Bland tomtar och troll

Posted on January 12, 2012
Filed Under Dagens Sherpa | 7 Comments

När jag flög till England för några månader sedan satt jag bredvid en trevlig medelålders kvinna från Dalarna som berättade om den medium-skola som hon gick på där och hur verksamheten som medium fungerade. Det kunde fungera olika, berättade hon, men gemensamt för just medier var att de fick kontakt med människor från andra sidan. Alltså avlidna. Hon redogjorde klart och redigt om ett gäng olika metoder och tekniker. Det var för mig helt fascinerande att höra kvinnan prata om sitt mediumskap som vilket yrke som helst, där det fanns olika inriktningar, proffs och amatörer. Helt normaliserat.

En av de saker som slog mig då var inte bara hur hon talade om det när hon väl kommit igång, utan hur enkelt hon förde saken på tal. Som om mediumskap inte var något man höjde ögonbrynen inför. Självklart mötte hon skepsis, berättade hon senare när jag sa att från mitt perspektiv hade jag väldigt svårt att tänka mig hur det kunde fungera alls eftersom jag har en rätt bestämd uppfattning om att när man dör så finns det ingen som kan kommunicera med någon annan kvar. Så kunde man ju tro, menade hon, och det gör en del, men de flesta är ändå rätt öppna för att det kan fungera. Folk tror olika, helt enkelt.

Så sant som det är sagt. I ett öppet samhälle ska förstås folk få tro lite som de vill om saker så länge de inte skadar andra genom sin tro, och jag var ganska glad över att hon verkade så obesvärad, att hon inte skrattades ut eller mobbades utan respekterades trots att hon trodde på konstigheter, även om jag samtidigt hoppades att hennes självklara hållning inför sin verksamhet kom mera från hennes egna övertygelser än från omgivningens uppmuntran om rimligheten i det hon höll på med.

Men så läser jag om polisarbetet i Värmland, där de spanat efter tips från en sierska, och blir lite orolig. För det är en sak att en privatperson tror att hon kan kommunicera med döda eller spå framtiden (som för övrigt var något helt annat, berättade kvinnan från Dalarna bestämt), en helt annan att samhälleliga verksamheter tar sådant på allvar. När polisen spanar efter blåa hus endast efter en sierskas vision är något seriöst fel. Och när denna tokighet dessutom får vidare stöd i polisens ledning finns det anledning att bli riktigt beklämd.

”Vi värderar alla tips som kommer in”, säger Dan Persson, länspolismästare i Värmland.

Och det låter ju rimligt, så ska ju polisen göra. Men man kunde tro att värdering i det här fallet består i att undersöka om sierskan har några direkta skäl för det hon tror, och om svaret blir ”jo, jag tittade in i min kristallkula och den sa att det var ett blått hus” så lägger man tipset till handlingarna. Men polisen valde alltså att endast baserat på detta tips ägna en hel dag åt att utreda ”spåret”.

 – Om vi inte har något annat att gå på så har vi inte. Vi bearbetar allt som kommer in. Vi måste utreda allt, även om vissa saker är osannolika, säger Thomas Hertzberg, insatschef vid Värmlandspolisen.

Men betyder det att om jag ringde in och sa att jag räknade frukostflingorna och fick ett primtal som resultat, och det tyder enligt mig på att den försvunne mannen fanns i en blå stuga, så skulle polisen ägna en dag åt att kolla upp det? Jag hoppas inte det. Och jag hoppas att om jag sagt något mycket detaljerat på detta sätt och det visat sig sant, så tar polisen upp tipset ur tokerihögen och följer upp hur jag kunde tro detta, eftersom det måste finnas naturliga förklaringar att hämta.

Med andra ord måste polisens val tolkas som att de stöder tron på att sierskor kan besitta övernaturliga vägar till kunskap om försvunna människor. Ett sådant stöd har absolut ingen plats i dagens offentliga verksamhet. Det strider mot alla etablerade spaningsmetoder som i sin tur ska ta stöd i vetenskapliga fakta. Polisen letar efter DNA och fingeravtryck för att det finns vetenskapliga kopplingar mellan sådana spår och gärningsmän, och de tar människor vittnesuppgifter på allvar för att det finns en liknande – om än inte lika säker – koppling där med.

