Framtida människor

Posted on April 5, 2010
Filed Under Dagens Sherpa, Salonger | 11 Comments

I övermorgon onsdag (19.00) leder jag och Lars en salong om Klimatfrågan och framtida människor på stadsbiblioteket i Stockholm. Frågan om framtida människor har länge fascinerat mig. Som så många blev jag nästan övertygad utilitarist under min grundutbildning i filosofi på Stockholms universitet. För utilitarister är det värdet av olika utfall som är intressant, eller möjligen förväntat utfall (i någon mening). Värdet man fäster sig vid är i första hand välmående. När det gäller värdet av tillskott till befolkningen i form av framtida människor är det kanske mest naturliga utilitaristiska förhållningssättet att räkna deras välmående på samma sätt som nu existerande människors.

Totalutilitarismen säger att vi bör eftersträva största möjliga sammanlagda välmående. Det innebär att varje ny människa som har ett totalt sett positivt välmående (man brukar prata om ett “liv värt att leva”) gör världen lite bättre. Det tycks mig märkligt. Min magkänsla är att världen inte alls blir bättre bara för att det finns en till person som mår hyfsat bra. Om den personen bidrar på något sätt till kulturen eller forskningen, eller om hon har unika upplevelser som annars inte funnits i världen, då kan jag se att det gör världen rikare. Men hon lever ett typiskt liv, kanske i underkanten av normalen vad gäller välmående, då kan jag inte se att det har något värde.

När en människa väl finns är hennes välmående förstås viktigt och vi bör se till att hon har det så bra som möjligt, men frågan jag tänker på nu är värdet av att en till människa existerar över huvud taget. Det är den frågan man står inför när man funderar på att skaffa barn, eller iallafall en av frågorna. Det är också en fråga som aktualiseras av klimatfrågan och andra storskaliga effekter på det globala samhället, och vårt sätt att handskas med dem. Sådana stora skeenden påverkar inte bara hur vi kommer att må i framtiden utan också hur många vi kommer vara. Det är en aspekt man ofta bortser från, som om det inte spelar någon roll hur många vi är. Om man inte pratar om överbefolkning och hur ekosystemen kan rymma oss alla. Men oavsett om man är utilitarist ut i fingerspetsarna eller bara bryr sig om välmående som en av flera viktigheter så är en viktig aspekt av frågan om värdet av framtida människor just deras välmående. Man kan framhäva den aspekten genom att anta att en framtida människa, eller en grupp av framtida människor, kommer att totalt sett göra lika mycket nytta som skada på ekosystemet och på andra människor. Finns det då någon anledning att föredra deras existens framför deras icke-existens?

Totalutilitarismen säger ja, jag vill säga nej. Det kanske mest uppenbara alternativet till totalutilitarism är genomsnittsutilitarism, enligt vilken vi bör eftersträva högsta möjliga genomsnittliga välmående. Det innebär att tillskott till befolkningen är bra om de höjer snittet, dåliga annars. Om snittet är extremt lågt, under nollnivån (dvs. det genomsnittliga livet är inte värt att leva) så blir världen bättre om det tillkommer människor som inte heller har liv värda att leva, men aningens bättre liv än genomsnittet. Det tycks märkligt och rent allmänt tycks det märkligt att värdera genomsnittet. Det innebär ju också att det är (ungefär) lika bra att det tillkommer en ny människa med över genomsnittligt välmående, som att höja en existerande människa till samma nivå. Det krockar med min magkänsa som säger att det är viktigare att existerande människor mår så bra som möjligt än att det tillkommer människor som mår bra. Faktiskt tycks det mig som att det senare knappt har något värde alls i jämförelse.

Det ser alltså ut som att vi har att välja mellan pest och kolera om vi alls ska ge oss in på att värdera framtida befolkningsmängd. Och det är svårt att undvika eftersom våra beslut påverkar befolkningsmängden. Mer avancerade teorier har föreslagits men ingen är riktigt bra. Det verkar som att inte går att tillfredsställa alla våra intuitioner eller magkänslor när det gäller framtida människor. Jag håller för tillfället på att utveckla en ny teori som jag tror kan tillfredställa ovanlig många intuitioner. Mer om den en annan gång, eller kanske på onsdagens salong…

/Kalle

Comments

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /customers/b/1/b/filosofigruppen.se/httpd.www/sherpa/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 405

11 Responses to “Framtida människor”

  1. Björn on April 6th, 2010 10:09 am

    Imperativet “föröken eder” var relevant i en annan tid och på en annan plats. Nu är det en besvärande kvarleva som genererar onödiga moraliska bryderier och samvetskval.

