Kontrakt, löneerbjudanden och samtycke

Posted on May 7, 2010
Filed Under Dagens Sherpa | Leave a Comment

I veckan kom nyheten att de som jobbar på den svenska paviljongen på Världsutställningen i Shanghai har löner som eventuellt är orimligt låga. Ett argument för att dessa löner var etiskt oproblematiska var att de anställda hade samtyckt till dem när de skrev på anställningskontraktet. Bör vi godkänna det som ett tillräckligt argument? Det beror lite på vad vi anser om, dels, anställningskontraktets och samtyckets normativa roll och dels vår syn på etik. Den som anser att två (hyfsat rationella och välinformerade) parter ska få skriva vilka icke-tvingande kontrakt de vill (så länge de inte bryter mot lagen) anser att en sådan lön är oproblematisk. Den anställde kunde ha tackat nej men samtyckte till att jobba för den erbjudna lönen. Vi har ingen orsak att lägga oss i en sådan förhandling då den är både legitim och fair. Att någon försöker köpa arbetskraft för en låg kostnad är inte konstigare än att en frukthandlare vill kränga sina apelsiner för högsta möjliga pris; väljer då någon att sälja sin arbetskraft eller köpa apelsinen så är det ingen annans sak att lägga sig i. Ingen bör klandras.

Dock innebär kombinationen av följande två komponenter att svaret istället blir att kontraktet inte räcker som garant för att allt är väl och att ingen ska klandras: (i) inte sällan är den jobbsökande utsatt i det att hen konkurrerar med dussintals andra om samma tjänst, samt att kostnaderna för att inte få denna tjänst är fortsatt arbetslöshet. När detta gäller så har vi en utsatt arbetssökande som eventuellt skulle samtycka till nära på vilket kontrakt som helst för att slippa arbetslöshet. Det gör att ”frivilligheten” blir mer teoretisk än faktisk. (Från det faktum att passagerarna inte hoppar av atlantkryssaren kan man inte dra slutsatsen att de trivs med sin kryssning, att de inte blir slagna av besättningen och att maten är god; bara att de föredrar att stanna kvar ombord framför att drunkna.) När denna beskrivning stämmer med verkligheten och kombineras med det normativa antagandet att (ii) de bägge parterna (arbetsgivaren och den anställde) måste behandla varandra med respekt och ömsesidighet och därmed behöver berättiga sina handlingar mot varandra, då kan man dra slutsatsen att kontraktet ensamt inte kan garantera denna respekt och ömsesidighet. Kontraktet (och den utsatte arbetssökandes medgivande) kan alltså inte (under dessa empiriska omständigheter) garantera den sortens rättvisa på arbetsplatsen.

Så, antingen var lönen rimlig och skälig i sig eller så var den orimligt låg (hur vi kommer fram till detta en separat fråga). Var den orimligt låg så går den inte att berättiga (i så fall hade den inte varit orimlig). Om en arbetsgivare behandlar sina anställda på ett sätt som inte kan berättigas med hjälp av annat än egenintresse så kan vi klandra arbetsgivaren. Tror jag att jag tycker. Tror jag att man borde kunna tycka utan att vara uppenbart inkonsistent. Samtidigt så borde det eventuellt vara lagligt att erbjuda orättvist låga löner och tillåtet att tacka ja till orättvisa löneerbjudanden. Ja, det är en härva det där med kontrakt och samtycke, men en härva väl värd att försöka reda ut.

/Dan

Comments

Leave a Reply