På besök i det förlovade väntelandet
Posted on January 10, 2010
Filed Under Dagens Sherpa | Leave a Comment
Häromdagen fick jag ta min 6-månaders bebis till akuten – han hade virat ett hårstrå runt en tå så att det skar in djupt. Jag gjorde härvidlag några erfarenheter och reflektioner.
Först – det är väldigt skönt att vården är så lättillgänglig och i princip avgiftsfri (för barn till och med helt avgiftsfri). Vi var på resa men kunde helt enkelt stanna till vid närmsta lite större stad och uppsöka akuten. Inga frågor om försäkringen täcker eller vem som ska ta det ekonomiska ansvaret. Vi blev väl omhändertagna, fick båda sova över på sjukhuset och fick (till slut) kompetent hjälp.
Jag har också ett par kritiska reflektioner. De har båda att göra med att vi mötte vården i form av ett stort hierarkiskt system. Den mest uppenbara följden av detta var att vi slussade runt mellan en rad avdelningar och fick tillbringa många timmar med att vänta. Från akuten skickades vi till jourläkarmottagningen, sen vidare till barnakuten, som skickade oss tillbaka till akuten, för att till sist hamna på ortopeden. På tre av dessa ställen fick vi vänta minst 2 timmar innan något gjordes och på tre fick vi först träffa en sjuksköterska som inte gjorde något annat än att be oss vänta på läkaren. Dag två fick vi vänta till lunchtid innan specialistläkaren snabbt tittade på tån och ordinerade penicillin och Ipren och skickade hem oss.
Dessa väntetider är på intet vis extrema, men de hade kunnat vara avsevärt kortare. Vården tycks vara organiserad för att minimera risken att läkare sitter och väntar på patienter. Man ska först träffa undersköterskor och/eller sjuksköterskor, som, får man anta, själva löser ett fåtal fall (?). Sen ska man vänta tills läkaren har en stund över i sitt upptagna program. Detta har fördelen att läkares tid tillvaratas mycket effektivt (om de inte blir för stressade). Å andra sidan har det nackdelen att det slösas med patienternas tid. De flesta patienterna bidrar rimligen mindre till samhället per tidsenhet, men frågan är om skillnaden är så stor att den motiverar all den väntan som vårdsystemet innebär. Troligen har man inte gjort en sådan avvägning utan organisation ser till sin uppgift och sina resurser, men eftersom vården är statligt finansierad så borde man någon gång anlägga ett större systemperspektiv.
Min andra reflektion är att de allra flesta icke-läkare vi träffade tycktes väldigt ovilliga att själva göra några bedömningar eller åtgärder. Faktiskt tycktes de inte särskilt kunniga trots många års erfarenhet. Ofta frågade de oss vad vi trodde var bäst, även om sådana grundläggande vårdfärdigheter som sårrengöring och förbandsläggning(!). En sjuksköterska hävdade att Iprenet som läkaren ordinerade enbart var för smärtlindring, varför vi fann det onödigt, men sen visade det sig att det främst var avsett att hämma inflammationen. Detta kan nu vara en ren statistisk slump, men min misstanke väcks ändå att systemet med läkare i toppen med exklusiv rätt att ställa diagnos och välja behandling, med sköterskor som hjälpredor, minskar incitamenten för de senare att faktiskt lära sig vårda. Frågan är om inte många åkommor skulle kunna tas väl om hand av något mindre välutbildad personal med något mer tid att möta patienten.
/Kalle
Comments
Leave a Reply