Det måste förstås finnas ett utrymme för att gå på ”intuition”, och ”magkänsla” i vissa fall, men det ska förstås som ett utryck för vad som brukar kallas ”tyst kunskap”, alltså en erfarenhetsbaserad kunskap som man inte riktigt kan beskriva fullt ut, men som man ändå besitter. Men grundantagandet här är just att man har en tro på att det kan ligga något i ”känslan”. Om man möter något som man absolut inte kan ta på allvar så ska det behandlas därefter. Hertzbergs svar är därför mycket mera besvärande än han verkar förstå när han på frågan om de betalat för en spådom någon gång säger:

 –  Det har säkert hänt på andra polismyndigheter. Man får inte vara främmande för något. Kommer man inte längre, så kan man ju fråga sig vad det egentligen kostar att vända sig till en sierska? Jo, det är ju lite pengar, men det kan ju ge resultat, säger Thomas Hertzberg.

Lite pengar? Jag vet inte hur många poliser som varit inblandade i letandet efter tomtar och troll i värmländska skogarna, men jag gissar att det motsvarar en hel del insatser som kunde användas till andra ärenden, om nu inte de kunde hitta något mera vettigt sätt att spana på i det aktuella fallet.

Någon PR-dröm är det knappast för polisen. Så låt oss hoppas att andra typer av medier bidrar till att dessa avarter av spaningsarbete endast håller till där de hör hemma: i sagornas värld.

//Niklas

Comments

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /customers/b/1/b/filosofigruppen.se/httpd.www/sherpa/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 405

7 Responses to “Bland tomtar och troll”

  1. george on January 12th, 2012 9:36 pm

    militären har i decennier anänt sig av det så varför skulle inte polisen kunna göra det?
    problem med filosofi är att acceptansen existerar inte enbart för att man misslyckas i det logiska resonemnaget och det pga strikta grundläggande värderingar man utgår ifrån. därmed har filosofin i andra kulturer sett annorlunda ut, inte pga kunskap eller större acceptans, just att det är väldigt styrt av kultur. t.ex. bruce och john klingbiel uteslöts ur filosofisamfundet pga att deras slutsats visade sig inte vara förenligt med vad kultur förespråkar. därmed alla medel sattes in att reglera till det normala igen. så sagornas värld är bara en värld som ni inte accepterar pga er kultur. hur kan du påstå att detta inte är sagornas värld och det andra är det reella? du känner igen resonemnaget och det enda du kan bygga på ditt bevis på är subjektiva upplevelser. varför skulle de subjektiva upplevelser var mer korrekta än subjektiva upplevelser om sagornas värld? enbart pga kulturens normer. så filosofi är ine i allaa lägen speciellt snäll för nya åsikter, som religion.

  2. Niklas on January 13th, 2012 2:45 pm

    Om militären (vilken? svenska?) använt sig av hokuspokus är det ytterligare ett problem, inte något som talar för att polisen bör göra det. Du har helt rätt i att mitt resonemang baserar sig på både värderingar (främst att man inte bör använda sig av metoder som totalt saknar stöd i polisiär verksamhet) och empiriska/deskriptiva antaganden (sierskans metod saknar stöd), och att den kultur jag tillhör har stor roll i att jag har just dessa uppfattningar. Åtminstone den senare: om jag tillhörde en kultur – låt oss säga någon kultur som trodde på tomtar och troll och sierskor – så skulle jag nog fortfarande ha den första värderingen men snarare negationen av den andra. I den meningen är förstås alla uppfattningar ‘subjektiva’. Subjekt har dem, och de är kulturellt medierade. Men det betyder inte att de inte kan vara rätt eller fel. Om jag trodde att det inte regnade ute och det faktiskt gjorde det så hade jag fel, och tillhörde jag en kultur (låt oss säga en ökenkultur som aldrig sett regn men ändå hade ett begrepp om fenomenet) som menade att det aldrig regnat någonstans någonsin så har alla som tror i enlighet med den fel.

