Borde vi avskaffa arv?

Posted on February 13, 2012
Filed Under Rättvisa | 5 Comments

I ljuset av några debattartiklar på DN debatt synar jag här några argument för och emot att avskaffa rätten och möjligheten att ärva. Texten har i viss mån en debatterande form men syftet är att klarlägga vilka som är de viktigaste argumenten mot avskaffat arv och hur starka dessa är.

Den 13/1 argumenterade advokat Svante Thorsell för att Sverige bör avskaffa den arvsrätt som gör att barn automatiskt ärver sina föräldrar och inte kan göras helt arvslösa. 17/1 invände advokaterna och experterna på arvstvister Ulf Bergquist och Erica Striby att avskaffad arvsrätt skulle leda till fler uppslitande arvstvister. Dagen efter svarade Thorsell att arvstvister beror på annat än arvsrättens vara eller inte vara.

Thorsells argument mot arvsrätt är goda: Släkter är inte längre viktiga sociala enheter som behöver särskild lagstiftning för att behålla sina egendomar. Barn till avlidna är numera i regel redan etablerade och behöver inget särskilt stöd. De som verkligen behöver ekonomiskt stöd får det ändå inte genom arv eftersom deras föräldrar inte efterlämnar något arv. Det är orättvist att barn som beter sig illa ändå får ärva.

Ett radikalt alternativ i fråga om arv är att helt avskaffa det. Alltså inte bara rätten att ärva, utan till och med möjligheten. Avlidnas egendomar skulle helt enkelt kunna övergå (återgå?) till staten. Professorn i filosofi Torbjörn Tännsjö har länge förespråkat en sådan ordning. Thorsells argument kan alla tas till stöd för avskaffat arv. Om det inte finns något samhällsintresse i att egendomar förblir i släkters ägo, om arv till barn inte ger önskvärda fördelningseffekter, och om vi inte vill att den ärver som inte förtjänat det (och vem har det egentligen?), då kan kanske avlidna människors tillgångar användas bättre på andra sätt.

Att Thorsell själv inte går så långt som till att föreslå avskaffat arv beror på att han värnar den avlidnes rätt att bestämma hur kvarlämnade tillgångar fördelas. Det är en rätt som många tar på stort allvar och uppfattar som en central aspekt av äganderätten. Men den liberalt sinnade bör notera att vissa delar av äganderätten skyddar möjligheten att styra över sitt eget liv, medan andra delar skyddar privilegiet att styra över andras. Man kan tycka att båda är viktiga, man kan tycka att produktivt arbete bör belönas med makt över andra, men man bör åtminstone skilja på dessa saker. Att avgöra hur resurser ska fördelas mellan människor efter ens död påverkar förstås inte en själv eftersom man ju är död (givet förstås att man som död inte har något egenintresse i hur jordelivet artar sig)

Händelsevis presenterade LO den 25/1 en rapport som förespråkar återinförandet av arvsskatten, en mildare variant av avskaffat arv. Föreningen Företagarna i Stockholms stad replikerade 31/1 att arvsskatt missgynnar ägarledda företag. Det är nu tveksamt om företagen i sig drabbas, eftersom en arvinge sällan är bäst lämpad att sköta just det företag som hennes föräldrar framgångsrikt skapat.* Det hindar inte att ägarna kanske ändå missgynnas i någon mening relativt ägare till börsföretag eller andra tillgångar. Men som Thorsell säger är det tveksamt om samhället i stort har något intresse av att företag förblir inom en viss släkt, utöver att skydda en eventuell direkt rätt att testamentera som en del av äganderätten.

En annan invändning mot avskaffandet av arv och i viss mån mot arvsskatt är att människor drivs till nyttigt arbete av utsikten att de kommer att kunna efterlämna ett arv, vilket gynnar samhällsekonomin i stort. Fast det är tveksamt om viljan att ens barn när de är omkring 55­–65 år ska kunna inhämta ett arv skulle vara en särskilt stark drivkraft. Hur stark denna drivkraft är borde för övrigt gå att studera i länder som ändrat reglerna kring arvsskatt, som nyligen Sverige. Oavsett hur stark drivkraften är måste den ju vägas mot andra drivkrafter. Om arv skulle tillfalla staten skulle det förstås innebära stora inkomster för staten som istället skulle kunna sänka produktivitetshämmande skatter. Inkomstskatt, exempelvis, hämmar till skillnad från avskaffat arv drivkraften att arbeta för egen omedelbar vinning, rimligen en starkare drivkraft.

Angående Bergquists och Stribys invändning så är arv bevisligen oerhört svårt att hantera och skapar förödande konflikter i många släkter. Utsikten att få ärva gör att barn fjäskar för och manipulerar sina föräldrar, och möjligheten att testamentera gör att föräldrar kan utöva ekonomisk makt över sina barn. Syskon intrigerar ofta mot varandra såväl inför utsikten om arv som när föräldrarna väl avlidit. Dessa problem skulle vi befria oss ifrån om vi avskaffade arv.

