Flygvärdinnor som objekt

Posted on November 26, 2009
Filed Under Dagens Sherpa | 1 Comment

Ni vet den där känslan av att vara ”på fel fest”, känslan av att man stigit in nånstans och inte längre känner sig bekväm där man hamnat. För tillfället reser jag en hel del med Ryan Air. Där känner man sig ofta en smula ovälkommen, för de jäktar gärna på sina resenärer, har aldrig växelpengar och är Aeroflot-raka på ett sätt som gränsar till otrevlighet. Idag kände jag mig dock bedrövad på ett nytt sätt i kabinen. Jag tog nämligen emot ett exemplar av Ryanair Magazine. Omslaget, och mittupslagstemat, behandlade 2010 Cabin Crew Charity Calendar.

Kvällen innan hade jag börjat titta på den DVD-box av första säsongen av West Wing (Vita Huset alltså) som jag lånat för alldeles för länge av en kompis, och slagits av hur glädjande jämställt teamet kring presidenten var. Trots allt det där amerikanska ”my beautiful daughter” och ”my beloved wife” som förstås ändå sipprade ut när det handlade om familjemedlemmar och family values i allmänhet, så finns det en underbart befriande, totalt ickeobjektifierande stämning mellan huvudpersonerna i serien. De är människor först, vare sig de pratar idéer eller kommenterar varandra på festen, och behandlar varandra genuint jämställt både i ämbetsrummen, vid pokerbordet och i korridoren. Och det känns inte tillgjort eller krystat alls, bara underbart befriande (kontrasten är ju desto större eftersom Mad Men, min favoritserie just nu – medvetet – visar upp den diametrala motsatsen).

Men knappt har jag hunnit vakna från gårdagens West Wing-maraton förrän jag sitter och stirrar på Ryanairs flygmagasin. Och möts av en flygvärdinna som sitter på knä i trådsmal bikini, vattendroppar på huden och läpparna särade, med blicken snett uppåt. Hela rubbet alltså. Som vilket nummer av Café som helst. Hon är till och med namnlös. Inne i tidningens sexsidiga uppslag används åtminstone förnamnen – dock inte på den sandkornstäckta rumpa som pryder de två första sidorna – men omslagsflickan är utan namn. ”Dream Girls” är rubriken, så man ska kanske fylla i själv. ”Vad heter du?” frågar Richard Gere Julia Roberts i Pretty Woman. ”Vad vill du att jag ska heta?” svarar hon.

Jag sitter alltså med tidningen i handen och undrar vad som gått snett. Varför vi sitter här, 2010 om ett ögonblick, och fortfarande serveras objektifierande drömmar av flickorna (som det heter i sammanhanget) – dvs den personal som samtidigt går runt i planet och tar våra matbeställningar – som om det vore den naturligaste sak i världen. Det känns så makalöst absurt. Flygtidningar gör ju som bekant en poäng av att bara behandla ämnen som inte ska kunna uppröra: resor, mode, lite nedsteg i olika länders charmiga eller exotiska egenheter, och så 90 % reklam på det. Men under täckmanteln ”går till välgörenhet” så serveras vi här helt ogenerat personalen som objekt: ”Ever wondered what the Ryanair cabin crew look like out of uniform?” lyder ingressen.

Det behöver vi alltså inte undra över länge. (Åtminstone inte vad gäller den utvalda kvinnodelen av personalen som skeppats till Alicante för att visas upp ”as naked as nature intended” som redaktören drömmande skriver. Min värdinna för dagen är dock man och därmed direktdiskvalificerad. Så hur han ser ut utan uniform får jag inte veta.) Men det jag undrar över är tyvärr inte det, utan vad det är som gör att hela denna dystra bild av Mäns Drömmar kommer till skott. Det kräver ju så mycket av oss, egentligen. Nån ska hitta på idén: ”Ja, låt oss klä av våra snyggaste tjejer och göra dem till bikinibrudar. Vilken resenär har inte drömt om nåt sånt när de serverats av någon av dessa läckerbitar?” Och istället för att svara ”Är du inte klok, det är ju tokmossigt! Vår personal är väl inga jävla objekt heller, de arbetar ju stenhårt med allt trams vi tvingar på dem att sälja förutom själva serveringen: rökfria cigaretter och biljetter till Londontåget och lotter och fan och hans moster. Nu vill du göra deras kroppar till handelsvara också – du borde ju fan skämmas!” så är det alltså ett gäng personer i beslutande och utförande ställning som säger ”vilken toppenidé, så gör vi”, och tillräckligt många av flygvärdinnorna tycker ”ja det är väl en kul grej” – eller blir tillräckligt hedrade eller faller för trycket eller vad det nu är – för att projektet ska gå i lås. Och därtill ska tusentals resenärer bejaka det, eller åtminstone vara tillräckligt likgiltiga inför projektet för att högen av protester till HK inte ska sätta stopp för nästa års kalenderprojekt.

Fast så tänker jag att det är ju så med samhället, att vi inte behöver hitta på så mycket. Så många idéer och roller finns ju där, alldeles färdiga. Förlagan på plats, kamerautrustningen redan riggad. Bara att hoppa in och klä av sig. Eller sitta och stirra. Det är ju nåt fantastisk, egentligen, det där med livsvärlden som ständigt omger oss. Men ibland gör den mig ganska nedslagen.

//Niklas

Comments

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /customers/b/1/b/filosofigruppen.se/httpd.www/sherpa/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 405

One Response to “Flygvärdinnor som objekt”

  1. Anton on November 28th, 2009 3:32 am

    Så sant, så sant! Häpnar varje gång jag reser med Ryanair, och jag frågar mig själv gång på gång om det här verkligen är beslutat på styrelsenivå.
    Är dock kluven inför framtida resor eftersom jag å ena sidan vill slippa tramset och ta avstånd från det, men å andra sidan även resa i solidaritetssyfte mot flygvärdinnorna och kanske slänga in något snällt ord här och där.

Leave a Reply