Lönerörelse, Cohen och The interpersonal test – Del 1
Posted on April 8, 2010
Filed Under Dagens Sherpa | Leave a Comment
Det är förhandlingstider för arbetsmarknadens parter. Civilingenjörer och vårdbiträden gör sitt bästa för att motivera varför just de ska ha största möjliga löneökningen. Kommunal brukar använda förtjänstargument av typen ”en undersköterska tjänar idag si och så mycket, vilket är mindre än hon förtjänar p.g.a. ett slitsamt och viktigt arbete”. De som representerar civilingenjörerna brukar beskriva denna grupps arbete som viktig för landets utveckling och om de inte får tillräckligt höga löner så kan de komma att fly till andra länder där de får bättre betalt.
En variant av detta argument brukar framföras av vänsterliberaler som John Rawls för varför ojämlikheter ibland är berättigade. Idén (som går under namn som trickle down, differensprincipen, paretoargumentet för ojämlikhet och hästskitsteoremet) är att alla tjänar på att de begåvade civilingenjörerna jobbar mycket. Detta genererar nämligen fördelar för hela samhället, inte minst de sämst ställda som på sikt får ökade inkomster och ökade chanser att få jobb. Om de begåvade inte får tillräckligt betalt så håller inne med sin arbetskraft vilket är sämre för alla. Så, varför blir då inte kommunalaren glad när civilingenjören får en högre lön – det är ju det bästa som kunde hända, även för vårdbiträdet?!
Det kan nog finnas flera orsaker till det uteblivna jublet. Hon kanske är Rawlsian men anser att löneskillnaderna nu börjar överstiga de som Rawls själv menade var rimliga och förenliga med ett rättvist samhälle (de begåvade får inte kräva orimligt mycket för sitt mer produktiva arbete enligt Rawls). En annan orsak till det uteblivna jublet kan vara att man är utilitarist och inser att pengarna, hedonmässigt, jobbar så extremt mycket sämre i villaområdet än bland hyresrätterna och att lite mindre incitament nog skulle räcka för att locka iväg de begåvade till jobbet på morgonen. Eller så anser man kanske att den som sliter mest och har minst flexibla arbetstider, har störst skaderisk på jobbet och minst inflytande över sina arbetsuppgifter, har de sämsta avtalen (de utan förmåner och leasingbilar) och riskerar att förtidspensioneras med kronisk värk vid 58 – förtjänar en åtminstone lika hög lön. Så tänker en del som är sådär galet tokvänster.
Eller så har man läst i G. A. Cohens “Inequality, incentives and community” och tycker det verkar tveksamt om ingenjörernas lönekrav verkligen passerar Cohens så kallade Interpersonal test. Cohen menar att vissa argument och krav är känsliga för vilken aktör som uttalar kravet och vem som lyssnar. Cohen ger några exempel på sådana situationer:
(a) I can argue that the driver over there should not be blamed for just now making a right turn on a red light, since he does not know that the rules are different outside California. But he cannot, at the moment, make that very argument, entirely sound though it may be.
(b) You want the fishing rod for recreation, and I need it to get my next meal. I know that you are so unstoical that you will be more upset if you do not get to fish than I will be if I do not get to eat. So I let you have the rod, and I cite your hypersensitivity to disappointment as my reason. It would be a lot less good for you to give that as a reason why you should have the rod.
(c) I might persuade my fellow middle class friend that, because my car is being repaired, and I consequently have to spend hours on the buses these days, I have a right to be grumpy. The same conclusion, on the same basis, sounds feeble when the audience is not my friend but a carless fellow bus passenger who is forced to endure these slow journeys every day.