En viktig invändning mot att avskaffa arv är att släktklenoder och andra tillgångar med affektionsvärde riskerar att spridas för vinden. Det som barn, eller andra närstående, kan göra är att köpa det de vill ha från dödsboet innan det säljs på öppna marknaden. Vill man verkligen värna möjligheten att införskaffa avlidna närståendes speciella ägodelar går det annars att införa en begränsad arvsrätt eller en rätt att testamentera som en kompromiss. Med ett sådant undantag om exempelvis 100 000 kronor per mottagare finns ingen risk att medellösa drabbas extra hårt av avskaffat arv. Ett sådant undantag skyddar visserligen inte hus eller för den delen båtar och jetplan som har affektionsvärde, men å andra sidan kan staten inte gärna tillmötesgå alla känslomässiga behov, särskilt inte när det är väldigt kostsamt.

Effekterna av avskaffat arv mildras av möjligheten till gåvor. Att vi inte har något direkt personligt intresse i att fördela våra tidigare tillgångar efter vår bortgång hindrar inte att vi har ett intresse av att dela med oss av våra tillgångar medan vi lever. Om arv avskaffas måste förstås även gåvor och livförsäkringar regleras. Detta är en teknisk fråga som går att lösa. Exempelvis kan gåvor varje år tillåtas om en viss andel av förmögenheten och en viss andel av inkomsten (vilket skulle uppmuntrar till att deklarera sin förmögenhet). Livförsäkringar skulle kunna regleras så att de kan utfalla med ett maximalt belopp motsvarande det en person mottagit som gåva från den avlidne under dennes tid i livet (vilket skulle uppmuntra till att deklarera sina gåvor).

Sådana regler för gåvor och livförsäkringar garanterar stora möjligheter att trygga en partners ekonomi för den händelse att man avlider före denne. Den enda ”fördelen” med att istället sköta detta genom arv är att den resursstarke partnern kan upprätthålla sin ekonomiska makt under sin livstid. Avskaffat arv medför därför som en välkommen bieffekt en ökad jämställdhet inom parrelationer.

En annan viktig invändning mot avskaffat arv gäller gemensamma bostäder där många gamla skulle tvingas flytta om de inte har råd att köpa den halva av bostaden som en avliden partner ägt. Här kan man möjligen vara hård och insistera på att folk får rätta bostaden efter plånboken (och antalet boende). Men vill man vara mer tillmötesgående kan gemensamma bostäder undantas och tillfalla staten först när den sista boende avlider. Detta kräver emellertid kloka regler och vaksam implementering för att undvika fusk.

Ett praktiskt hinder för att avskaffa arv är att rika människor kan komma att lämna Sverige eller gömma sina tillgångar utomlands. Många drastiska politiska förändringar försvåras av möjligheten att lämna landet. Detta är förstås samtidigt ett skäl att driva sådana frågor internationellt. Vad gäller just arv så har Sverige de senaste åren haft vissa framgångar med att avslöja utomlands gömda tillgångar. Det arbetet skulle bli än viktigare med avskaffat arv eller hög arvsskatt. Man kan också införa förändringen gradvis och bevaka utvecklingen.

Tännsjö har föreslagit att avlidnas tillgångar kan finansiera ett bidrag till alla nyfödda eller till alla 29-åringar. Men pengarna kan också helt enkelt uppgå i statsbudgeten och möjliggöra de reformer eller skattesänkningar som anses mest angelägna. Det gör att frågan om avskaffat arv kan betraktas mer fristående från andra frågor. Pengarna kan användas olika beroende på politiska preferenser i övrigt. Radikalt lägre skatt på arbete är en möjlighet som borde locka ”nya” moderater, medan kraftigt stärkt välfärd borde locka socialdemokrater.

Sammanfattningsvis så finns flera praktiska problem med att avskaffa arv. De flesta kan kringgås genom smarta juridiska lösningar och kompromisser. Risken för så kallad kapitalflykt gör det troligen omöjligt att helt avskaffa arv, troligen är hög arvsskatt det enda realistiska om man inte kan komma överrens internationellt. Den enda principiella invändningen tycks vara att den som äger har en moralisk rätt att fördela detta ägande även efter sin död. Men detta är i så fall en speciell sorts rätt som inte kan ha sin grund i rätten att styra över sitt eget liv. Jag har här inte undersökt möjliga grunder för en rätt att testamentera utan bara betonat att det är en rätt att bestämma över andra och därmed åtminstone inte uppenbart en del av en liberalt grundad äganderätt.

