Girighet och motivation

Posted on December 21, 2008
Filed Under Dagens Sherpa | 3 Comments

Även om den djuplodande systemdiskussionen ofta lyser med sin frånvaro – vilket Stefan Jonsson påminde oss om igår – talas det nu ofta om det inneboende problemet med tillväxt- och spekulationsekonomin, att den liksom förutsätter girighet samtidigt som denna girighet leder till instabilitet. Nina Björk funderar kring temat i dagens krönika. (Som trist nog inte är utlagd på nätet. En julklapp till DN:s tjänsteutvecklare som jag antar sitter klistrade och inväntar mina tips: publicera alla artiklar som återfinns i tidningen som sökbara länkar på internet, oavsett om nätredaktörerna sen pusslar in dem i sitens olika sidor eller inte. På så sätt kan alla vi glada bloggare söka dem efter titel eller skribent och referera till dem, istället för att frustrerade märka att just den artikel som triggat en vid frukostbordet inte finns att hitta ens efter direkt sökning.) Som så ofta är krönikan tänkvärd, men jag oroar mig lite för en de grundpremisser hon accepterar på vägen: hur motivation likställs med ekonomisk vinning.

Björk definierar girighet som en outsläcklig vilja att ha mer – oavsett vad man har. Det, menar hon, är samtidigt vad grundstenen i vår ekonomi, tillväxten, kräver av oss ekonomiska aktörer. Hon redogör för Hans-Olov Öbergs Newsmillsinlägg om ”det populistiska hatet mot finansbranschen”, där han skriver:

 Girigheten i branschen är av ondo och måste stävjas med alla medel. Vänta nu: vad ville du egentligen ha finansbranschen till, sa du? Vill du att din pensionsförvaltare skall ha alla skäl i världen att se till att tjäna pengar åt dig? Vem vill du i sådana fall se som din företrädare: en vänlig och altruistisk tjänsteman i största allmänhet, eller någon som verkligen kan springa den sista kilometern för att din avkastning skall bli så bra som möjligt? Jag vill hävda att en viss personlig girighet är nödvändig för att resultatet skall bli bra.

Björk tror att Öberg har helt rätt i sin slutsats. Hennes egen slutsats är sedan systemkritisk – vi får med nödvändighet problem med det goda i människan under ett sådant ekonomiskt system. Men det är tveksamt att hon bör köpa grundpremissen, alltså likställandet av girighet och bra resultat. Öbergs vinkling i jämförelsen är ju ganska avslöjande: å ena sidan en mysig tjänsteman, å andra sidan någon spurtstark person. Den underliggande premissen är förstås att spurtaren är mera motiverad än altruisten. Men även om vi bortser från den närmast freudianska dimensionen att Öberg framhåller spurtstyrka med fokus på den sista kilometern snarare än loppet i sin helhet, och därmed helt bortser från långsiktighet, så undrar jag över vilken jämförelse Öberg tänker sig illustrera. Är det den vanliga tanken att altruisten inom oss är svag i jämförelse med egoisten, och att girigheten som motivationsbas därmed är etablerad? Den slutsatsen har mängder med problem, och jag tror att mycket vore vunnet om vi inte accepterade den.

Det är förstås en urgammal träta om våra handlingar är egoistiska eller altruistiska, eftersom även de på ytan mest altruistiska handlingar – som att anonymt ge pengar välgörande ändamål – kan ges egoistiska tolkningar (”det är för att du ska må bättre, alltså är det för din egen skull, alltså egoistiskt”). Men det är inte i första hand där jag ifrågasätter slutsatsen om girigheten. Låt oss anta att många av våra handlingar sker i självintresse, och att ett ekonomiskt system som baserades på att vi aktivt skulle tänka lika mycket (eller mer) på andra än oss själva vore mycket ineffektivt. Låt oss anta att vi bör basera ett ekonomiskt system på självintresse-incitament för att dessa motiverar personer konsekvent och pålitligt, oavsett om det också finns många andra moraliska dimensioner i det som motiverar våra handlingar. Vi är trots detta inte framme vid slutsatsen att girighet är den enda möjliga motivationen. Är det inte rimligare att säga ett av de möjliga incitamenten? Men det finns ju mängder av andra incitament, och det är märkligt att de får så liten plats i debatten. Att göra något roligt, till exempel, vill ju de flesta. Och om vi antar att jobb tillsätts meritokratiskt verkar det ju rimligt att tänka sig att utsikten att få – eller behålla – ett jobb som är roligt, som ger en stor tillfredsställelse, är klart motiverande. Och även om många jobb är slitiga och det vore att överdriva att kalla dem roliga, så finns det mängder av andra incitament. Slitiga jobb är ofta jobb på ackord. Att hinna klart sin soprunda på så kort tid som möjligt för att sedan få ledigt större delen av dagen är motiverande, och det handlar bara om girighet om vi tänker oss att sopåkaren använder sin lediga tid endast till nya soprundor, så att målet alltid är att maximera den egna förtjänsten.

