Det är en konstig tanke att just konsten ska vara ett område dit moralen inte sträcker sig. Varför skulle det vara så? Är inte det en självklarhet att konstnärer och studenter har moraliskt ansvar för sina konstverk? Jag anser det eftersom konst i sig inte har egenvärde. Hur väl ett konstverk är utfört och hur originell idén än är så utgör all konst ett medel för att nå något högre gott. En gammal tanke inom filosofin är att konsten bör och ska ha en moralisk funktion. Den ska vara karaktärsdanande ansåg exempelvis Aristoteles. Konsten uppgift är att göra oss till bättre människor. Plotinus som såg sig själv som den sanna uttolkaren av Platon ansåg att konsten var en sanningsväg. Alltså ett medel för att nå sanning. Med hjälp av konsten kan man få insikt om verklighetens sanna natur.

I debatten om Anna Odells uppmärksammade sätt att spela psykotisk diskuteras just konstverkets medel till något högre gott som utgör dess rättfärdigande. Någon menade exempelvis att verket beskrev viktiga missförhållanden inom psykiatrin och i kraft av detta rättfärdigas det som konstverk och bör hyllas därefter. Personligen är jag mer krass och tror inte att handlingarna hade någon effekt eller verkan på att förbättra psykiatrin. Däremot har nog det personliga varumärkesbyggandet förbättrats avsevärt. I ett konstverk vid Linköpings universitet har journalanteckningarna från intaget kopierats upp på stora transparanta plexiglasskivor. Jag kan inte utläsa något anmärkningsvärt med journalanteckningarna. För mig ser de ut att stämma överens med patientjournallagens krav. Gör detta att psykotiska patienters rätt tillvaratas bättre eller att deras röst görs bättre hörd? Knappast. Mina misstankar handlar mer om att priset på konsten har stigit, för det är så som konstmarknaden fungerar.

Ett annat uppmärksammat exempel var den konstnär som filmade när vederbörande hade sex med en prostituerad. Är detta ett sätt att åstadkomma effektiva medel för att komma åt väsentliga missförhållanden? Eller handlar det om att rättfärdiga moraliskt felaktiga handlingar genom att kalla det orätta för konst? I någon slags illusion tycks en del tro att om man kallar sina gärningar för konst så är ”allt tillåtet”. Detta är en moralisk felsyn. Tvärtom skulle jag argumentera för att konstnärer borde ta större moralisk hänsyn då konsten är ett medel för att åstadkomma något högre gott.

Frågan om vad som är konst och svår och ett ständigt pågående estetiskt projekt. Men att instrumentellt använda denna obegriplighet för att rättfärdiga moraliskt förkastliga handlingar i konstens namn är prov på bristande omdöme. Att konsten ska vara frikopplad från etiken är önsketänkande för den som vill göra det man inte får göra. Att kalla något för konst är inte ett signum för att det är moraliskt riktigt givetvis. Alla konstutövare har moraliskt ansvar för sina verk.

 / Jan

Riksdagsmännen har på senare tid varit i fokus just för ansvarsfrågorna och förtjänst exempelvis vad gäller frånvaro och ersättning. Idag på DNs första sida står riksdagsmännen åter i rampljuset. Denna gång gäller det ansvaret för att ta vaccin mot svininfluensan.

Enligt den undersökning som DN gjort tänker 7 av 10 vaccinera sig. Det argument som framförs av ledamöterna gemensamt tycks vara att man personligen inte behöver vaccinera sig av någon orsak som exempelvis att man inte tillhör riskgruppen, man är fullt frisk osv.

DNs poäng och påpekande är att det egentliga skälet till att vaccinera sig, vilket även är Socialstyrelsens budskap, är att vara solidarisk med andra och inte föra smittan (som är luftburen) vidare till människor som tillhör riskgrupperna. DN konstaterar att budskapet att vaccinera sig av solidaritet har gått många ledamöter spårlöst förbi.

Den tredje anledningen till att vaccinera sig enligt folkhälsoministern är argumentet att upprätthålla viktiga samhällsfunktioner. Drabbas man inte av svininfluensan gäller givetvis inte det argumentet vad gäller den egna funktionen, men Socialstyrelsen vill ändå att de som inte blir sjuka ska vaccinera sig för att hindra smittspridning och därmed undanröja hotbilden mot viktiga samhällsfunktioner.