Cohen jämför sedan incitamentsargument (även då framfört av våra ingenjörer) med kidnapparargumentet, nedan. Kidnapparargumentet blir givetvis mycket märkligt då det är just kidnapparen som gör det nödvändigt för föräldrarna att betala pengarna:
1. Children should be with their parents.
2. I shall not return your child unless you pay me.
3. So, you should pay me.
Analogt, enligt Cohen, utpressar de begåvade ingenjörerna de sämre ställda vårdbiträdena genom att hota att hålla inne med värdefull arbetskraft eller rymma utomlands i det fall man inte får den rätta lönen. För även civilingenjörernas egna beteende är ju just det som gör deras argument sant:
1. Samhället och de sämst ställda behöver ha ingenjörernas arbetskraft
2. Den ger vi inte ifrån oss utan en rejäl ersättning
3. Så, ge oss nu den höga lönen.
Okej, så frågan är väl hur stor bäring detta har; borde civilingenjörerna känna sig oroliga? Ett preliminärt svar är: det beror lite på, men det kan komma att revideras. Återkommer i ärendet.
Cliffhanger: mer Rawls, mer om Cohens interpersonal test och mer om hans idé om olika sorters berättigande.
/Dan
Nominera till Publikens Val!
Posted on April 7, 2010
Filed Under Salonger | 6 Comments
Den 2 juni är det dags för säsongens sista filosofiska salong på Stadsbiblioteket.
Den här gången ger vi oss in i det okända – det är inte vi sherpaiter utan du i publiken som bestämmer vårt tema! Såhär kommer det att gå till. Du lägger fram ditt förslag som en kommentar på detta inlägg. På själva salongen den 2 juni börjar vi med att presentera de framkomna förslagen, för att sedan rösta fram en ”vinnare”. Resten av kvällen ägnar vi sen att på salongsmässigt vis tränga in i det valda temat.
Så sätt igång och nominera dina förslag. Beskriv temat och motivera gärna varför du tycker att det vore ett spännande diskussionsämne.
Väl mött den 2 juni!
//Niklas & Jan
Framtida människor
Posted on April 5, 2010
Filed Under Dagens Sherpa, Salonger | 11 Comments
I övermorgon onsdag (19.00) leder jag och Lars en salong om Klimatfrågan och framtida människor på stadsbiblioteket i Stockholm. Frågan om framtida människor har länge fascinerat mig. Som så många blev jag nästan övertygad utilitarist under min grundutbildning i filosofi på Stockholms universitet. För utilitarister är det värdet av olika utfall som är intressant, eller möjligen förväntat utfall (i någon mening). Värdet man fäster sig vid är i första hand välmående. När det gäller värdet av tillskott till befolkningen i form av framtida människor är det kanske mest naturliga utilitaristiska förhållningssättet att räkna deras välmående på samma sätt som nu existerande människors.
Totalutilitarismen säger att vi bör eftersträva största möjliga sammanlagda välmående. Det innebär att varje ny människa som har ett totalt sett positivt välmående (man brukar prata om ett “liv värt att leva”) gör världen lite bättre. Det tycks mig märkligt. Min magkänsla är att världen inte alls blir bättre bara för att det finns en till person som mår hyfsat bra. Om den personen bidrar på något sätt till kulturen eller forskningen, eller om hon har unika upplevelser som annars inte funnits i världen, då kan jag se att det gör världen rikare. Men hon lever ett typiskt liv, kanske i underkanten av normalen vad gäller välmående, då kan jag inte se att det har något värde.
När en människa väl finns är hennes välmående förstås viktigt och vi bör se till att hon har det så bra som möjligt, men frågan jag tänker på nu är värdet av att en till människa existerar över huvud taget. Det är den frågan man står inför när man funderar på att skaffa barn, eller iallafall en av frågorna. Det är också en fråga som aktualiseras av klimatfrågan och andra storskaliga effekter på det globala samhället, och vårt sätt att handskas med dem. Sådana stora skeenden påverkar inte bara hur vi kommer att må i framtiden utan också hur många vi kommer vara. Det är en aspekt man ofta bortser från, som om det inte spelar någon roll hur många vi är. Om man inte pratar om överbefolkning och hur ekosystemen kan rymma oss alla. Men oavsett om man är utilitarist ut i fingerspetsarna eller bara bryr sig om välmående som en av flera viktigheter så är en viktig aspekt av frågan om värdet av framtida människor just deras välmående. Man kan framhäva den aspekten genom att anta att en framtida människa, eller en grupp av framtida människor, kommer att totalt sett göra lika mycket nytta som skada på ekosystemet och på andra människor. Finns det då någon anledning att föredra deras existens framför deras icke-existens?
