Den lilla moralen och den enkla men svåra kommunikationen

Posted on February 10, 2010
Filed Under Dagens Sherpa | 1 Comment

När jag hör ordet ’etikett’ tänker jag främst på konventioner som inte har mycket, om ens alls, med moral att göra. Som vilka bestick man använder till vilka rätter, om man ”får” ta kniven i munnen, eller när man ”måste” ha slips eller inte. Mer eller mindre tramsiga saker som det inte finns någon yttre rättfärdigande för. Eller om det en gång fanns så är den lika obsolet som de flesta mathygientips som finns i gamla testamentet. Ändå kommer moralfrågorna väldigt ofta in också i etikettens rike. Ett skäl är att etikettregler, om än tramsiga i sig, genast de är tillräckligt etablerade blir en standard människor förhåller sig till. Därför får ”avsteg” från etiketten betydelser i ett socialt sammanhang som har moralisk relevans. Särskilt för den som inte är nära (och därför inte har samma tillgång till löpande kommunikation) kan valet att strunta i bordsplaceringsregler och endast gå efter vilka som skulle trivas bäst bredvid varandra signalera ett avvisande som inte alls avses. Det betyder inte att vi måste hålla oss till etiketten, men väl att vi på något sätt måste förhålla oss till den.

I andra fall är moralen inte någon indirekt effekt av etikettsnavigering, utan det som rubriceras som etikettsfrågor är moralfrågor, om än i det lilla formatet. Ett exempel på detta senare ges vi i Magdalena Ribbings ”hyfs & stil”-blogg som idag handlar om flygplansetikett. Eller, som jag skulle vilja säga, flygplansetik. En upprörd thailandspassagerare beskriver sitt problem:

Jag hade beställt platsen 1D dvs till vänster i mittraden. Jag fick ett par sidan om mig som gjorde gällande att det gemensamma armstödet var avsett endast för passageraren som satt i mitten medan jag menade att jag borde få tillgång till 50% av armstödet. Detta fick till följd att personen som satt på mittplatsen hela tiden satt och stötte och tryckte på min armbåge och emellanåt även sparkade på mina fötter.

Gjorde hon rätt eller fel som insisterade, är hennes fråga. Ribbings omdöme tycks vara att det är givet att de ska dela på armstödet, och hon föreslår ett ”halva tiden var”-arrangemang, och eskalering till flygpersonalen om förslaget refuseras.

Vi ska återkomma till Ribbings rekommendationer, men först kan man ju undra varför jag menar att det här en moralfråga. Jo, för att det handlar om hur vi bör vara mot våra medmänniskor i en situation när vi måste samsas om knappa resurser. Vi sitter i ett trångt utrymme där avståndet till obekanta människor är knappt och vi kan inte rimligen ”komma undan”. Packade som sillar ska vi utfordras och ta del av underhållningen och kanske sova en stund, allt bland främlingar. Vi kan underlätta för varandra, vi kan känna oss förfördelade, vi kan känna oss kränkta. Rena labbet för moralfrågor i det lilla.

Exemplet är ganska symptomatiskt på svårigheterna vi har i situationer där vi plötsligt känner att vi riskerar att bli förfördelade. Särskilt när problemet är nytt för oss. Frågeställaren menade att man borde dela på stödet, mittresenärerna uttryckte en annan åsikt. Ingen accepterade den andres omdöme, och så satt de en hel thailandsflygning och gerillakrigade. Inte vad man drömmer om under en långflygning, direkt. Ett alternativ som många nog väljer är att inte vilja ”ställa till en scen” och istället böja sig för den som klart och tydligt uttrycker ett ”såhär är det”-påstående; men då suttit och känt sig orättvist behandlad (nedtryckt i stolen i både bokstavlig och bildlig mening). Inte heller idealt.

Det finns minst tre olika ’bör’-frågor här: (i) etikettbör: finns en etablerad etikettregel att hänvisa till; (ii) moralbör: är den i så fall moraliskt rätt? och (iii) hur bör man hantera en sån här situation om man hamnar i den?

(i) Om det finns en etablerad etikettregel kan den ge en utväg så vi slipper känna oss ”fel” eller kränkta om vi följer den, vare sig vi håller med om dess innehåll eller inte. Ribbing hänvisade inte till någon specifik sådan regel, utan mera den allmänna (moral)regeln att man delar lika. Men såvitt jag uppfattat saken finns det en åtminstone någotsånär etablerad etikettregel bland resenärer om att man bör göra precis som mittresenärerna föreslår [se * nedan för tillägg]. (Det är vad jag fått mig till livs, och flera som kommenterat artikeln har också påpekat detta som en allmän visdom i frågan bland ”vana resenärer”.) Tanken, såvitt jag förstått det, är att de som sitter ytterst har fördelen att vara ensamma om ett stöd och dessutom inte ha någon vid den sidan alls, vilket är en frihet. De som sitter inklämda i mitten och därför inte har ”ena sidan fri”-friheten bör därför får lättnaden av båda armstöden.

