med kontrakt och samtycke, men en härva väl värd att försöka reda ut.

/Dan

Vidare fungerar även debattklimatet så att, knappt någonsin, är två debattörer med radikalt olika ståndpunkter från samma tidskrift, tidning (med undantag för DN:s kultursidor och ledarsidor) eller tankesmedja. Förs en debatt så är det på sina respektive arenor eller bloggar (eller i någon av de två dagstidningarna). Vi kan vidare – inte minst från tonen i inläggen – dra slutsatsen att de två debattörerna inte är såta vänner, umgås i samma kretsar eller äter middag tillsammans från tid till annan. Nej, om du intar en radikalt annorlunda ståndpunkt än en annan och angriper hens argument i en text så räknar den andre med att du inte, i något annat sammanhang kommer att applådera hens position. Nu är ni inte kompisar längre, om ni någonsin varit det. Uppstår, mot förmodan, situationen att någon ändrar ståndpunkt så slutar man vara kompisar. Ungefär så uppfattade kanske Nina Björk eller Petra Östergren saken då de fann nya perspektiv och helt plötsligt – så som jag förstått det – inte längre var speciellt välkomna i den del sammanhang. De tyckte nu fel (annorlunda) och då kan man inte vara kompisar. Visst är det absurt och påminner kanske mest om skoltidens märkliga logik.

Kanske har jag fel. Kanske umgås Johan Norberg och Stefan Jonsson; Hanne Kjöller och Gellert Tamas; Carolina Ramqvist och Nina Björk; Åsa Lindeborg och Peter Wolodarski, Per Wirtén och Johan Lundberg; Per Ahlmark och Ingvar Carlsson; Thomas Gyr och Göran Rosenberg; Susanna Popova och Ali Esbati; Sofia Nerbrand och Jan Guillou; Per Gudmundson med Kaisa Ekis Ekman, osv osv. Eller kanske återfinns dessa åtminstone i samma kretsar där de alltid tar tillfället i akt att fördjupa diskussionen och finna vilka vattendelarna nu var. Nä, det verkar ju inte troligt, vilket, återigen, blir märkligt då vi ju vet att det finns smarta människor som kommer till olika slutsatser om hur vi bör organisera det där vi kallar samhället.

Om vi överför detta system till akademin så blir det direkt komiskt. Lek med tanken att Torbjörn Tännsjö bara skulle umgås privat med utilitarister (eller i värsta fall med konsekventialister). Att han i sina akademiska artiklar fräser och spottar efter omsorgsetiker och dygdeetiker. Att dessa artiklar bara skrivs för och antas i pro-utilitaristiska tidskrifter. Att de som gillar Nozick har sin tid tidskrift och de som gillar Rawls har sin.

Tvärtom så verkar, åtminstone inte filosofer – av döma av vad jag hittills sett – inte bry sig ett skvatt om sånt. Visst finns det maktstrider och en del blir stukade när en kollega helt nedgör ett argument eller en avhandling. Men det verkar vara på marginalen och tas, när det sker, upp som seriöst skvaller (”Oj, så X är sur på Y för att Y sågade X avhandling?!”). Tvärtom skulle det vara det bästa som kunna hända om någon försökte publicera en invändning mot, ett av mig framfört, argument. Wow, kul!

/Dan

En variant av detta argument brukar framföras av vänsterliberaler som John Rawls för varför ojämlikheter ibland är berättigade. Idén (som går under namn som trickle down, differensprincipen, paretoargumentet för ojämlikhet och hästskitsteoremet) är att alla tjänar på att de begåvade civilingenjörerna jobbar mycket. Detta genererar nämligen fördelar för hela samhället, inte minst de sämst ställda som på sikt får ökade inkomster och ökade chanser att få jobb. Om de begåvade inte får tillräckligt betalt så håller inne med sin arbetskraft vilket är sämre för alla. Så, varför blir då inte kommunalaren glad när civilingenjören får en högre lön – det är ju det bästa som kunde hända, även för vårdbiträdet?!

