Jämlikhetsretorik
Posted on July 11, 2009
Filed Under Dagens Sherpa | Leave a Comment
Hanne Kjöller har fått lite kritik här på Sherpa senaste tiden, och idag följer också jag denna minitrend. Jag blir helt enkelt förvirrad när jag läser dagens ledarkrönika (fast jag har gjort mina lappningsförsök, vilket vi kommer till). Kjöller argumenterar i jämlikhetstermer för kvalitetsmätning av läkare och därmed möjligheterna för var och en att kunna informera sig kring den tilltänktas kompetens. Men hon verkar skifta betydelse nästan varje gång hon använder termen.
Kjöller menar att kvalitetsmätning av enskilda läkare ytterst är en fråga om jämlikhet, om ”att också den som inte själv är läkare eller har några tentakler in i vården ska kunna informera sig.” En ”jämlikhetsreform” kallar hon således förslaget. Men motståndet hittar hon hos socialdemokraterna, som hellre talar om ”nationell certifiering, om att det är bättre att i förväg kunna rensa ut vårdgivare som inte håller måttet än att efteråt ranka de bästa. ”
”Men det är två helt skilda saker”, fortsätter Kjöller. En certifiering gör endast lägstanivån mer jämlik. ”Men”, avslutar hon, ”den som på allvar vill se en kvalitetsutveckling inom vården måste acceptera ojämlikheter och att någon går före och visar vägen.” [citatet språkligt rättat]
Ok, helt plötsligt måste vi alltså acceptera ojämlikhet för en kvalitetsutveckling. Men var det inte nyss en ”jämlikhetsreform” vi talat om, alltså ökad jämlikhet?
Kjöllers märkliga slutvändning från propagerande för jämlikhet till ojämlikhet gjorde mig genuint förvirrad, men efter lite rekonstruktion tror jag att det hon menar är ungefär följande: Det innebär större jämlikhet att inte endast de med kontakter inom vården kan få reda på vilka läkare som är bättre än andra på det aktuella ingreppet etc. Därför är förslaget bäst rubricerat som en jämlikhetsreform. Socialdemokraternas förslag ökar visserligen också jämlikheten, men otillräckligt. Därför måste vi acceptera att läkare graderas, alltså att alla inte behandlas som lika bra.
Nåt sånt tror jag hon menar. Men att kalla en gradering av läkare för att ”acceptera ojämlikheter” tycks mig gravt missvisande, nästan Freudianskt. ”Jämlikhet” handlar ju om alla människors lika värde, och i det sammanhang Kjöller introducerat det i texten handlar det mera specifikt om människors lika möjligheter att kunna skaffa sig god vård. Socialdemokraternas förslag verkar i det avseendet vara jämlikhetsökande. Men huruvida kvalitetsmätning av individuella läkare är genuint jämlikhetsökande verkar mera oklart. Dels beror det ju på hur kvaliteten mäts – det finns ju mängder med olika sätt att skapa statistik och därifrån till kvalitetsutslag är det ju inte en lätt väg. Dels beror det ju på vilka reella möjligheter individuella vårdtagare har att använda informationen. Men en viktig aspekt som Kjöllers argumentation borde ta hänsyn till är ju om informationen, även givet att den både ger en bra indikation och vi kan utnyttja den i våra vårdval, verkligen gynnar flera människor än dem som redan är duktiga på att hävda sig i vårdapparaten, dvs människor bortom dem med stora ekonomiska resurser och de välutbildade och argumentativa. Risken är annars att reformen endast leder till mindre godtycklighet mellan människor inom dessa redan privilegierade grupper. Att det finns en formell möjlighet till större valmöjlighet är ju allmänt inte detsamma som att utfallet de facto blir mera jämlikt.
Att en reform i praktiken främst gynnar de redan gynnande – om vi nu skulle anta att det är det mest troliga – är förstås inget automatiskt avgörande argument mot förslaget som sådant, men det skulle göra det minst sagt missvisande att rubricera det som ”jämlikhetsreform”. Kjöllers är knappast omedveten om dessa komplikationer, men väljer ändå att karakterisera frågeställningen på ett sätt som – förutom att vara förvirrande – inte kan kallas annat än retoriskt.
//Niklas
Comments
Leave a Reply