Vad finns för argument då att inte vaccinera sig? Ja, det som anförs i DN är att trosföreställningar om att det på olika sätt kan vara negativt för den egna personliga hälsan. Det finns osäkerheter kring vaccinet. Och varför ta det om man inte löper en risk att insjukna? Mot detta står solidaritetsargumentet och värdet av att upprätthålla viktiga samhällsfunktioner. Med andra ord tycks konflikten stå mellan värdet av det egna personliga hälsan och värdet av andras hälsa och värdet av att upprätthålla viktiga samhällsfunktioner. Det är här den filosofiskt intressanta frågan uppstår: varför ska jag göra något som kan vara dåligt för mig för att värna värden som inte direkt ligger i mitt personliga egenintresse?

Är det bra att en riksdagsledamot är anhängare av moralisk egoism? Det är väl detta som är den väsentliga poängen med dagens DN uppslag?

Det intressanta ur allmän synvinkel är väl att solidaritetsargumentet väger så fjäderlätt mot den egna personliga föreställda nyttan av att INTE ta vaccinet.

 / Jan

Någonstans bland Platons dialoger vill jag minnas att han låter Sokrates säga att filosofin föds mellan vansinne och besinning. Detta är en tanke som tilltalar mig. Kan vansinniga bedriva filosofi? Javisst. Kan de säga något som är av värde för oss andra ”friska”? Jag tror det. Och vem är egentligen helt frisk eller helt vansinnig? Om man tänker på den andra polen – besinning- går mina tankar till det kontrollerade, det förnuftiga, det snusförnuftiga som Arne Naess så starkt belackade i sin bok Livsfilosofi. Filosofi ses gärna som en kreativ verksamhet och då är det nog förnuftigt (!) att släppa loss en visst mått av vansinne. Bör filosofi alltså vara en enbart förnuftig verksamhet? Svar nej, den bör bedrivas som en kombination av (lätt) vansinne och besinning.

Under mina studier i filosofi på Stockholms universitet hände det relativt ofta att läraren frågade om alla hade förstått det som gåtts igenom eller om någon behövde få det förklarat igen. Det hände relativt ofta att jag var ensam om att räcka upp handen. Jag har alltid haft svårt att förstå filosofi. Jag är trögtänkt och tänker långsamt. Trots det har jag hållit på med det över 15 år. När jag tänker efter inser jag att jag faktiskt älskar filosofi och känner en stark tacksamhet till filosofin som varit en ledsagare och tröst i livet. Men också en förmanare och utmanare att driva tankarna vidare till sin spets. Det finns något alldeles speciellt inom filosofin som är svårt att förklara men som ger en absolut visshet när det erfars. Känslan av hopp och vitalitet. En känsla av att släppa in frisk luft i rummet. Syresätta och vederkvicka en trött själ.

Hur ska då filosofi bedrivas och vilka ska bedriva den? Är filosofi enbart för de begåvade? De intellektuella? Eller de mycket intelligenta människorna? De kognitiva ekvilibristerna som i realtid ser samband som är osynliga för oss andra trögtänkta? Jag tror att frånvaron av filosofin i vårt samhälle har varit till nackdel för samhället i stort. Jag tror också att detta bygger på idén och tanken att filosofi bör vara en intellektuell verksamhet. Detta tror jag skrämmer många som inte upplever sig tillräckligt begåvade för att bedriva filosofi. Det kan även vara förknippat med upplevelser av skam att behöva framstå som dum. Om det finns ett mer eller mindre uttalat krav på att filosofi ska bedrivas med skärpa och precision så förlorar man viktiga kvalitéer på vägen. Filosofiska samtal kan generera identifikation, empati, förståelse, mänsklig värme och gemenskap. Ska man akta sig för att vara ”intellektuellt slapp” som en mediaberömd filosof aldrig tröttnar på att påpeka, går viktiga värden som dessa förlorade.