Totalutilitarismen säger ja, jag vill säga nej. Det kanske mest uppenbara alternativet till totalutilitarism är genomsnittsutilitarism, enligt vilken vi bör eftersträva högsta möjliga genomsnittliga välmående. Det innebär att tillskott till befolkningen är bra om de höjer snittet, dåliga annars. Om snittet är extremt lågt, under nollnivån (dvs. det genomsnittliga livet är inte värt att leva) så blir världen bättre om det tillkommer människor som inte heller har liv värda att leva, men aningens bättre liv än genomsnittet. Det tycks märkligt och rent allmänt tycks det märkligt att värdera genomsnittet. Det innebär ju också att det är (ungefär) lika bra att det tillkommer en ny människa med över genomsnittligt välmående, som att höja en existerande människa till samma nivå. Det krockar med min magkänsa som säger att det är viktigare att existerande människor mår så bra som möjligt än att det tillkommer människor som mår bra. Faktiskt tycks det mig som att det senare knappt har något värde alls i jämförelse.
Det ser alltså ut som att vi har att välja mellan pest och kolera om vi alls ska ge oss in på att värdera framtida befolkningsmängd. Och det är svårt att undvika eftersom våra beslut påverkar befolkningsmängden. Mer avancerade teorier har föreslagits men ingen är riktigt bra. Det verkar som att inte går att tillfredsställa alla våra intuitioner eller magkänslor när det gäller framtida människor. Jag håller för tillfället på att utveckla en ny teori som jag tror kan tillfredställa ovanlig många intuitioner. Mer om den en annan gång, eller kanske på onsdagens salong…
/Kalle
Nytt debattinlägg
Posted on March 29, 2010
Filed Under Debatt | Leave a Comment
Sherpan Dan Munter publicerade just följande debattext om Vänstern och burkan.
När är det okej att vilseleda?
Posted on March 18, 2010
Filed Under Dagens Sherpa | Leave a Comment
På många håll (tex i DN och på BBC) uppmärksammas en fransk dokumentär om människors benägenhet att lyda order. I dokumentären fås deltagarna att tro att de medverkar i en frågesport, där de som svarar fel bestraffas med elchocker som deltagarna får i uppgift att utföra. De vet inte att den som svarar och får chockerna är en skådespelare som fejkar sina plågor och slutligen även sin död. Upplägget var en efterapning av det psykologiska experiment Stanley Milgram utförde i USA på 60-talet. Han fick där försökspersoner att utdela elchocker till andra personer (skådespelare), under förevändningen att man studerade hur inlärning påverkades av fysisk bestraffning. I båda fallen är det centrala studieobjektet människors benägenhet att följa instruktioner, lyda order och utföra handlingar de ”egentligen” skulle tagit starkt avstånd från. Det finns naturligtvis mycket att säga om dessa experiment, både ur ett etiskt och ett psykologiskt perspektiv.
En intressant fråga i sammanhanget är att Milgrams experiment mötts av mycken kritik, eftersom det förutsatte att försökspersonerna vilseleddes. De visste att de var med i ett forskningsprojekt, men de fick felaktig information med avseende på vad det var som studerades (det var ju deras lydnad, inte inlärningsmekanismerna hos de som bestraffades, som Milgram observerade). Många har tagit mycket starkt avstånd från Milgrams försök av just detta skäl – man anser inte att det moraliskt acceptabelt att frångå principen om ”informerat samtycke”; idén om att människor skall veta och själva kunna besluta vad de vill medverka i ses som viktigare än eventuella forskningsresultat av detta slag.
Hur är de då med dokumentären? Bör vi bedöma den på ett annat sätt? Det som skedde i dokumentären talas förvisso om i termer av ”experiment”, men det är väl tveksamt om det lever upp till de krav vi har på vad som är forskning (forskning förutsätter ju en vetenskaplig metod osv). Bör vi ställa lägre etisk krav på denna typ av verksamhet av det skälet? Givet, alltså, att vi tycker att etiska krav, såsom det om informerat samtycke, bör ställas på forskning. Man kan ju också anse att vi inte heller i forskningssammanhang bör skyddas från att bli lurade. I så fall kan man ju i konsekvensens namn anse att det även i TV är helt okej att bli förd bakom ljuset.