Det kan nog finnas flera orsaker till det uteblivna jublet. Hon kanske är Rawlsian men anser att löneskillnaderna nu börjar överstiga de som Rawls själv menade var rimliga och förenliga med ett rättvist samhälle (de begåvade får inte kräva orimligt mycket för sitt mer produktiva arbete enligt Rawls). En annan orsak till det uteblivna jublet kan vara att man är utilitarist och inser att pengarna, hedonmässigt, jobbar så extremt mycket sämre i villaområdet än bland hyresrätterna och att lite mindre incitament nog skulle räcka för att locka iväg de begåvade till jobbet på morgonen. Eller så anser man kanske att den som sliter mest och har minst flexibla arbetstider, har störst skaderisk på jobbet och minst inflytande över sina arbetsuppgifter, har de sämsta avtalen (de utan förmåner och leasingbilar) och riskerar att förtidspensioneras med kronisk värk vid 58 – förtjänar en åtminstone lika hög lön. Så tänker en del som är sådär galet tokvänster.

Eller så har man läst i G. A. Cohens “Inequality, incentives and community” och tycker det verkar tveksamt om ingenjörernas lönekrav verkligen passerar Cohens så kallade Interpersonal test. Cohen menar att vissa argument och krav är känsliga för vilken aktör som uttalar kravet och vem som lyssnar. Cohen ger några exempel på sådana situationer:

(a) I can argue that the driver over there should not be blamed for just now making a right turn on a red light, since he does not know that the rules are different outside California. But he cannot, at the moment, make that very argument, entirely sound though it may be.

(b) You want the fishing rod for recreation, and I need it to get my next meal. I know that you are so unstoical that you will be more upset if you do not get to fish than I will be if I do not get to eat. So I let you have the rod, and I cite your hypersensitivity to disappointment as my reason. It would be a lot less good for you to give that as a reason why you should have the rod.

(c) I might persuade my fellow middle class friend that, because my car is being repaired, and I consequently have to spend hours on the buses these days, I have a right to be grumpy. The same conclusion, on the same basis, sounds feeble when the audience is not my friend but a carless fellow bus passenger who is forced to endure these slow journeys every day.

Cohen jämför sedan incitamentsargument (även då framfört av våra ingenjörer) med kidnapparargumentet, nedan. Kidnapparargumentet blir givetvis mycket märkligt då det är just kidnapparen som gör det nödvändigt för föräldrarna att betala pengarna:

1. Children should be with their parents.

2. I shall not return your child unless you pay me.

3. So, you should pay me.

Analogt, enligt Cohen, utpressar de begåvade ingenjörerna de sämre ställda vårdbiträdena genom att hota att hålla inne med värdefull arbetskraft eller rymma utomlands i det fall man inte får den rätta lönen. För även civilingenjörernas egna beteende är ju just det som gör deras argument sant:

1. Samhället och de sämst ställda behöver ha ingenjörernas arbetskraft

2. Den ger vi inte ifrån oss utan en rejäl ersättning

3. Så, ge oss nu den höga lönen.

Okej, så frågan är väl hur stor bäring detta har; borde civilingenjörerna känna sig oroliga? Ett preliminärt svar är: det beror lite på, men det kan komma att revideras. Återkommer i ärendet.

Cliffhanger: mer Rawls, mer om Cohens interpersonal test och mer om hans idé om olika sorters berättigande.

/Dan

Att Arena skriver i en annan tradition än de andra vänstertidskrifterna är uppenbart och i många delar både befriande och berikande. Hos Arena har, till och från, även de fått utrymme som inte haft samma position som redaktionen. Redaktörer och skribenter har även kostat på sig att inte vara tvärsäkra utan har istället kunnat se en svårlöst målkonflikt. Inga av dessa intellektuella dygder kan jag riktigt dra mig till minnes att jag funnit i vare sig Ordfront eller ETC.

Det vore förödande för den svenska idé-debatten om alla tidskrifter och tidningar, i Suhonens anda, uttalade sin absoluta lojalitet för något av de bägge politiska blocken. Att Arena skulle producera argument för vänstern och Timbro gräva fram argument för högern. Att det övergripande målet blir – inte kritisk analys, intellektuellt oberoende och djärv idéproduktion – utan istället att Partiet går och vinner nästa val.