Akademikerna är huvudsakligen de som bedriver filosofin och för ca 10 års sedan fick den akademiska filosofin kritik för att vara intramural, abstrakt, inåtvänd och hypotetisk av filosofiska praktiker som ville föra ut filosofin till folket. Det är sant att akademisk filosofi är svår och otillgänglig för vanliga döda, men det hindrar inte att var och en bedriver filosofi utifrån sina unika förutsättningar. Det jag invänder mot är att främja ett specifikt ideal att bedriva filosofi som inte passar folk överlag och som diskriminerar och skambelägger. Istället behöver det normativa idealet att bedriva filosofi som finns inom akademin omvärderas. Tanken på att det finns ”rätt” och ”fel” sätt att bedriva filosofi utestänger inte bara normalbegåvade utan även de svagt intellektuellt begåvade och de rent ointelligenta. Nu tror jag inte att någon fackfilosof skulle ha invändningar mot att filosofi skulle bedrivas mellan förståndshandikappade exempelvis. Jag tänker att även filosofer bör kunna få vara trögtänkta och t o m korkade. Själv är jag nog en trögtänkt och ibland korkad filosof. Men detta upplever jag inte som ett större problem. Tvärtom ser jag det som en möjlighet att få fatt i något riktigt intressant. Vid ett seminarium jag höll avbröt en deltagare och sa ”det var det mest korkade jag hört”. Ett mycket bra och konstruktivt inlägg, därför att det korkade skapade öppningar och frågor av undersökande natur. Wittgenstein sa vid något tillfälle att om inte något dumt sas kunde inte heller något intelligent sägas. Det kan man tänka vidare på. Jag tror att filosofi när det bedrivs som bäst gör oss perplexa. I det perplexa kan någonting annat komma in. Någonting nytt och något som rubbar och ifrågasätter våra invanda tankemönster och antaganden. Mästare på ”ordmatematik” vars egentliga agenda är att vinna diskussionen, missar själva poängen med filosofins klassiska syfte: att söka sanning och visdom.

Den intressanta filosofin kan komma från oväntat håll. De filosofiska salongerna på stadsbiblioteket visar detta. För mig är det en njutning att höra helt skilda människor komma samman och utbyta tankar och erfarenheter med egentligen en enda sak gemensam: intresset för filosofin och att filosofera. Nya tankar tänks. Nya tankebanor skapas. Och nya frågor formuleras. Och nya problem upptäcks.

Filosofi är för alla. För de intelligenta, för de normalbegåvade, för de lite dumma och för de rejält korkade. Förutsättningarna för bra filosofi är inte att man är mycket intelligent eller verbalt begåvad. Istället bör det handla om ett slitstarkt intresse för att söka sofon trots alla de frustrationer som väcks till liv av att ställa frågor som bara ger ännu fler frågor. Det bör handla om ett genuint intresse att utbyta tankar med andra utan att prestige och andra mänskliga dåliga sidor får förstöra samtalet allt för mycket.

Nästa salong 21 oktober ska handla om förtjänst och ansvar. Jag märker på mig själv hur jag spontant sitter och grubblar på detta samband när jag sitter på tunnelbanan eller väntar på något någonstans. På mitt alldeles eget trögtänkta och långsamma sätt. Hur ska Lars och Dan lägga upp ingången i detta tro? Det är intressant och det intressanta fyller mina väntrum i livet med innehåll och mening. Detta är filosofins credo och behållning oavsett hur smart eller intellektuellt slapp man är.

/ Jan

Samma dag sände SR P1 ett inslag där en psykolog intervjuades som var specialiserad på sexualförbrytares psyke. Vad jag förstod utgjorde ensamhet och social isolering en avgörande parameter som förklaring till varför man blev sexualförbrytare.

Det finns en allmän och medial förkärlek att vilja hitta kausala förklaringsmodeller till varför man gör som man gör och varför man blir den man blir. Risken med dessa är att de i sin reduktiva form förenklar komplicerade samband till den milda grad att förklaringsvärdet urholkas. Orsakar ensamhet pedofili? Knappast. Det finns ensamma människor som är socialt isolerade som inte blir pedofiler, vilket är ett uppenbart faktum som motsäger ett starkt orsaksförhållande mellan ensamhet och pedofili. Samma tankefel kan man se i andra debatter exempelvis påståendet att ”låg serotoninnivå orsakar depression”, vilket är samma slags förenkling och felslut som kan få allvarliga konsekvenser.

En återkommande tanke i utforskandet av fenomenet ondska är just att den kan förklaras och därmed bortförklaras som en effekt av att patologiskt psyke. Ondska finns inte utan är enbart en effekt av att vissa psykologiska dysfunktionella mekanismer är i spel, tycks vara tanken. Psykoanalytisk teori har gjort försök att förklara ondska just utifrån inre bristande integrationsförsök att en människas konfrontation med en ogynnsam utvecklingspsykologisk uppväxtmiljö. Nietzsche skrev någonstans att det som påverkar oss människor mer än de konkreta påtagliga onda faktorerna är bristen på de goda. Men detta är en besynnerlig tanke. Hur kan ingenting ge effekt på någonting? Är det inte dags att fundera över vår förkärlek till kausala samband och fundera på alternativa sätt att se på fenomen som ondska?