/Kalle

*Angående detta (med vad som är bäst för familjeföretag), se ett gammalt inlägg på Economistas av Jonas Vlachos, och angående annat praktiskt-ekonomiskt kring arv och arvsskatt, kolla detta något nyare inlägg av samme Vlachos. Klokheter även i kommentarsdiskussionen.

 

Comments

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /customers/b/1/b/filosofigruppen.se/httpd.www/sherpa/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 405

5 Responses to “Borde vi avskaffa arv?”

  1. Tobias on February 13th, 2012 11:14 pm

    Den intressantaste med det här resonemanget är kanske kombinationen av extrem individualism och extrem etatism (fullt i linje med det som Henrik Berggren och Lars Trägårdh beskriver som den svenska statsindividualismen, här i extrem form). Rättviseargumenten är individualistiska och tycks bygga på individuell förtjänst (om än i utilitaristisk förklädnad) medan nyttoargumenten (i övrigt) tycks utgå ifrån antagandet att allt utgår från staten och att staten känner samhällets bästa och agerar i enlighet med detta (vare sig samhället, dess intresse och eller statsledningens välvillighet problematiseras).

    Rätten att ge bort sin egendom måste rimligen betraktas som en central del av äganderätten. Sträcker den sig till och med dödsögonblicket är testamentet helt enkelt en sista vilja, och en självklar del av gåvorätten. Detta talar för en 100-procentig testamentsrätt.

    Avskaffad arvsrätt innebär också på sikt en minskning av det privata ägandet i samhället genom att den förhindrar det långsiktiga uppbyggandet av familjeförmögenheter. Ett starkt argument för ägarledda företag är för övrigt möjligheten till ledare som känner ett personligt ansvar för ett företag som de äger vars vinster de därmed tar del av (till skillnad från det som nu är normalfallet, dvs. företag ledda av anstälda direktörer vars ekonomiska intresse gäller lön och bonus snarare än vinst och ansvarsfullt ledarskap).

    Eftersom avskaffad testamentsrätt skulle innebära ett partiellt (men inte oväsentligt) avskaffande av äganderätten kan man inte argumentera för det med nyttoargument utan att samtidigt framföra argument för ökat statligt ägande och styrning av ekonomin. Det kan man naturligtvis göra, men bör då göra öppet.

    (I linje med detta är det också rimligt att se den nuvarande arvsrättens inskränkning av testamentsrätten som ett steg i den riktningen, även om den sker i linje med principerna för ett ättesamhälle skyddat av staten, istället för en etatistisk socialism.)

  2. Kalle on February 14th, 2012 12:38 am

    Tobias,

    Tack för nyansering av frågan! Jag blir inspirerad att besvara alla dina kommentarer:

    Jag förstår tyvärr inte första stycket, men det låter lite som en recension avsedd för andra så kanske är det inte tänkt som en del i samtalet?

    Testamenten handlar förstås om vad som händer med det som tidigare var den avlidnes egendom efter dennes död och är på det viset en väldigt speciell del av äganderätten, om det alls är en sådan del. Kan den ändå vara “central”? Möjligen. Finns det några argument i frågan?

    Du antar att vi får mindre privat ägande om vi har färre familjeföretag. Du menar kanske att en viss sorts ägande, familjeägande över generationer, går förlorat, så att vi i den meningen har mindre (variaton av) privat ägande? Det är ju sant. Är det dåligt?

    Du verkar anta att ägarledda företag är bra för att det främjar ett fokus på vinst, vilket här måste betyda nettovinst, alltså aktieutdelning eller motsvarande. Detta är ju pengar som lämnar företaget, så det är inte uppenbart hur ett sådant fokus är bra för företaget som institution och alla dess så kallade stake-holders (kunder, leverantörer, ägare, anställda, omgivning). Ett bättre argument är isåfall att ägarledda företag skulle kunna främja ett fokus på att bygga upp värdet i företaget, vilket sker genom expansion av något slag – mer produktion, kanske fler anställda. Men jag vet inte, detta främjar ju inte ägarens privatekonomi om hon inte tar ut pengarna som vinst. (Dessutom är ju tanken med VD-styrda företag att ägarna utser en styrelse som utser en VD med uppgift att verka mot samma mål som ägarna annars själva hade verkat mot men med större kompetens. Så i den mån detta fungerar är situationen liknande.) Men jag tror att i slutändan är det en fråga om huruvida den som driver ett företag känner ett personligt ansvar för företaget i meningen hela organisationen och dess omgivning, dvs. dess stake-holders. Sådant ansvar är bra. Är det ansvaret större i ägarstyrda företag? Jag vet inte.

    Sen hindrar ju inte avskaffat arv ägarledda företag, även om det i viss mån motverkar det. Kanske finns andra sätt att stimulera till ägarledda företag om sådana är viktiga att ha?