(ii) Antag att det är en etablerad etikettregel. Är den rätt eller borde den vara annorlunda? Man kan ju också tänka sig att Ribbings alternativ trots allt är rimligt, t ex att den som varit tidigt ute och bokat yttersäten eller fönstersätet har tagit ett större ansvar och att likaprincipen därför bör tillämpas på de ställen det är tillämpligt. Men jag tycker nog att etikettregeln är rimligast, med tanke på hur mycket sämre mittplatsen upplevs för de flesta av oss.

(iii) Hur bör man då hantera såna här situationer om de uppkommer? Hennes första råd var måhända rimligt, men här är Ribbing ute och cyklar. Ordagrant säger hon såhär:

Så vad du skulle ha gjort är att vänligt och soligt ha sagt till medpassageraren ungefär “vi delar väl på komforten, du har armstödet första timmen, jag den andra”. Skulle ditt förslag avvisas bör flygvärdinna eller steward tillkallas för att lösa problemet. Det är ju otroligt pinsamt och barnsligt men kanske det hjälper.

Att tillkalla personalen att lösa konflikten är närmast att jämföra med att tillkalla polis om någon inte lämnar företräde vid övergångsstället. Det är överdrivet och borgar knappast för en trevlig fortsatt resa. Dessutom är det nåt som missar målet med ”soligt” framslängda ”förslag” med eskalering som nästa steg. Visst kan det finnas situationer när man bara säger hur det ligger till innan man tillkallar förstärkt polis, men det här är knappast en sån. Istället bör man göra det där så enkla och samtidigt så svåra: kommunicera rakt och samtidigt empatiskt med sin medmänniska. Både frågeställaren och mittresenärerna verkar här framlagt sin position och sen regredierat till ställningskrig snarare än att försöka komma överens. Det är att missa ganska många nyanser av vad kommunikation har att erbjuda. Det är förstås inte säkert, men förmodligen hade det räckt att någon av de två gått från framläggande av Generella Principer (Dela lika vs Mittenföreträde) till att visa grundläggande erkännande av den andre, att man ser den andre och dess behov också i det man föreslår. För mittenföreträde-paret handlar det kanske om att berätta att de förstår att det är sämre för frågeställaren, men försäkra om att tanken inte är att tillskansa sig orättvisa fördelar, utan att hänvisa till att det är så trångt i mitten och att det är därför stödet är avsett främst för dem. Ge skäl, men samtidigt visa att man ser andra sidan av det. (Ofta räcker med något så enkelt som att säga hur man tycker att det borde vara och sedan fråga om den andre tycker att det är ok. Alltså verkligen fråga, inte retoriskt utan genom att titta på den andre och fråga som man frågar en fråga på riktigt.) Visst finns det personer som är helt stängda för en erkännande dialog, men de är faktiskt förvånansvärt få.

Jag skriver ”enkelt”, men det är förstås en sanning med modifikation. Att vara empatisk, rak och personlig i situationer där man möter motstånd kommer inte lätt för de flesta av oss. Istället sluter vi oss, antingen genom att böja oss med ett inre ”det är inte värt det” eller genom att gå i öppen kamp. Men hur evolutionärt gångbara såna impulser än varit leder de idag ofta fel. Även om det är extra tydligt när vi är instängda i ett flygplan och inte kan komma undan, är mycket av vår vardag fylld med mellanmänskliga situationer där vi har mera att vinna på att se varandra också när vi möter motstånd än att gå i eskalerat DEFCON-läge. Annars är risken att vi sitter där och trycker våra armar och ben mot varandra i undertryckt vrede några resor för många.

//Niklas

PS Etikett-gurun Miss Manners har också ett och annat att säga om flygetikett. Hennes svar till en resenär som menade att han borde ha rätt till maximal lutning av sitt säte när han inte klagade på om den framförvarande sänkte den till max inleds med: ”Why are you appealing to Miss Manners? Has your lawyer stopped taking your calls?

*Proceduren ska vid flera mittsäten upprepas ”utifrån och in”, så att om det är udda antal mittsäten får alla i mittdelen ett armstöd förutom den i supermitten som får två. Det kan man ju t ex se som att den som sitter så långt in i mörkret och måste störa maximalt antal personer för att pinka förtjänar den extra fringisen. Om det är jämnt antal mittsäten får de i mitten helt sonika dela lika, gissar jag.

Comments

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /customers/b/1/b/filosofigruppen.se/httpd.www/sherpa/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 405

One Response to “Den lilla moralen och den enkla men svåra kommunikationen”

  1. Thomas on January 22nd, 2012 7:40 am

    Varför är det så fel att tillkalla flygpersonal? Det är väl rimligtvis flygbolaget som ska ha en tilltänkt policy med tanke på att ingen av resenärerna har planerat något så idiotiskt som att inte ge alla var sitt armstöd? Förvisso kan det ju vara så att flygbolaget inte har inflytande över flygplansdesignen, detta vet jag inget om, men rimligtvis ligger de ju mycket närmare tillverkaren i kedjan än vad vi som resenärer gör. Det är ju dom som säljer in en image om hur komfortabelt det är att flyga med dem, låt dem då stå till svars i sådana här situationer.

Leave a Reply