Sara
Hur många borde vi vara?
Posted on March 14, 2010
Filed Under Dagens Sherpa | 1 Comment
4 forskare skriver idag på DN debatt att dagens befolkningsökning bör hävas och helst övergå i befolkningsminskning. De är oroliga för att den sista vildmarken på jorden ska förvandlas till odlingsmark och mänsklig infrastruktur. De ser det som glädjande att prognoser pekar på att Japans befolkning kan komma att halveras från dagens 127 miljoner till 67 miljoner år 2100.
Det är en utbredd uppfattning att även om vi har starka skäl att bry oss om existerande människors välmående så har vi inte skäl att skapa nya välmående människor. Jag delar den uppfattningen. Jag tycker också att bevarad vildmark, artrikedom och ekologisk komplexitet har egenvärde. Jag är därför benägen att hålla med artikelförfattarna. Jag vill gärna att människan finns kvar som art med all sin kulturella rikedom, men jag ser inget egenvärde i att hela jorden befolkas av människor, även om det skulle gå att undvika obehagliga följder av trångboddheten.
Det är inte helt klart varför exakt författarna vill ha vildmark hellre än infrastruktur, men de uppmanar alla att beakta “samhällets välbefinnande och mänsklighetens framtid”. Det är alltså delvis för att framtida människor ska få ett bättre liv som de vill att vildmarken ska bevaras och återhämta sig, möjligen är det bara därför.
Detta väcker förstås intressanta frågor. Författarna delar uppenbarligen den utbredda uppfattningen att vi inte har skäl att skapa nya välmående människor. Men de verkar samtidigt tycka att vi har skäl att se till att de framtida människor som kommer att finnas kan leva rika liv på det sätt som (bara?) är möjligt med tillgång till en rik natur. Författarna tycks med andra ord värdera kvalitet över kvantitet vad gäller framtida människor.
Det är en helt avgörande fråga för vår politik idag hur vi värderar framtiden. Mycket av det vi gör idag är oåterkalleligt och kommer att påverka otaliga generationer av människor. Om vi tillmäter framtiden liknande vikt som nutiden är effekterna för oss som lever idag nästan försumbara i jämförelse. Så: Tycker vi att det är bra med många människor så länge de har liv värda att leva? Eller tycker vi att det är viktigare att de människor som kommer att finnas har rika liv? Vilken roll spelar naturen i ett rikt liv? Tycker vi att ekosystemet bör bevaras eller utvecklas på något sätt oberoende av hur det påverkar framtida människor? Bra att frågan lyfts. Vad säger våra partier?
/Kalle
PS: Författarna hävdar att vi med ett födelsetal på 2,6 barn per kvinna kommer ha en världsbefolkning på 134.000 miljarder år 2300. Det tycks helt omöjligt. Lustigt nog skriver de inom parantes att detta inte är ett tryckfel. Isåfall måste det vara ett räknefel.
Filosofisk salong ikväll om Djuren och människan
Posted on March 10, 2010
Filed Under Salonger | Leave a Comment
Ikväll är det dags för vårens andra filosofiska salong, denna gång på temat “Djuren och människan”. Vi hoppas då få diskutera frågor om hur relationen mellan djur och människor bör se ut, om djurs moraliska status och hur man kan och bör angripa denna typ av frågor.
Människans relation till djur tycks vara komplex – hunden är vår bästa vän, men vi föredrar en död älg framför en älg på skolgården. Många älskar djur, men jägaren och djurrättsaktivisten tycks göra det på olika sätt. Och om vi rent av hatar djur – är det då för att de är för lika oss, eller för att de inte låter sig kuvas?
Salongen äger rum i rotundan på Stockholms Stadsbibliotek kl. 19.00-20.45.
