Lönerörelse, Cohen och The interpersonal test – Del 1

Posted on April 8, 2010
Filed Under Dagens Sherpa | 1 Comment

Det är förhandlingstider för arbetsmarknadens parter. Civilingenjörer och vårdbiträden gör sitt bästa för att motivera varför just de ska ha största möjliga löneökningen. Kommunal brukar använda förtjänstargument av typen ”en undersköterska tjänar idag si och så mycket, vilket är mindre än hon förtjänar p.g.a. ett slitsamt och viktigt arbete”. De som representerar civilingenjörerna brukar beskriva denna grupps arbete som viktig för landets utveckling och om de inte får tillräckligt höga löner så kan de komma att fly till andra länder där de får bättre betalt.

En variant av detta argument brukar framföras av vänsterliberaler som John Rawls för varför ojämlikheter ibland är berättigade. Idén (som går under namn som trickle down, differensprincipen, paretoargumentet för ojämlikhet och hästskitsteoremet) är att alla tjänar på att de begåvade civilingenjörerna jobbar mycket. Detta genererar nämligen fördelar för hela samhället, inte minst de sämst ställda som på sikt får ökade inkomster och ökade chanser att få jobb. Om de begåvade inte får tillräckligt betalt så håller inne med sin arbetskraft vilket är sämre för alla. Så, varför blir då inte kommunalaren glad när civilingenjören får en högre lön – det är ju det bästa som kunde hända, även för vårdbiträdet?!

Det kan nog finnas flera orsaker till det uteblivna jublet. Hon kanske är Rawlsian men anser att löneskillnaderna nu börjar överstiga de som Rawls själv menade var rimliga och förenliga med ett rättvist samhälle (de begåvade får inte kräva orimligt mycket för sitt mer produktiva arbete enligt Rawls). En annan orsak till det uteblivna jublet kan vara att man är utilitarist och inser att pengarna, hedonmässigt, jobbar så extremt mycket sämre i villaområdet än bland hyresrätterna och att lite mindre incitament nog skulle räcka för att locka iväg de begåvade till jobbet på morgonen. Eller så anser man kanske att den som sliter mest och har minst flexibla arbetstider, har störst skaderisk på jobbet och minst inflytande över sina arbetsuppgifter, har de sämsta avtalen (de utan förmåner och leasingbilar) och riskerar att förtidspensioneras med kronisk värk vid 58 – förtjänar en åtminstone lika hög lön. Så tänker en del som är sådär galet tokvänster.

Eller så har man läst i G. A. Cohens “Inequality, incentives and community” och tycker det verkar tveksamt om ingenjörernas lönekrav verkligen passerar Cohens så kallade Interpersonal test. Cohen menar att vissa argument och krav är känsliga för vilken aktör som uttalar kravet och vem som lyssnar. Cohen ger några exempel på sådana situationer:

(a) I can argue that the driver over there should not be blamed for just now making a right turn on a red light, since he does not know that the rules are different outside California. But he cannot, at the moment, make that very argument, entirely sound though it may be.

(b) You want the fishing rod for recreation, and I need it to get my next meal. I know that you are so unstoical that you will be more upset if you do not get to fish than I will be if I do not get to eat. So I let you have the rod, and I cite your hypersensitivity to disappointment as my reason. It would be a lot less good for you to give that as a reason why you should have the rod.

(c) I might persuade my fellow middle class friend that, because my car is being repaired, and I consequently have to spend hours on the buses these days, I have a right to be grumpy. The same conclusion, on the same basis, sounds feeble when the audience is not my friend but a carless fellow bus passenger who is forced to endure these slow journeys every day.

Cohen jämför sedan incitamentsargument (även då framfört av våra ingenjörer) med kidnapparargumentet, nedan. Kidnapparargumentet blir givetvis mycket märkligt då det är just kidnapparen som gör det nödvändigt för föräldrarna att betala pengarna:

1. Children should be with their parents.

2. I shall not return your child unless you pay me.

3. So, you should pay me.

Analogt, enligt Cohen, utpressar de begåvade ingenjörerna de sämre ställda vårdbiträdena genom att hota att hålla inne med värdefull arbetskraft eller rymma utomlands i det fall man inte får den rätta lönen. För även civilingenjörernas egna beteende är ju just det som gör deras argument sant:

1. Samhället och de sämst ställda behöver ha ingenjörernas arbetskraft

2. Den ger vi inte ifrån oss utan en rejäl ersättning

3. Så, ge oss nu den höga lönen.

Okej, så frågan är väl hur stor bäring detta har; borde civilingenjörerna känna sig oroliga? Ett preliminärt svar är: det beror lite på, men det kan komma att revideras. Återkommer i ärendet.

Cliffhanger: mer Rawls, mer om Cohens interpersonal test och mer om hans idé om olika sorters berättigande.

/Dan

Comments

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /customers/b/1/b/filosofigruppen.se/httpd.www/sherpa/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 405

One Response to “Lönerörelse, Cohen och The interpersonal test – Del 1”

  1. Thomas on January 4th, 2012 1:29 pm

    Jag vet inte om du har återkommit någon annanstans än här, för jag läste detta precis nu. Det var i alla fall länge sedan du skrev detta. Men några tankar infinner sig spontant när jag läser:

    1. Det vore bra med referenser i sådana här och liknande inlägg, tex till fackliga förhandlingar där argument av olika slag som du tar upp används.

    2. Du målar upp bilden som om det är civilingenjörer/sjuksystrar/vilken arbetsgrupp som helst som förhandlar med alla andra om en gemensam pott som skall delas på. Men är detta verkligen en verklighetstrogen beskrivning? Återigen, referenser till riktiga dokument, avtal, lagar, ekonomiska institutioner, företag etc är på sin plats för att gör diskussionen till något annat än vardagsrums underhållning.

Leave a Reply