    Nu är det förstås logiskt *möjligt* att min tänkta ökenkultur har rätt ändå – kanske är jag egentligen en hjärna i saltlösning som matrix-inbillar mig alltsammans, och utanför mitt saltbad är det en regnlös värld. På samma sätt är det logiskt möjligt att tänka sig en värld där människor kan se in i framtiden (och då menar jag inte säga sanna saker om framtiden för det kan jag med, som att det kommer att regna under någon av månaderna under 2012) eller kommunicera med de döda. Men inget tyder på att vi lever i en sådan värld, och därför ska inte polisens representanter i de värmländska skogarna gå omkring och agera som om vi gjorde det.

    PS Några mindre belagda saker är förstås mer än bara logiskt möjliga, och eftervärlden ger säkerligen en del rätt som vi nu säger har fel. Men att just siarverksamheten kommer att få en upprättelse ter sig ju inte särskilt sannolikt. Dessutom förstår jag inte din kommentar om att just filosofin skulle vara särskilt drabbat av fastlåsta förantaganden. Är det någon verksamhet som ifrågasätter antaganden (om än inte alla på en gång, för det kunde ju inte ens Descartes) är det väl filosofin.

  3. Thomas on January 14th, 2012 4:13 am

    “Är det någon verksamhet som ifrågasätter antaganden (om än inte alla på en gång, för det kunde ju inte ens Descartes) är det väl filosofin.”

    Är det verkligen så sunt att objektifiera “filosofin” på detta sätt? Det är inte “filosofin” som ifrågasätter antaganden, det är människor som gör det. Bara för att en människa säger sig bedriva en verksamhet som hon kallar för filosofi så betyder inte det att hon ifrågasätter grundläggande antaganden. Jag kan peka ut hur många inlägg som helst på Sherpas sida där grundläggande antaganden inte ifrågasätts.

    Jag sympatiserar starkt med George´s kommentar, dock har jag inte har någon aning om huruvida militären använder sig av siare eller inte och inte heller någon bestämd uppfattning över vad som är lämpliga metoder för polisiärt arbete. Jag skulle aldrig lägga ner energi på att kritisera polisen för att de använder medium eftersom jag anser det finnas betydligt allvarligare saker att studera när det gäller polisen i synnerhet och rättsväsendet i allmänhet. Det är mycket billigt att inleda ditt anförande genom att berätta om ett intressant samtal du haft med en kvinna från dalarna för att sedan plötsligt skifta till någon sorts samhällskritik rörande polisens arbete. Du hävdar dig själv såsom öppen och accepterande gentemot kvinnans åsikter, men du skulle inte vara beredd att låta henne jobba som polis. Är det ok om hon får jobba som lärare? Som dagisfröken? Eller är det så att hennes världsbild är alldeles för…ja vad ska vi kalla den för, dålig?…för att hon skall få jobba med barn och ungdomar? Normalisera det som normaliseras kan och låt allt annat få stå utanför i kylan!

    Låt mig nu få försöka föra en lite mer konstruktiv kritik genom en mer Sokratisk metod där jag försöker vända våran blick mot några av dina argument för att söka efter vilka antaganden som ligger dolda där.

    “Det måste förstås finnas ett utrymme för att gå på ”intuition”, och ”magkänsla” i vissa fall, men det ska förstås som ett uttryck för vad som brukar kallas ”tyst kunskap”, alltså en erfarenhetsbaserad kunskap som man inte riktigt kan beskriva fullt ut, men som man ändå besitter.”

    Kan du för det första ge exempel på icke erfarenhetsbaserad kunskap? För det andra, det låter som att det är viktigt för dig att man i princip ska kunna redogöra för ens kunskap genom att beskriva den fullt ut men att vi inte alltid skall kräva att denna möjlighet realiseras. På så sätt skapas ett “utrymme” för intuitioner och magkänslor. Men finns det något vetenskapliga belägg över huvud taget för att all vår kunskap i princip kan redogöras för, om vi bara var tillräckligt medvetna om oss själva? Är det inte i själva verket så att vi vet ganska lite om hur vi vet saker? Vad är det egentligen för myt som dikterar att kunskap måste kunna redogöras för i ord, måste kunna ges en beskrivning? Är det något antagande som du har ifrågasatt och lyckats komma fram till ett bra svar på?