/Dan

Den kritik som har framförts handlar huvudsakligen om att Arena

1. ger de postmoderna teorierna för stort fokus i tidningen på bekostnad av klassfrågor – för mycket queer och för lite klassanalys
2. angriper vänstern, inte sällan med benämningar som ”nationalistisk”, “brunvänster” och ”inskränkt”
3. alltför ofta ägnar sig åt metadebatt och språkanalys
4. inte tar ställning och argumenterar för en viss hållning utan nöjer sig med att påpeka hur marginaliserade och kontroversiella de är
5. inte driver frågor som berör LO-kollektivet (såsom de ökande klyftorna och jakten på de sjukskrivna), vilket anses märkligt med tanke på att de får ekonomiskt stöd från denna organisation
6. inte duger som redskap i kampen mot högern utan istället underminerar vänsterns enighet och försvårar ett regeringsskifte
7. är för höger och alltså inte vänster på rätt sätt
8. konstruerar minerade positioner där vissa, på oklara grunder, är goda och onda, och en viss position ska misstänkliggöras; ofta använder de signalord istället för argument, där ord som natur, livspussel och moral signalerar något negativt medan teknik, utveckling, urban och globalisering signalerar något positivt
9. brister i empirin när de etablerar något som en trend (som de sedan själva visar att de, från en marginaliserad position, är kritiska till)
10. inte kritiserar högerns politik tillräckligt mycket och att det knappt märks att det har varit regeringsskifte
11. teoretiserar för mycket då det ibland inte krävs en omfattande teoretisk apparat för att belysa uppenbara orättvisor
12. förnekar att det finns rätt och fel och något sådant som moral, genom sin mer postmodernistiska hållning.

När jag hör Per Wirtén och Daniel Suhonen diskutera debatten på Södermalmsbokhandeln (26/2) så ligger betoningen av kritiken på att Arena har motverkat ett överordnat syfte: regeringsskifte och ett framflyttande av vänsterns positioner. Även en del av de andra punkterna tas upp men ofta som medel för det överordnade målet: kampen mot orättvisor, kampen mot högern, kampen för förändring. Detta är naturliga mål, framför allt för en politiker. Dock verkar det farligt för det intellektuella samtalet om alla publicister ska ingå i en politisk kamp. Något som även Per Wirtén lät framskymta då han frågade sig vilka lojaliteter en intellektuell bör ha.

Även jag kan tycka att Arena väl ofta har sysslat med metafrågor där det viktiga verkar vara att anlägga ett så avancerat, radikalt och teoretisk raster som möjligt. Ibland har jag fått känslan av att Arena blivit ett sorts livstilsmagasin, ett inverterat Mama, där tvåsamhet, radhus, naturkärlek var något subversivt. Om Ordfront ofta har skrikit för full hals så har känslan i Arena varit avsaknad av empati och passion till fördel för en abstrakt sönderdelning och kylig distans. Och kan inte detta delvis vara en förklaring till Arenas nisch: att det under 90- och 00-talet fanns två rätt skrikiga tidskrifter – Ordfront och ETC – där det kanske diskuterades väl lite genus, queer, konstruktioner, språk, kropp, rasism och sexualitet. Där man aldrig kollade på metadebatten utan ständigt hötte näven åt USA, kapitalismen och borgarna. Inte så konstigt då om några förfinade vänsterakademiker med publicistiska ambitioner och förkärlek till dekonstruktion tröttnade på detta och skaffade ett eget ställe. [Obs, spekulation!]

Kan bara avsluta med berätta att min favoritartikel i Arena är en text av Anna Thoursie där hon diskuterade delad föräldraförsäkring. Långt in i texten visste jag inte vilken slutsats hon skulle komma till då hon på ett neutralt sätt beskrev de normativa kostnader och vinster som var behäftade med en sådan reform. Till slut kom hon fram till att hon var för en delad föräldraförsäkring på grund av kvinnors svaga ställning på arbetsmarknaden, men tyckte samtidigt att det fanns problematiska frihetsförluster för de som inte ville dela på försäkringen. Transparanta argument och inga förringande kommentarer om de debattörer som intagit en annan position. Så talar en intellektuell som tror på sina arguments kraft.