Jag tror att det finns mängder med sätt att motivera den trevliga altruisten att göra sitt bästa för att placera mina pengar tillräckligt bra. Jag vill ha direktörer som är där de är för att de tycker om tillfredsställelsen att leda andra, inte endast för att ge sig själva och sina vänner gigantiska löner och fallskärmar. Visst kan de motiveras av pengar, få av oss är helt immuna mot en sådan motivation, men det är en sorlig och orealistisk bild att tro att människor i allmänhet drivs endast av penninghunger. Den idealtypiske tjänstemannen drivs nog betydligt mera av att få respekt och uppskattning av de kolleger och människor hon bryr sig om än av att maximera sin ekonomiska profit. Ser vi till oss själva och dem vi känner tror jag få av oss skulle dra slutsatsen att det är pengarna som mest motiverar oss att göra bra jobb. Dem jag känner som tjänar bäst klagar visserligen ofta på att andra med motsvarande uppgifter tjänar mer och att de är underbetalda, men det är ytan (och reflekterar nog det faktum att pengar är ett internt värdemått för många, att de upplever sig mindre uppskattade av sina chefer om de får mindre pengar, åtminstone för samma arbete), under det finns betydligt mera substantiella drivkrafter att skapa något bra, få sin enhet att expandera, få till stånd den där viktiga affären, klara av att leda sin grupp, etc, och under det än mer basala drivkrafter. Det kan visserligen ses genom ett slags girighetsglasögon (”är inte det en slags girighet, att alltid vilja ha mer bekräftelse, mera utmaningar etc…”), men oavsett hur rimlig den tolkningen är motsvarare det en ”girighet” betydligt närmare ”vetgirighet” än den typ av girighet som orsakar finanskriser. Det är, med andra ord, inte på samma vis något moraliskt problematiskt.

//Niklas

Comments

3 Responses to “Girighet och motivation”

  1. Hans-Olov Öberg on January 28th, 2009 8:54 am

    Niklas, jag gillar dina tankar. Och jag håller med dig där du säger ” Är det den vanliga tanken att altruisten inom oss är svag i jämförelse med egoisten, och att girigheten som motivationsbas därmed är etablerad? Den slutsatsen har mängder med problem, och jag tror att mycket vore vunnet om vi inte accepterade den.”

    Mina formuleringar kom sig i första hand av att jag är övertygad om att girigheten som motivationsbas är ytterst aktuell i finansbranschen. Tyvärr. Klart att det skulle vara trevligt om arbetsförhållanden och ledningsförebilder skulle leda till någonting annat, men tills vidare är det som det är.

  2. En otippad diskussion att ta till sig… « På första tillslaget on January 28th, 2009 8:56 am

    […] läst Situation Stureplan och funderat över vad som egentligen står där? Uppenbarligen finns det de som funderar rätt rejält över […]

  3. Niklas on January 29th, 2009 9:10 am

    Kul att du gillade mina funderingar, Hans-Olov. Tyvärr håller jag helt med dig om din analys av finansbranschens motivationsbas (vad jag lyckats snappa upp av den åtminstone). I första hand vänder jag mig mot att den inställningen ”smittar av sig” till hur vi ser på marknadsekonomimänniskans motivationsbas i allmänhet. Men jag får intrycket att även finansbranschens girighetsideal till stor del är ett utslag av en tävlingsmentalitet som jag tänker mig kan kanaliseras på ett vettigare sätt. Hur är förstås en annan fråga, men du har nog helt rätt i att det kräver ändring på både ledningsförebilder och arbetsförhållanden.

Leave a Reply