Ett alternativt synsätt kan vara följande: man gör det onda därför att man vill göra det onda. Det onda är ett värde på samma sätt som det goda är ett värde. Om man går med på att människan har möjlighet att göra val så tycks val stå mellan valet av olika värden. Val till sin natur är värdegrundade. Vi väljer något med skälet att det potentiella värdet ska realiseras. Exempelvis väljer jag att köra dubbfritt för att jag vill främja miljövärdet. Människan står ständigt inför det fundamentala valet mellan det goda och det onda. En del väljer det onda. Val som görs med skälet att man vill det onda. Är inte pedofiler exempel på en grupp som väljer de onda värdena? Exempelvis en förälder till en två-åring som plågas med nålar i underlivet, filmas för att läggas ut på nätet, är väl just ett exempel på relationen mellan onda avsikter och realiserandet av det onda värdet som i sin tur köps av andra och bidrar till omsättningen på 140 miljarder. Förenklade försök att härleda orsak och verkan tycks för mig innebära att det personliga valet och ansvaret kommer bort. Detta är givetvis en lockande tanke. Att se sig själv som ett offer för sitt psyke och sin historia och utan möjlighet att välja det goda. Understödd av experter på människans psyke som kan förklara varför man gör som gör och varför man blev som man blev. Har en pedofil ett val mellan det goda eller det onda? Eller väljer han/hon så som Sartre hävdade att de flesta av oss väljer: vi väljer att inte välja.

Jan

När du väl gjort valet så raderas ditt minne och du vet inte att du ligger i en tank och flyter kopplad till diverse slangar och elektroder. Du har fullständigt naturtrogna upplevelser av upplevelsemaskinens manipulationer av din kropp och hjärna. Du är helt och hållet övertygad om att allt verkligen händer så som det ter sig. Frågan om livets värde reser sig: är det bara hur våra liv upplevs från insidan som är viktigt?

Nozicks poäng är att vi vill något mer än enbart uppleva vårt liv. Vi vill inte bara tro att vi gör saker. Vi vill även göra saker. I den verkliga verkligheten. Vi vill uträtta saker, förverkliga våra målsättningar. Inom ramen för tankeexperimentet kan man föreställa sig det fundamentala valet inför hur man vill leva sitt liv. Antingen reducera livet till att existera enbart på en upplevelsenivå eller att existera både på en upplevelsenivå och inom ramen för handlingslivet.

För de flesta av oss framstår nog upplevelsemaskinen som en skrämmande tanke. Men varför egentligen? Borde inte en person med låg livskvalité välja livet i upplevelsemaskinen istället för att lida sig igenom ett liv med låg kvalité? Det kan ju förefalla vara det förnuftiga alternativet. Å andra sidan är det inte på det sättet att Nozicks upplevelsemaskin i många stycken redan finns etablerade i våra liv?

En vän till mig beskrev sitt liv som att gå från den ena skärmen (dataskärmen) till den andra (tv–skärmen). Framför skärmen lever vi oss in i det som pågår och på ett sätt kan man påstå att vi är uppkopplade och sugs in i det som vi upplever via skärmen. Många tycks ge sitt liv upplevelsebaserat värde genom det liv de har på nätet. Det värdeskapande livet levs på nätet och via spel och sajter som second life kan vi rekonstruera en värld som i stora delar tycks påminna om Nozicks upplevelsemaskin. Ett annat exempel kan vara kan vara att direkt manipulera hjärna för att på kemisk väg uppnå ett liv som upplevs som bättre.

Idag äter ca 7,1 % av Sveriges befolkning antidepressiva medel. I runda tal handlar det om mellan 600-700 000 personer som varje dag tar sin dos SSRI-preparat. Upplevelsen av ens liv förändras och man ser i bästa fall mer positivt på sitt liv och kan uthärda och stå ut med det liv man har tillskapat sig. Livsidealet tycks vara att existera främst på upplevelseplanet och genom detta skänka sitt liv värde som gör det värt att leva. Men parallellen till Nozicks upplevelsemaskin ställer oss inför de frågor som många värjer sig mot att besvara: vad ger mitt liv mening i betydelsen vilka värden jag eftersträvar? Väljer jag upplevelsebaserade värden eller väljer jag att leva i handling när det kommer till kritan? Exempelvis att oberoende min positiva eller negativa upplevelse uträttar jag någonting i handling som har värde oberoende min värdering av hur det upplevs.