    “Men grundantagandet här är just att man har en tro på att det kan ligga något i ”känslan”. Om man möter något som man absolut inte kan ta på allvar så ska det behandlas därefter.”

    Hur avgör du vad som “absolut inte kan tas på allvar”? Hur många gånger ska en utredare ha fel magkänsla innan samhället måste besluta sig för att aldrig låta den personen få ta ett aktivt beslut i en utredning? Och hur skiljer sig tron på att det “finns något i magkänslan” mot tron på att vissa människor kan tala med andar? Har du fört någon statistik över människors magkänslor kontra siares uttalanden? Detta borde väl vara ganska viktigt för dig som värderar empiri så pass högt. Eller kan det vara så att du redan från början har en bestämd åsikt om andevärlden kontra vardagliga intuitioner som gör att du fäller de omdömen du fäller, för att sedan försöka få dessa omdömen att verka grundade i något som kanske kan kallas vetenskapligt? Jag tror inte i så fall att du gör det medvetet, men synden blir inte mindre för det.

    Låt mig få avsluta genom att återigen förtydliga: jag har ingen som helst åsikt angående polisens eller militärens användande av sierskor. Jag bryr mig överhuvud taget inte om vad folk anser i denna fråga, den är helt enkelt inte viktig nog i jämförelse med andra frågor man skulle kunna dryfta rörande polisens verksamheter. Vad jag däremot bryr mig om är den retorik som “filosofer” använder för att föra fram sina åsikter, där de konsekvent och förmodligen tämligen omedvetet (sådan är i varje fall min tro) gömmer deras egna grundläggande antaganden vilka många gånger kan vara betydligt mer suspekta än de slutsatser de försöker komma fram till.

  4. Niklas on January 18th, 2012 10:15 am

    Thomas,

    Låt oss reda ut lite saker här. Det jag påstår är att filosofin är det ämne som ifrågasätter antaganden som de flesta andra verksamheter tar för givna, inte att varje filosof hela tiden ifrågasätter grundantaganden. Ofta gör de nog ungefär som jag gjorde i mitt inlägg: utgår från några mer eller mindre explicita antaganden och argumenterar utifrån dem. Implicita antaganden tas upp oftast när dessa ska ifrågasättas, eller ges annan vikt än normalt – annars fungerar de oftast alldeles utmärkt just som implicita. Om kommunikationen visar tecken på att braka ihop måste de dock förstås upp till ytan: då var de visst inte givna för läsaren. Du drar många ogenomtänkta och förhastade slutsatser utifrån mitt resonemang. Här är ett par exempel:

    “…du skulle inte vara beredd att låta henne jobba som polis. Är det ok om hon får jobba som lärare?”

    Jag har inte pratat om vilka personer som får beträda vilka poster utan vilka metoder som är acceptabla. Sierskan får gärna jobba som fysiker eller polis om hon har kompetensen, men bedriver hon fysiska experiment eller spaning med spåkula istället för rättfärdigade metoder bör hon kritiseras.

    “…ge exempel på icke erfarenhetsbaserad kunskap?”

    Min avsedda kontrast är inte mellan kunskap som är erfarenhetsbaserad och den som inte är det (även om vissa menar att en del kunskap, t ex om matematik, är a priori), utan kunskap där vi kan peka på skälen till varför vi har den, och den tysta kunskap som vi har men inte kan redogöra vad vi baserar den på. Naturligtvis är det få saker vi helt kan artikulera, men mitt syfte här var alltså att bereda utrymme för erfarenhet som inte bör anses illegitim även om den inte kan motiveras mer precist i det enskilda fallet. Som när en erfaren tulltjänsteman säger “Det var något med situationen som inte stod rätt till” men inte kan peka på riktigt vad. Vilket leder oss till:

    ‘Hur avgör du vad som “absolut inte kan tas på allvar”? Hur många gånger ska en utredare ha fel magkänsla innan samhället måste besluta sig för att aldrig låta den personen få ta ett aktivt beslut i en utredning? Och hur skiljer sig tron på att det “finns något i magkänslan” mot tron på att vissa människor kan tala med andar? Har du fört någon statistik över människors magkänslor kontra siares uttalanden?’