Tillämpad distributiv rättvisa
Posted on March 2, 2010
Filed Under Dagens Sherpa, Rättvisa | Leave a Comment
Jag arrangerar ett läger i sommar som bygger på en stark idé om jämlikhet och solidaritet. Vissa som är intresserade av lägret har ont om pengar och upplever lägeravgiften som hög. Vissa anser att det i lägrets anda borde finnas en större solidaritet i prissättningen. Se där ett vardagligt, tillämpat problem för den distributiva rättvisan!
Låt oss se om vi kan bringa någon reda i detta. Lägret och många av deltagarna omfattar en idé om närmast kommunistisk rättvisa som jag här tar för given: Av var och efter förmåga, åt var och en efter behov. Jag utgår också från att kostnaderna för lägret inte går att påverka.* Lägret är en enskild händelse, deltagarna utgör inte en bestämd grupp utan både antalet och identiteten på deltagarna varierar med prissättningen.
För det första lever vi i ett orättvist samhälle där vissa har enorma inkomster som de inte förtjänar (eller behöver), medan andra gör sitt bästa men ändå inte får sina grundläggande behov uppfyllda. Hur förhålla sig till en sådan icke-ideal situation? Hur förhålla sig till rättvisa i ett orättvist samhälle?
Det mest uppenbara förhållningssättet är kanske att försöka leva efter sina ideal helt enkelt, även om världen är som den är. Hur tar man isåfall betalt efter förmåga?
1) Man kan låta deltagarna betala det de vill, relativt ett rekommenderat pris. Vilja följer dock inte nödvändigtvis behov och förmåga, särskilt inte när gruppen saknar tidigare sammanhållning. Dessutom blir det svårt att beräkna hur stora inkomsterna blir och därmed om lägret kan genomföras. Om lösningen upprepas motverkas det problemet.
2) Man kan sätta pris efter inkomst, förslagsvis i ett antal steg. Inkomst är inte ett perfekt mått på förmåga att bidra, men kanske gott nog. Ett problem med denna lösning är att potentiella deltagare som inte redan tillhör kärntruppen kan utebli eftersom de inte vill, som de upplever det, betala andra deltagares kostnader.
3) Man kan sätta ett pris men samtidigt fråga efter frivilliga bidrag till utjämning, som samlas till en pott som behövande kan ansöka om stöd från. Detta undviker problemet med att “tvinga” deltagare att betala solidariskt. Tyvärr skapar det en hel del merarbete.
Det tycks alltså som om lösning 3 är bäst men kräver merarbete. Lösning 1 och 2 har tyvärr praktiska svagheter. 1 gör det svårt att förutsäga inkomsterna, 2 riskerar avskräcka nya målgrupper. I just det här fallet är den svagheten med lösning 2 viktig, vi vill satsa just på fler deltagare, gärna från nya målgrupper som inte nödvändigtvis delar rättviseidealet. Detta mål är delvis kopplat till en ambition att sprida de idéer som lägret grundas i, kanske främst en känsla av samhörighet med naturen och andra människor, men med en viss koppling till rättviseidealet. Här får vi alltså en konflikt mellan att leva efter vårt ideal och att främja vårt ideal på sikt. Kanske är det den konflikten som ligger bakom oenigheten i det här fallet. Eftersom ingen av lösningarna är bra (eftersom vi inte är beredda att lägga det arbete som krävs för 3) har vi bestämt oss för:
4) Ett fast pris för alla vuxna, lägre pris för barn och ungdomar.
Denna lösning kan förstås som en variant på lösning 2 men där graderingen inte beror direkt på inkomst utan på grupperingar av människor som grundar sig i etablerade, allmänt accepterade normer. I viss mån kostar barn mindre (mat) och lägret riktar sig mer till vuxna, men vi hade troligen inte tänkt annorlunda även om barnaktiviteterna varit lite mer påkostade. En möjlig utvidgning av 4 vore att ge lägre pris även till exempelvis studenter och arbetslösa (vissa pensionärer har det svårt men som grupp har de höga inkomster nuförtiden). Den avgörande frågan härvidlag blir inte främst om dessa grupper är de mest behövande, utan om det är en allmänt accepterad norm att de ska ges ett reducerat pris.