    Människor som ryggar tillbaka vid tanken på t.ex. barnbegränsning är antingen (1) praktiskt taget bokstavstroende eller (2) den sorts hegelianer som i vårt ultraliberala samhälle har tagit de förras plats. Det är den – outtalade och ofta omedvetna – idén om människosläktets preformation, om “andens fenomenologi” som motiverar en ohämmad och med mänskliga drifter kompatibel framstegstro.

    Ja, och så finns det (3) de som endast av gammal vana – inbäddade i en trögflytande kultur – rynkar på pannan åt tanken om återhållsamhet. Vidare (4) de som inte förmår skilja på kvalitet och kvantitet – en konsekvens av vår kognitiva apparatur, såväl som kommersialismens indoktrinering. Slutligen (5) de som uteslutande ser till sitt eget välmående, och som (av olika skäl) utgår ifrån att detta välmående är proportionellt mot avkommans storlek.

  2. Kalle on April 6th, 2010 10:53 am

    Tänkvärt. Men vad säger du om det totalutilitaristiska argumentet att fler människor med hyfsat goda liv gör världen rikare på välmående – är inte det ett skäl att skapa fler människor?

  3. Björn on April 7th, 2010 4:35 pm

    Kalle:

    Jag kan nog gå med på att fler människor med samma “hyfsat goda liv” i någon mening är bättre (eller åtminstone inte sämre) än färre människor med exakt samma livsbetingelser och -kvalitet.

    Men detta är ju en rent akademisk diskussion. Den viktiga frågan är hur vi kan uppnå en så god livskvalitet som möjligt.

    Det synes mig helt bakvänt att premiera, uppmuntra eller ens acceptera befolkningsökning utifrån en förhoppning om att på så sätt “smeta ut” och därmed – på något magiskt sätt – förmera totaliteten av livkvalitet på jorden (vilken enskild individ skulle förresten kunna njuta av denna förmering?).

    Vårt problem är att distribuera och förhoppningsvis så småningom förmera den livskvalitet som den befintliga befolkningen åtnjuter.

    Och att döma av erfarenheterna så här långt kan vi knappast med självklarhet sluta oss till att ens detta, mindre ambitiösa, projekt är genomförbart: Så länge en stor del av världens innevånare förbrukar fler resurser än vad de själva eller jorden förmår ersätta, måste vi snarare fundera i termer av hur många människor som realistiskt och långsiktigt kan uppnå en dräglig livskvalitet överhuvudtaget.

  4. Kalle on April 8th, 2010 8:13 am

    Björn, vi tycks ha liknande utgångspunkter och jag håller med om andemeningen i det du säger. Men om fler människor med goda liv är bättre än färre så måste väl detta goda kunna vägas mot andra viktiga saker, som tex. att existerande människor får det lite bättre? Eller är existerande människors välmående alltid prioriterat, så att en mycket liten förbättring (botad förkylning) för en existerande människa är viktigare än tusen nya människor med riktigt goda liv? Det kan tyckas som en akademisk fråga när man ställer upp det så abstrakt, men svaret påverkar i hög grad rimligheten i all vår politik, i den utsträckning som den påverkar framtida människor och deras antal.

    (Att ingen enskild individ upplever många individers välmående spelar väl ingen roll? När det gäller nya människors goda liv så är det dessa människor som upplever sina liv helt enkelt, och vi som funderar på saken lägger samman det goda, precis som vi gör när vi funderar på fördelar för existerande människor.)

    Jag håller med dig om att livskvalitet för dem som finns är viktigare än totalmängden livskvalitet, i den mån den kan läggas samman över huvud taget (men i någon mening kan den det). Men det gäller att hålla tungan rätt i mun när man ska försvara den uppfattningen.

  5. Björn on April 9th, 2010 6:16 pm

    Kalle:

    Tack för ditt tänkvärda svar. Jag har inte funderat färdigt, men vill göra ett förtydligande av mitt förra inlägg.

    När jag skrev att jag nog kan gå med på att “fler människor med samma ‘hyfsat goda liv’ i någon mening är bättre (eller åtminstone inte sämre) än färre människor med exakt samma livsbetingelser och -kvalitet.” var det underförstått – inser jag nu – att jag inte tror att detta är möjligt:

    Livsbetingelserna utgörs till stor del av konstanta faktorer och ändliga resurser. Fler människor kan alltså troligtvis inte ha ‘exakt samma’ betingelser. Det är åtminstone inte självklart.