/Dan

Såg igår The Road. Filmen om hur en man och hans son försöker överleva i en värld där en naturkatastrof har förvandlat världen till en plats nästan helt utan människor och där all fauna och flora har dött (så när som på en skalbagge). De svälter. Söker ständigt efter mat (överblivna konservburkar, enstaka frön). De fryser ständigt. Övernattar i övergivna hus, bilar eller under en bro. Den värld de lever i är ett ständigt hot. Det är outsägligt tröstlöst och en sista utväg är den pistol de har med två kulor.

Tänker först att beskrivningen är oss alla, åtminstone i väst, så främmande. Vi behöver inte frysa, inte svälta. Vi är inte utelämnade till naturens godtycke. Visst, det är trist med kyla, men egentligen inverkar den inte alls på våra liv. Till och med våra förfäder, som naturligtvis hade det oerhört slitsamt och delvis var i händerna på hur skördarna blev, hade det i normalfallet bra mycket bättre än människorna i The Road.

Tanken som sedan slår mig (jag inser att den inte är speciellt filosofiskt djupsinnig) är att det idag faktiskt finns människor i Stockholm som i någon mån delar de upplevelser som människorna har i filmen. En uteliggares situation under vinterhalvåret ter sig förmodligen inte helt annorlunda. Känslan av att vara utelämnad till vädret (alltfler portgångar är låsta och färre och färre ställen, tror jag, har överseende med att en hemlös människa bara sitter värmer sig). Känslan av att den miljö man befinner sig i  känns hotfull. Att vara utelämnad till andras godtycke och välvilja. Att det inte är en självklarhet att ha så mycket pengar på fickan att man kan käka sig mätt. Att inte veta var man ska sova under natten. Känslan av att inte ha kontroll över sitt eget liv. Den totala bristen på autonomi. Att befinna sig på ett ställe som inte är konstruerat för sådana som jag.

Jo, jag vet att det krävs en del för att hamna på gatan. Jag vet att man kan få ett mål mat gratis i något soppkök och om man bara skärper sig så finns det goda utsikter för att få något sorts eget boende. Men för de som, av någon anledning, inte kan skärpa sig så måste detta ändå vara ett helvete. Det är nenslående att tänka sig att människor mitt ibland oss faktiskt upplever liknande känslor som karaktärerna i en film som anses skildra den mest fasansfulla miljö  man kan tänka sig.

/Dan

1 tror jag inte kan anses vara ett argument alls. Slippery sloap argument är lite luriga och känns som en enkel utväg. Visst, det kan vara så att en reform kan leda till något annat,  som vi egentligen inte vill ha, men det känns svagt.

2. människovärdes-argumentet är svårt att förstå. Tror att det ska förstås som delvis en normativ, delvis empirisk utsaga: om AD införs så innebär det att människor kommer anse att livet har ett mindre värde, vilket är dåligt. Det vore såklart dåligt, men varför skulle man komma till den slutsatsen?

3. skulle det visa sig att en massa människor tar livet av sig för att de känner att de ligger sina anhöriga till last så är det såklart ett problem. Dels, verkar inte detta troligt. Dels, borde detta problem då ha framkommit i länder där AD praktiseras idag och dels, om så skulle vara fallet, verkar det rimligt att det går att åtgärda genom en än mer noggrann process.

4. kanske minskar förtroendet för vården, kanske ökar det, vid införandet av en sådan reform. Svårt att veta. Från Holland rapporteras åtminstone att reformen har ett brett stöd vilket borde innebär att, åtminstone där, så kan inte förtroendet för vården minskat alltför mycket.

5. All läkarna har svurit en ed som inte är förenlig med AD, det är knappt ett argument alls. Skriv om eden eller låt det vara frivilligt.

Även om förtroendet skulle minska. Även om människorvärdet skulle devalveras och även om någon skulle känna sig tvingad att ta sitt liv så överväger fördelarna med AD – dels genom att människors rätt att själva bestämma när de ska kila runt hörnet hörsammas och dels genom att AD minskar lidandet.

Det är upprörande att höra någon vara så obrydd över detta lidande och denna inskränkning i människors grundläggande rättigheter. Det är ovärdigt för den ALS-patient vars autonomi är berövad och det är ovärdigt för vårt samhälle. Jag skäms.

