Tillämpad distributiv rättvisa

Posted on March 2, 2010
Filed Under Dagens Sherpa, Rättvisa | Leave a Comment

Jag arrangerar ett läger i sommar som bygger på en stark idé om jämlikhet och solidaritet. Vissa som är intresserade av lägret har ont om pengar och upplever lägeravgiften som hög. Vissa anser att det i lägrets anda borde finnas en större solidaritet i prissättningen. Se där ett vardagligt, tillämpat problem för den distributiva rättvisan!

Låt oss se om vi kan bringa någon reda i detta. Lägret och många av deltagarna omfattar en idé om närmast kommunistisk rättvisa som jag här tar för given: Av var och efter förmåga, åt var och en efter behov. Jag utgår också från att kostnaderna för lägret inte går att påverka.* Lägret är en enskild händelse, deltagarna utgör inte en bestämd grupp utan både antalet och identiteten på deltagarna varierar med prissättningen.

För det första lever vi i ett orättvist samhälle där vissa har enorma inkomster som de inte förtjänar (eller behöver), medan andra gör sitt bästa men ändå inte får sina grundläggande behov uppfyllda. Hur förhålla sig till en sådan icke-ideal situation? Hur förhålla sig till rättvisa i ett orättvist samhälle?

Det mest uppenbara förhållningssättet är kanske att försöka leva efter sina ideal helt enkelt, även om världen är som den är.  Hur tar man isåfall betalt efter förmåga?

1) Man kan låta deltagarna betala det de vill, relativt ett rekommenderat pris. Vilja följer dock inte nödvändigtvis behov och förmåga, särskilt inte när gruppen saknar tidigare sammanhållning. Dessutom blir det svårt att beräkna hur stora inkomsterna blir och därmed om lägret kan genomföras. Om lösningen upprepas motverkas det problemet.

2) Man kan sätta pris efter inkomst, förslagsvis i ett antal steg. Inkomst är inte ett perfekt mått på förmåga att bidra, men kanske gott nog. Ett problem med denna lösning är att potentiella deltagare som inte redan tillhör kärntruppen kan utebli eftersom de inte vill, som de upplever det, betala andra deltagares kostnader.

3) Man kan sätta ett pris men samtidigt fråga efter frivilliga bidrag till utjämning, som samlas till en pott som behövande kan ansöka om stöd från. Detta undviker problemet med att “tvinga” deltagare att betala solidariskt. Tyvärr skapar det en hel del merarbete.

Det tycks alltså som om lösning 3 är bäst men kräver merarbete. Lösning 1 och 2 har tyvärr praktiska svagheter. 1 gör det svårt att förutsäga inkomsterna, 2 riskerar avskräcka nya målgrupper. I just det här fallet är den svagheten med lösning 2 viktig, vi vill satsa just på fler deltagare, gärna från nya målgrupper som inte nödvändigtvis delar rättviseidealet. Detta mål är delvis kopplat till en ambition att sprida de idéer som lägret grundas i, kanske främst en känsla av samhörighet med naturen och andra människor, men med en viss koppling till rättviseidealet. Här får vi alltså en konflikt mellan att leva efter vårt ideal och att främja vårt ideal på sikt. Kanske är det den konflikten som ligger bakom oenigheten i det här fallet. Eftersom ingen av lösningarna är bra (eftersom vi inte är beredda att lägga det arbete som krävs för 3) har vi bestämt oss för:

4) Ett fast pris för alla vuxna, lägre pris för barn och ungdomar.

Denna lösning kan förstås som en variant på lösning 2 men där graderingen inte beror direkt på inkomst utan på grupperingar av människor som grundar sig i etablerade, allmänt accepterade normer. I viss mån kostar barn mindre (mat) och lägret riktar sig mer till vuxna, men vi hade troligen inte tänkt annorlunda även om barnaktiviteterna varit lite mer påkostade. En möjlig utvidgning av 4 vore att ge lägre pris även till exempelvis studenter och arbetslösa (vissa pensionärer har det svårt men som grupp har de höga inkomster nuförtiden). Den avgörande frågan härvidlag blir inte främst om dessa grupper är de mest behövande, utan om det är en allmänt accepterad norm att de ska ges ett reducerat pris.

Efter denna undersökning hoppas jag ha tydliggjort några alternativ och deras respektive fördelar och nackdelar relativt rättviseidealet som jag tog för givet. Läger och kurser, och för den delen arbetsplatser och andra institutioner, som sluter upp bakom andra rättviseideal, som lika inkomst/resurser, eller frimarknadsfördelning (nyliberalism), måste handskas med liknande frågor: Hur förhålla sig till att vårt ideal inte är realiserat i samhället? Vill vi leva efter vårt ideal eller främja det?

/Kalle

* Det är motiverat eftersom lägret arrangeras på en kursgård som drivs i ideell anda och lärarna undervisar i samma anda. I en mening kan inte kursgården upplåtas till lägret utan en rejäl ersättning, eftersom sommarveckorna måste användas för att dra in pengar till verksamheten. Lärarna tjänar visserligen bra på detta läger men det möjliggör liknande arrangemang med mindre vinst på andra ställen.

Comments

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /customers/b/1/b/filosofigruppen.se/httpd.www/sherpa/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 405

Leave a Reply