    Det kanske *är* möjligt att – genom t.ex. teknikutveckling – hålla jämna steg eller kanske t.o.m. öka den genomsnittliga livskvaliteten (och då menar jag naturligtvis på ett långsiktigt *hållbart* sätt), men jag tror inte att någon kan leda det i bevis. Och så länge detta är fallet, är det en *försiktighetsprincip* jag vill premiera i första hand.

    Visst är det så att man får hålla tungan rätt i mun… Jag kan ändå inte låta bli att förundras över hur upprörda många människor blir av tankar om återhållsamhet (i något avseende) eller gränser för människans möjligheter.

  6. Dan on April 10th, 2010 11:48 pm

    Är, så här strax innan midnatt, osäker vilken teori som mitt förslag kan tänkas vara förenligt med och detta är säkert trivialt och/eller leder till absurda konsekvenser men jag tänker att åtminstone två villkor är nödvändiga för att det är moraliskt rätt att sätta ännu en människa till världen:

    1. Att den som föds har goda prognoser att få ett liv värt att leva
    2. Att de som redan existerar får det åtminstone inte sämre av att denna nya individ tillkommer.

    Ett problem med detta förslag är då att vi ska hindra en människa att födas som vi vet blir oerhört lycklig om detta skulle göra någon redan levande människa det minsta mindre lycklig.

    Kan tänka mig att leva med ett totalutilitaristiskt utfall som inte är maxat men kanske är det magstarkt att inte gå med på att låta en oerhört lycklig människa födas om kostnaden är en sekundslång klåda för någon som redan existerar.

    Ny 2. Att de som redan existerar inte får det påtagligt sämre av att denna nya individ tillkommer.

    Eventuellt skulle jag också vilja modifiera “ett liv värt att leva” till “ett gott liv” för att undvika frågan om hur dåligt ett “liv värt att leva” kan bli men ändå vara värt besväret.

    /Dan

  7. Kalle on April 12th, 2010 11:44 pm

    Björn: Det är sant att nya/fler människor sannolikt påverkar de existerandes livsbetingelser. Men det kan mycket väl hända att det går jämt ut, att de nya använder vissa resurser men bidrar till resurspoolen genom att effektivisera användandet med ny teknik tex. Så nog är det relevant att fundera över värdet av nya människor, oavsett deras påverkan på redan existerande? Det är ju just det vi gör i den här diskussionen huvudsakligen. Jag tror alltså inte att vi kan/bör undvika frågan genom att säga att det alltid kommer att finnas bieffekter (effekter på andra). I allmänhet tycker jag det är vettigt att fundera över värdet av olika saker, även om de påverkar andra värdefulla saker.

    Det är sant att många reagerar starkt på förslag om att tex. minska antalet människor. Jag förstår det inte heller. Någon? Kanske att det uppfattas som ett existentiellt hot, att man blandar ihop frågan om framtida människors antal med ens egen rätt att existera?

  8. Kalle on April 12th, 2010 11:52 pm

    Dan: Riktighet och värde kan följas åt i det här fallet men behöver inte göra det. Tänker du dig att dina två villkor är grundade i värde eller inte? Oavsett så är den starka lexikaliteten i 2 väl stark, som du säger. Den modiferade versionen Ny 2 är rimligare. Men menar du att det inte spelar någon roll hur rikt det nya livet blir, att påtaglig försämring specificeras oberoende av vinsten så att säga?

  9. Dan on April 14th, 2010 3:55 pm

    Ja, om försämringen för en redan existerande blir påtagligt sämre så skulle jag kunna leva med att en superlycklig aldrig blir född.

    Vad menar du med riktighet och värde?

  10. Kalle on April 14th, 2010 5:22 pm

    Ok, så det är inte så att den grad av försämring du är beredd att acceptera beror på vinsten? Utan det finns en viss nivå av försämring som inte för överskridas, oavsett vinst?

    Riktighet handlar om rätt och fel, handlingars deontiska status. Värde handlar om bra och dåligt, utfalls axiologiska status.

  11. Dan on April 16th, 2010 11:30 am

    Japp, en viss nivå av försämring (upplevda av enskilda individer) utesluter alla tillkommande lyckovinster. En mycket liten försämring hos många skulle inte vara ett hinder för att tillföra en mycket lycklig människa.

Leave a Reply