    Om man ser äganderätten som en sorts maximal kontroll samlad hos en person eller enhet (förenlig med andras maximala kontroll till det de äger) så innebär varje uppdelning av kontrollen över någonting på flera olika enheter (personer, institutioner) ett “partiellt avskaffande”. Men man kan också se äganderätten som ett verktyg för att skydda andra rättigheter eller intressen – som rätten att styra över sitt eget liv. I den meningen kan man diskutera om olika lagar och regler främjar eller skadar sådana viktiga intressen.

    Avskaffat arv behöver inte innebära ökad statlig styrning eller ökat statlig ägande. Tvärtom, som jag skrev, kan inkomsterna från avlidna personers egendomar användas för att sänka skatter eller avstå från andra inkomster. Exempelvis kan man sälja inkomstbringande statliga företag, vilket om något tycks minska det statliga ägandet (detta är inget jag förespråkar, det är bara ett exempel).

  3. Sara on February 14th, 2012 3:41 pm

    En intressant artikel som behandlar arv ur ett lite bredare perspektiv – från kungahus till det faktum att så få familjer i Sverige dominerar näringslivet – finns i det senaste numret av Filter. Där får för övrigt Tännsjö sista ordet, där han säger att om man är republikan bör man i konsekvensens namn också ifrågasätta arvsrätten.

  4. Tobias on June 24th, 2012 8:18 pm

    Kalle,

    Tackar för ett bra och utvecklande svar! Ska försöka svara även på ditt svar.

    “Avskaffat arv behöver inte innebära ökad statlig styrning eller ökat statlig ägande. Tvärtom, som jag skrev, kan inkomsterna från avlidna personers egendomar användas för att sänka skatter eller avstå från andra inkomster.”

    Avskaffat arv i den mening som diskuteras här tycks innebära automatisk expropriering av all egendom vid ägarens död. Ett ökat statligt ägande verkar om inte annat vara en sannolik konsekvens. Att egendomen åtminstone tillfälligt innehas av staten tycks också vara en förutsättning för att den ska kunna “användas” i ett eller annat syfte. Stannar den i statlig ägo innebär detta en statssocialisering av ekonomin. Återgår den på ett eller annat sätt i privat ägo innebär detta att en ökad del av det privata ägandet har kommit till genom statliga beslut och att dess fördelning beror av det politisk-administrativa systemets välvilja. Detta ökar statens makt i samhället och inbjuder samtidigt till korruption. På ett sätt innebär det ett slags feodalsystem där egendom innebär ett slags livslångt lån från staten, tillkommen genom härskarens välvilja, snarare än en permanent privategendom i den mening som ordet har haft i borgerligt demokratiska samhällen. Arvsrätten är en central del av egendomsrätten eftersom den gör rätten mer än livslång, vilket begreppet hittills har implicerat. Om man är tvungen att återlämna någonting till en specifik aktör efter en tid innebär det inte ägenderätt utan ett lån, även om lånetiden är lånetagarens livstid. Eftersom egendom i det här föreslagna systemet vid ägarens död överlämnas till staten innebär det att staten är den egentliga ägaren, på ett sätt som påminner om hur kungen eller kejsaren under feodalismen ansågs vara ägare till all jord i sitt rike.

    När det gäller ägarstyrda företag så är det mer av en empirisk fråga. Jag tänker mig att ägare i familjeföretag har både möjlighet och insitament till långsiktig planering, på ett sätt som anstälda företagsledare inte har. Kritiken mot ansätälda företagsledares kortsiktighet har på senare år inte minst kommit från vänster. I teorin företräder de, som du påpekar, aktieägarnas intressen. Men när ägandet blir tillräckligt utspritt och/eller opersonligt blir detta en abstraktion och ägarnas intresse antas bestå enbart i monetär vinst. Personliga ägare har andra möjligheter att formulera ägarintresset i direkt ledning.

  5. Kalle on June 27th, 2012 7:10 pm

    Tobias,

    Såvida man inte antar att en viss form av ägande är ett naturligt fenomen, instiftat av Gud eller på något annat vis inneboende i skogar och sjöar, eller människor, så är alla system för att fördela kontrollen över resurser i grunden artificiella, produkter av kulturen, och i regel garanterade av en stat, så som tex. i Sverige. Utifrån detta perspektiv, som de flesta delar vid lite eftertanke, kan man inte säga att vissa former av ägande innebär att någon annan är den “egentliga ägaren”, eller att vissa former av äganderätt inte är äganderätt utan (“egentligen”) något annat, som lån. För att illustrera: Om en person behåller sitt ägande enbart i kraft av att staten begränsar andra människors möjligheter att nyttja det, så kunde man påstå att staten därför är den “egentliga” ägaren. Staten äger alltså egentligen allting. Detta är att blanda ihop äganderätten, denna juridisktekniska, finurliga lösning, med statens funktion som yttersta garant för rådande lagar.

Leave a Reply