Många skulle nog invända mot detta och påstå att det målas upp en falsk dikotomi mellan upplevelse och handling. Antidepressiva mediciner ska möjliggöra handling. Men detta är ett argument som personer som ser på depressioner som biologiska maskinfel knappast kan instämma i. Ett vanligt argument för att ta antidepressiva mediciner är liknelsen att depression är brist på serotonin på samma sätt som diabetes är brist på insulin. Om man är beredd att ta medicin mot en rent somatisk åkomma, varför är man då inte beredd att ta medicin mot psykiska besvär? Anhängare av denna argumentationslinje torde hävda att detta är intuitioner som antingen är grundade i slappt intellektuellt tänkande i bästa fall och vidskepelse i sämsta fall. Men tanken på att våra handlingar springer ur en agens som är kemiskt manipulerad är inte oproblematisk.

Jämför en deprimerad person vars handlingsliv springer ur en hjärna som är kemiskt påverkad av SSRI preparat och en deprimerad person som inte lever under kemisk påverkan. De värden som genereras via upplevelse och handling kommer i första fallet troligen enligt plan vara högre på den rena upplevelsenivån än i det andra fallet. Men vad Nozicks tankeexperiment lär oss är att de värden vi eftersträvar i livet inte enbart är de rena upplevelsebaserade värdena. Vi eftersträvar även de värden som följer av att förverkliga och genom handling lösa exempelvis viktiga livsproblem. En person som är deprimerad och som utan påverkan av serotoninhöjande preparat lyckas med att genomföra de förbättringar som medför depressionen som symptom på det olyckliga eller illa levda livet, tillskapar således värden som ligger utanför det rena upplevelsebaserade värdeskapandet. Dessa värden är otillgängliga för gruppen av SSRI-brukare. På kemisk väg manipuleras hjärnan att uppleva verkligheten bättre än så den framstod innan medicineringen påbörjades. Men priset som betalas är att de värden som kan genereras genom ett handlingsliv som inte är påverkat av en SSRI-manipulerad hjärna inte kan realiseras. Ett piller kan aldrig lösa en människas livsproblem. Ett livslångt bruk av SSRI kan jämställas med livet i upplevelsemaskinen.

En depression kan man se som en grå kompromiss mellan oförmågan att leva ett gott liv och oviljan att uppleva psykisk smärta, alltså att undvika negativa upplevelsebaserade värden. En depression kan ses som en brandvägg som skyddar personen från att falla ner i en djupare kris som upplevs som ohanterlig på upplevelsenivån men som regleras av ens grundläggande värderingar. Dessa värderingar är vanligen inriktade mot upplevelsebaserade värden. Värdet av att må dåligt är exempel på ett sådant negativt värde. Denna uppsättning värderingar borde istället klokt omvärderas till att uppvärdera handlingslivet framför upplevelselivet. Om man träffas 10 gånger för att baka buller har det antidepressiva effekter. Om man ger sig ut i spåret och springer har detta antidepressiva effekter. Personligen skulle jag påstå att bedriva filosofi ger antidepressiva effekter. En sak som vanligen försummas inom ramen för det medicinska paradigmet är det faktum att om man tror på sitt liv och sin egen förmåga har detta antidepressiva effekter. Placeboeffekten vad gäller antidepressiva medel är så hög som 75-80%.

När debatten om SSRI skalas ner kvarstår det ekonomiska argumentet. En hel serie behandling av SSRI preparat kostar lika mycket som en terapitimma. Marknaden för SSRI är i runda slängar värd 15 miljarder i Sverige varav 11 miljarder betalas via skattenotan. Att påstå att risken för osaklig debatt är stor är nog ett understatement. Detta tillsammans med värderingen att det är min upplevelse som förlänar mitt liv dess värde och mening gör det bedrägligt att välja SSRI-vägen istället för att i grunden göra upp med ens livsideal och livsföring. Det viktigaste argumentet mot antidepressiva medel är således att depressionen som potential att nå sina djupt liggande subjektiva trosföreställningar om livet mål och värde blockeras därför att verklighetsbilden förvrängs och vanställs. Du mår bättre (i bästa fall) än vad du egentligen borde göra. Och värderingen att livets värde bör vara upplevelsebaserat och inte handlingsbaserat står i vägen för att nå det goda livet på autentisk väg och inte på kemisk väg. Ditt liv väntar på dig som lever i de grå slöjornas värld och det förutsätter att du väljer det levda livet istället för livet i upplevelsemaskinen.

/Jan