Efter denna undersökning hoppas jag ha tydliggjort några alternativ och deras respektive fördelar och nackdelar relativt rättviseidealet som jag tog för givet. Läger och kurser, och för den delen arbetsplatser och andra institutioner, som sluter upp bakom andra rättviseideal, som lika inkomst/resurser, eller frimarknadsfördelning (nyliberalism), måste handskas med liknande frågor: Hur förhålla sig till att vårt ideal inte är realiserat i samhället? Vill vi leva efter vårt ideal eller främja det?
/Kalle
* Det är motiverat eftersom lägret arrangeras på en kursgård som drivs i ideell anda och lärarna undervisar i samma anda. I en mening kan inte kursgården upplåtas till lägret utan en rejäl ersättning, eftersom sommarveckorna måste användas för att dra in pengar till verksamheten. Lärarna tjänar visserligen bra på detta läger men det möjliggör liknande arrangemang med mindre vinst på andra ställen.
Lusten att sälja eller skyldigheten att informera?
Posted on February 25, 2010
Filed Under Dagens Sherpa | Leave a Comment
Så har polischefen blivit Göran också i DN. Kvällstidningen Aftonbladet spelade ut ”allmänintresse”-kortet för en månad sen, och då hade redan TV och många andra tidningar gått ut med namnet (och den google-kunnige kunde hitta ryktet långt innan dess). Så visst kan man undra om det finns någon enda läsare av DN som missat att det är fd länspolismästare Göran Lindberg som är ”polischefen” i den sexhärva som nu nystas upp. Men ändå känns det lite trist att DN nu också faller in i ledet. Bilan har fallit: ”vare sig du är oskyldig nu eller inte så är du för alltid Dubbelmoralens Sexpolischef för svenska folket, väl bekomme”.
De flesta av oss tänker förstås att det är tämligen osannolikt att han inte skulle vara skyldig till stora delar av det som kommit fram (och säkert mycket som aldrig kommer fram), men tanken med integritetsskyddande principer som att vänta till domen fallit är att låta en rättsinstans göra den bedömningen innan man integritetskränker en människa. Det är en bra princip, och det är trist att se hur lite den väger när det kommer en ”toppenhärva” med alla de rätta ingredienserna flygande: ett nätverk av gubbar i mer eller mindre höga ställningar, grupporgier med minderåriga, en polischef som slagits för jämställdhet och moralfrågor inom polisen, gunstling i regeringskretsar därtill! Vad är då lite personlig integritet?
Låter jag för cynisk? Aftonbladets chefsredaktör Jan Helin har bloggat om sina skäl till att de gick ut med namnet i slutet av januari, och redovisar följande:
1) Polisen har mycket högt förtroende hos allmänheten, ett förtroende som samhället är beroende av. Därför är det av ett särskilt högt allmänintresse när poliser misstänks för brott.
2) Göran Lindberg har varit hög chef inom polisen.
3) Även om Lindberg nu gått i pension så misstänks det att ett av brotten begicks dessförinnan.
4) Göran Lindberg har varit offentligt engagerad i sexualbrott-och jämställdhetsfrågor.
5) Alternativet, anonym rapportering skulle behöva utelämna en stor mängd relevanta uppgifter för att undvika att indirekt peka ut honom.
6) ”Till det kommer de onödiga spekulationer och risk för rykten om personer som inte alls är berörda som ofta blir fallet när en person med hög position i samhället misstänks för brott.”
Dels handlar här argumentationen om att allmänintresset är stort (1, med stödpremisserna 2-4), dels om att konsekvenserna skulle bli dåliga att undvika namnpublicering (5 och 6). Jag har svårt att förstå hur Helin kan tycka att det är goda skäl han framför.
Allmänintresset först. Helin tycks mena att allmänintresset beror på det polisförtroende som vi har och är beroende av. Vad är det av detta förtroende som är kopplat till om man anger namnet på en särskilt person, och särskilt innan domen fallit? En hög polis är misstänkt, det är ju redan nollnivån på rapporteringen. Döms han så talar pressen om vem det är, och allt allmänheten nu har rättfärdigat intresse i kan komma fram. Döms han inte så slipper vi grovt integritetskränka en person genom en namnpublicering. Jag har svårt att se att allmänintressekortet har kraft här.