    Det är precis här den stora skillnaden ligger. Dels har erfarna experter inom ett område normalt just en tillräckligt stor återkoppling mellan goda utfall och sina intuitioner. Dels finns det goda förklaringar för mekanismerna som ligger bakom deras intuitioner. För spådom och medium-verksamhet finns inget av detta. Genast just de normala mekanismerna (som förmågan att med smarta frågor få information från vilket rimliga svar kan gissas fram) tvättats bort så finns det inget som talar för att dessa verksamheter fungerar överhuvudtaget – varken statistik eller trovärdiga mekanismer.

    Data (statistik) och kritiskt granskade teorier är just grejen. Som tur var finns det åtminstone hyfsat fungerande processer på plats för detta – inte minst det vi brett benämner ‘vetenskap’.

    Niklas

  5. Thomas on January 21st, 2012 4:02 am

    Känns som att vi kommer gå i en cirkel här där vi båda kommer ha helt olika uppfattning om varför cirkeln aldrig bryts.

    “Låt oss reda ut lite saker här. Det jag påstår är att filosofin är det ämne som ifrågasätter antaganden som de flesta andra verksamheter tar för givna, inte att varje filosof hela tiden ifrågasätter grundantaganden.”

    Återigen, det är inte filosofin som ämne som ifrågasätter vare sig antaganden eller annat, lika lite som att andra verksamheter ifrågasätter antaganden. Det är människor som ifrågasätter olika saker. Ytligt sätt kan det te sig som att filosofer ifrågasätter antaganden som andra yrkesmänniskor inte ifrågasätter (för detta är vi väl överens om, att det för närvarande är i kontexten av yrkesfolk vår diskussion utspelar sig i), men jag hävdar att detta är fel. Det räcker inte att man på varje filosofiseminarium diskuterar det ena eller andra antagandet som tex fysiker opererar med för att hävda att filosofer ifrågasätter mer än vad fysikerna själva gör. Ett sådant betraktelsesätt är som sagt ytligt och leder, menar jag, dels till en skev bild av verkligheten och dels till en skev bild av vad man själv gör på dessa filosofiseminarier kontra vad fysikern gör i sitt arbete.

    För att återgå till sierskan kontra polisen. Om sierskan jobbade som polis och använde spåkula när hennes kollegor använder magkänsla och båda fick statistiskt lika stor andel av positiva kontra negativa utfall, på vilket sätt skulle du då hävda att polisens magkänsla var mer rättfärdigad? Min poäng här är att din kritik är ytlig för att du från början anser att polisens förfarande är korrekt medan spåkvinnans förfarande på sin höjd kan innebära en slumpartad korrelans. Detta är inget som du har argumenterat för utan något som du antar! Har du själv studerat statistik på djupet och kontemplerat över dess användande i polisiära utredningar genom att studera hur polisen agerar? Hur många poliser tror du det är som själva har insikter i logik, statistik, vetenskaplig inferens och allt som man skulle kunna vilja återföra deras arbete på enligt den modell du föreslår?

    Själva exemplet du tar upp visar väl just på att polisens verksamhet ligger ganska långt ifrån de vetenskapliga ideal du tänker dig bör råda och som du tänker dig skulle sålla bort sierskan som ett totalt icke-alternativ (vilket du än så länge inte visat, vare sig genom egna studier eller referenser till andra studier, utan enbart kategoriskt hävdat). Men om polisen fortsatte att jobba utan sierskan så skulle du ju inte bry dig om att undersöka hur pass rationella de är i sitt jobb i övrigt. Du reagerade trots allt på en tidningsnotis, inte på saker som har dykt upp i en djupare studie. Detta visar just på hur billig din poäng är, att i trevliga och vardagliga ordalag tala om en person du träffat på ett plan och haft en intressant diskussion med för att sedan abrupt skifta till en annan situation där du fördömer att personens tro och erfarenhet (för du kan väl inte kalla kvinnans deltagande i seans skola och liknande för annat än erfarenheter) skulle kunna visa sig valid i andra sammanhang än i det trevliga samtalet du haft med henne.