/Dan

För egen del var jag aldrig speciellt upprörd över FRA-lagen och kameror på torget känns befogat om de reducerar brottsligheten (totalt sett). Kanske är jag naiv, men jag tänker mig att de som eventuellt skulle övervaka mig ändå inte har någon relation till mig. Skulle de se att jag petar mig i näsan så skadar inte det mig. Andra kan givetvis känna ett genuint obehag och anse att deras frihet inskränks. Skulle det visa sig att många människor faktiskt mår dåligt av en viss sorts övervakning så behöver dessa upplevelser på något vis tas med i beslutskalkylen, oavsett om vi anser att dessa reaktioner är befogade. Är de dessutom befogade så är det ett ytterligare skäl för att avveckla bevakningen, även om inte heller detta nödvändigtvis räcker som skäl för att upphöra med en bevakning då fördelarna fortfarande kan vara så stora att övervakningen är ett nödvändigt ont.

Så, min privata sfär är ganska rymlig i fråga om denna anonyma makro-övervakning. Däremot blir jag irriterad över de datorinställningar (som visserligen går att ändra) och FB-funktioner som exponerar sådana handlingar som jag inte aktivt valt att visa för det sociala närområdet. Det är ju naturligtvis inte något suspekt i att gå in på en väns FB-profil. Vi skriver våra profiler av just anledningen att folk ska kunna gå in där. Ändå känner jag ett obehag i att denna person ska kunna se att jag varit inne på deras profil. Helt plötsligt känner jag mig som en stalker – någon som gör något lite suspekt. Jag upplever också att min privata sfär har blivit invaderad, ungefär som om någon hade suttit och läst ett sms över axeln. Alltså kommer jag i framtiden att i högre utsträckning att avstå från att besöka andras profiler. Resultatet blir – inte att min privata sfär blir invaderad – utan att min frihet har blivit beskuren.

Inte heller är det suspekt att klicka sig runt på diverse hemsidor under en dag eller att googla på diverse saker. Sitter man och slösurfar framför datorn under en lunch så hinner man med att bläddra sig igenom ett antal webbsidor och/eller googla sig fram till olika ämnen eller personer. Även om inte dessa webbsidor eller sökningar berör min frus present eller något subversivt så känns det olustigt att hon (eller någon annan som kommer hem till oss och använder datorn) kan se var jag har varit. Det är samma känsla, tänker jag mig, som om någon skulle ha följt efter mig på stan och sett vad jag gjort under en dag. Alternativet att alltid radera historiken kan tolkas som att man faktiskt har gjort något suspekt och att föreslå att man inte ska kunna se var man har varit, likaså. Dessutom är ju problemet inte så stort. Mer som ett vagt obehag, som irriterar en smula men som inte är så problematiskt att man har lust att föreslå en ny datorpolicy där hemma.

En ytterligare komplikation är bristen på kontext för den som – medvetet eller av en händelse – skulle se vad man har haft för sig på nätet. Ett exempel är när jag febrilt försökte komma ihåg namnet på den norske konstnären Odd Nerdrum. Det jag trodde mig komma ihåg var att han hade ritat något med en erigerad snopp. Följaktligen sökte jag (dock utan resultat) på typ: konstnär, norsk och erigerad snopp. En sådan sökning kan ju ge ett intryck som jag inte riktigt vill ge, speciellt till någon i min sociala närmiljö.

Om en anonym FRA-övervakare skulle få upp en sådan sökning så kunde jag inte bry mig mindre. Varför? En del av förklaringen ligger kanske i hur t.ex. Thomas Nagel har definierat värdet med en privat sfär. Han menar att ”the public gaze is inhibiting” då det tvingar oss att rättfärdiga våra handlingar inför andra människor och då kanske främst, tänker jag mig, inför de i vår sociala närmiljö – familjen, vännerna, arbetskamraterna. FRA-övervakaren tillhör inte någon av dessa grupper. Jag behöver inte motivera mina handlingar inför denna person och känner inte – givet att jag alls skulle övervakas – att detta begränsar min frihet eller autonomi.

Detta innebär inte att jag är för eller emot FRA-lagen. Jag känner dess konsekvenser för dåligt. Det innebär bara att jag, personligen, känner mig mindre begränsad av FRA-liknande lagar än av den nya Facebook-funktionen.

/Dan