Dåliga konsekvenser. En stor mängd relevanta uppgifter skulle behöva utelämnas, menar Helin. Det betyder uppgifter som skulle kunna identifiera mannen i fråga, förstås. Men om det är dåligt beror ju på hur ”relevant” ska förstås i sammanhanget. Som jag fattar det syftar Helin till (4) här, dvs den dubbla bokföring som Lindberg fört mellan sitt eget beteende och det han drivit offentligt, ja byggt mycket av sin karriär på. Det är sant att sånt inte kan sägas annat än i allmänna ordalag, vilket förstås hindrar rapportering om en av de saker som stött folk mest bortom det han faktiskt gjort sig skyldig till (och för vissa kanske mer): dubbelmoralen. Men hur relevant är det egentligen i sammanhanget? Det är relevant om vi tänker oss att det visar på ett positivt samband mellan å ena sidan personer som slåss för jämställdhet och mot sexuellt utnyttjande, och å andra sidan dessa personers engagemang i eget sexuellt utnyttjande (och förstås ojämställdhet å det yttersta). Men någon sådan koppling har jag inte sett redovisat någonstans. Tvärtom verkar den omvända kopplingen finnas, och det här mera vara en marginalföreteelse. I övrigt tycks hans jämställdhetsarbete mera vara en pikant detalj i sammanhanget, och alltså inget som bör tillmätas någon större relevans. Och åter, det är något som finns kvar att rapportera om med bibehållen kraft om han befinns skyldig. (Återstår skäl (6), och det är så svagt – vilket även Helin verkar tycka eftersom han liksom lägger till det mest som en liten bisats i slutet – att jag inte ens kommer beröra den bortom den här parentesen.)
När beslut om namnpublicering i allmänintressets namn går hand i hand med den extraprofit som det innebär att slå mynt av människors nyfikenhet bör man komma med extra goda argument för att undanröja misstanken om att det senare varit den verkliga motivationen. Helins argumentation snarare stärker än försvagar den misstanken.
//Niklas
Arenadebatten revisited
Posted on February 23, 2010
Filed Under Dagens Sherpa | Leave a Comment
Även om Ekis Ekman hade en poäng så har kritiken sedan dess urartat och frågan är vilken bäring den har, i betydelsen att den slår hårdare än ”vi tycker att ni borde syssla med sådana saker som vi sysslar med”? Ju mer jag tänker på argumenten att (i) Arena inte är ett effektivt verktyg för regeringsskifte och (ii) sysslar med för mycket queer och för lite klass – desto märkligare ter de sig. Hur kan man få för sig att angripa en tidskrift för att syssla med fel saker? Varför ska Arena syssla med något annat än de som driver Arena vill syssla med? På vilket sätt är det inte fullt legitimt att vara intresserade av även andra problemkomplex än de som vänstern generellt har intresserat sig för? Har jag missat något här, eller hur blir detta argument för något annat än att säga upp sin egen prenumeration? Hade Arena haft som uttalat mål att verka för ett regeringsskifte så hade jag förstått Suhonen, men annars ter sig argumenten närmast absurda.
Att Arena skriver i en annan tradition än de andra vänstertidskrifterna är uppenbart och i många delar både befriande och berikande. Hos Arena har, till och från, även de fått utrymme som inte haft samma position som redaktionen. Redaktörer och skribenter har även kostat på sig att inte vara tvärsäkra utan har istället kunnat se en svårlöst målkonflikt. Inga av dessa intellektuella dygder kan jag riktigt dra mig till minnes att jag funnit i vare sig Ordfront eller ETC.
Det vore förödande för den svenska idé-debatten om alla tidskrifter och tidningar, i Suhonens anda, uttalade sin absoluta lojalitet för något av de bägge politiska blocken. Att Arena skulle producera argument för vänstern och Timbro gräva fram argument för högern. Att det övergripande målet blir – inte kritisk analys, intellektuellt oberoende och djärv idéproduktion – utan istället att Partiet går och vinner nästa val.
/Dan
« go back — keep looking »