    Det jag försöker få upp till ytan här är just de grundläggande “antaganden” (jag tror mig söka efter ett annat mer lämpat ord här, men kommer inte nu på vad det kan vara) som gör att du överhuvudtaget resonerar så som du gör över situationen som du resonerar över. För att inte bara hamna tillbaka i cirkeln igen, där du då enbart återupprepar det du redan skrivit, så vore det konstruktivt om du berättade mer om din kunskap om statistik och statistiska inferenser samt den bäring som detta har i sammanhanget.

  6. Niklas on January 25th, 2012 11:21 pm

    Eftersom du mest tycks återupprepa sådant som jag tycker mig redan bemött, alternativt funnit irrelevant, har du kanske rätt i ditt cirkelantagande. Jag går därför inte en runda till rent allmänt. Men jag kan undra hur du tänker dig att just *mina* statistiska kunskaper är relevanta. I förra kommentaren tyckte du att jag skulle samla data om magkänslor och nu borde jag alltså ha speciella kunskaper om statistiska inferenser. Det låter som du förväxlar mig med någon som bedriver empirisk forskning. Jag är visserligen teknisk fysiker i grunden och har läst min beskärda del av sannolikhetslära och statistik, liksom kurser i logik och vetenskapsteori, men det är knappast relevant här, för jag använder mig bara av det enklaste allmängodset vad gäller härledning. Plus okontroversiella antaganden om vad de vetenskapliga resultaten är samt några värdeantaganden. Som jag trodde jag redovisat rätt tydligt tidigare, på förekommen anledning.

    Avslutningsvis vill jag klarlägga att jag inte tänker mig att polisiära metoder strikt följer vetenskapliga rön lika lite som metoder för att bygga hus gör det. De har förstås inte samma stringenskrav, de är båda verksamheter med många inslag av hantverk. När jag hänvisade till vetenskapen var det främst dess undersökning av paranormala fenomen jag menade. Min poäng var mera att på samma sätt som det är riktigt att kritisera husbyggande om de använder sig av metoder som går *emot* alla vetenskapliga rön, så är det problematiskt om polisen gör det. Att det sedan finns en massa gråzoner är en annan sak. Paranormala fenomen är knappast en gråzon, och att polisen i Värmland betraktar den som det är problematiskt.

  7. Thomas on January 26th, 2012 4:16 am

    Ah, känns som att cirkeln nu är på väg att brytas och att vi kan börja titta på nyanserna. Det återstår att se om du känner likadant efter detta inlägg. Din kunskap i vetenskapliga slutledningar i synnerhet men även din kunskap om vetenskap i allmänhet, som jag utgår ifrån både innehar en bredd och djup från ditt senaste inlägg, menar jag har en mycket stor relevans. Att utgå ifrån “okontroversiella antaganden” för att argumentera, på ett väldigt allmänt plan, ser jag mer som ett cementerande av rådande ordning än som något upplysande.

    Jag skulle själv inte gilla om polisen helt plötsligt började utreda mig för något brott enbart på basis av att en sierska pekat ut mitt namn eller något liknande, jag skulle uppfatta det som en kränkning av min personliga integritet som mer passade in i ett diktatursamhälle än i vad jag till vardags tänker mig bör vara demokratins värdegrunder. Men jag skulle å andra sidan känna mig kränkt även om polisen började utreda mig på basis av andra allmänna tips också. I en rättsstat måste det rimligtvis finnas en tydlig linje för myndigheters befogenheter över individen. Denna linje är, av naturliga skäl, kanske alltid svår att dra. Den är inte bara svår att dra men den är i allra högsta grad svår att göra tydlig/skarp. Därför kommer jag även finna ett påstående i stil med “polisen utredningsverksamhet skall enbart finna stöd i vetenskapliga metoder” problematiskt, inte för att jag vill gå emot påståendet som sådant utan för att det lätt döljer en väsentlig oklarhet som i allra högsta grad måste belysas i en djupare diskussion. Det är lätt att referera till “vetenskaplighet”, men detta i sig skapar ingen trygghet åt den enskilda individen gentemot staten, eller mer specifikt polisen i detta fall.

    Det kan nu tyckas som att jag här egentligen bara påbörjar en helt annan diskussion, vilket kanske är den enda tolkningen i ljuset av dina inlägg, men jag försöker bara förtydliga mina egna tidigare inlägg. Det jag försöker lyfta fram är att frågan om sierskan kontra vetenskapen är i mycket stor utsträckning en kulturell fråga, och i egenskap av detta är den på ett mycket fundamentalt plan inte självklar. Återigen, jag skulle själv inte alls uppskatta om polisen började utreda mig på basis av en sierska. Men samtidigt så håller jag mig väldigt öppen gentemot möjligheten att människor kan ha vissa paranormala förmågor. Jag håller mig även väldigt öppen när det gäller att föröka förklara hur grupper av människor kan träffas tillsammans på en skola där man får lära sig mer om att tex tala med andar, något som verkligen måste anses som märkligt och kräver sin förklaring om man inte är beredd att tro på möjligheten av att tala med andar. Men denna öppenhet leder mig lätt till frågan om det kanske finns fler ställen i samhället där grupper av människor agerar utan en riktig “verklighetsanknytning”. Kan det till och med vara så att beteendet i större delen av samhället är grundat nästan uteslutande på sociala faktorer (eller liknande) snarare än på något annat? Vi följer andra, oavsett om det ytligt sätt ser rationellt ut eller inte? Detta kan vi i så fall försöka återkoppla till polisen.

    Huruvida polisiär verksamhet tror sig vara grundad i rationellt förfarande eller inte och vilken värdering vi sätter i detta kommer då att styra mer än huruvida polisen faktiskt har ett rationellt förfarande. Att “följa upp på alla spår” kan ju mycket väl te sig rationellt, varför polisen faktiskt följer upp ett “siarspår” och sedan rättfärdigar det med hänvisning till att man följer upp på alla spår. Onekligen finns det väl någon sorts tro om att detta är rationellt och att man kan falla tillbaka på denna rationalitet. Att man kan falla tillbaka på den är just för att samhället i stort lär ut den grundläggande värderingen att “rationalitet är bättre”. Men denna värdering är i grund och botten ytlig. Vi kan inte ens ge en meningsfull men samtidigt klart avgränsad förklaring över vad rationalitet är som skulle kunna motivera sig självt som en grund för våra värderingar (jag har i alla fall inte sett någon sådan förklaring själv). Det är därför som jag menar att din eventuella vetenskapliga skolning, som alltså tycks vara betydligt gedignare än gemene mans, är relevant i detta sammanhang. Rationalitet är inte något basalt och enkelt, det är i bästa fall något mycket komplext och avgränsat men i sämsta fall ett slagord som används för att förblända massorna i politiska debatter och som fungerar därför att vi har en mycket vag men inpräntad föreställning om vad rationalitet är som är lätt att anspela på. Det problematiska i det att polisen använder sierskor måste därför ligga betydligt djupare än det faktum att de använder sierskor, och diskussionen om huruvida detta faktiskt är problematiskt är i sig inte alls självklar, även om den i dagens läge anses okontroversiell. I ljuset av detta hoppas jag att det blir klarare varför jag inte kunnat acceptera ditt första inlägg så som det står eftersom det mycket lätt kan tolkas som ett förutsättningslöst försvarande av en norm om rationalitet och ett förutsättningslöst kritiserande av allt som ligger utanför denna norm, utan en vilja till att studera normen själv.

Leave a Reply